Från blek till bränd – solen som statusmarkör
Att kunna skydda sin hud från solens strålar var länge förbehållet överklassen. När arbetet flyttade in i fabrikerna blev det ombytta roller, och solbadandet såg dagens ljus.
Innan solbränd hud blev på modet skyddade man sig med både kläder och parasoller. Här på Palm Beach i Florida, USA, kring sekelskiftet 1900.
»Och jag är brun om bena precis som det ska va«, sjunger Pippi Långstrump med Tommy och Annika i en populär sommarvisa. Hon är inte ensam om att associera sommaren med en klädsam solbränna.
Trots larmrapporter om solens skadliga verkningar önskar många av oss en vackert solkysst hud som får oss att se sådär somrigt pigga och friska ut.
Men solbränna har inte alltid betraktats som något attraktivt. I det gamla bondesamhället förknippades solbrända armar och väderbitna ansikten med pigor, drängar, sjömän och andra yrkesgrupper som i sitt dagliga slit var tvungna att exponera sig för solen.
För överklassen var det viktigt att visa att man inte behövde arbeta. Idealet – framförallt för kvinnor – var därför att skydda sin utsökt bleka hy mot solen med parasoller och vidbrättade hattar.
Tog avstånd från stadslivet
I och med industrialiseringen blev rollerna och idealen ombytta. När arbetarna tillbringade långa arbetsdagar i mörka fabriker blev det bland de bättre bemedlade modernt och inne att njuta av en lättjefull tillvaro i sommarsolen. Solbränna associerades nu inte längre med slitsamt kroppsarbete utan med strandliv och hälsosamma aktiviteter i det fria.
Under 1800-talet spirade i Nordeuropa flera rörelser som tog avstånd från det moderna, konstlade stadslivet och sökte sig »tillbaka« till ett påstått naturligt tillstånd.
I Tyskland publicerade exempelvis Heinrich Pudor 1893 en aforismsamling med titeln Nackende Menchen – Jauchzende Zukunft (»Nakna människor – jublande framtid«). Vurmen för »det naturliga« tog sig många uttryck men oavsett om man var frisksportare, scout, nudist eller vanlig semestercampare var solbrännan ett attribut som vittnade om en sund livsstil.
Så fort vädret tillåter fylls stränderna av soldyrkare. Här på en strand i Ystad.
Solbad och ljusterapi
I svenska språket är verbet »solbada« känt sedan 1860, och 1888 använde August Strindberg ordet i sin novellsamling Skärkarlsliv.
År 1903 fick dansken Niels R Finsen Nobelpriset i medicin för upptäckten att solens UV-strålning hade gynnsam effekt på bland annat hudtuberkulos. Ljusterapi infördes nu som behandling för flera sjukdomar medan blekhet, som tidigare varit en statusmarkör, alltmer kom att förknippas med sjukdom och osunt leverne.
Medan solbad till en början främst sågs som en hälsofrämjande åtgärd utvecklades solbränd hy under 1920-talet till ett ideal som marknadsfördes av modeindustrin.
Den första solbrännetrenden anses ha skapats av den franska designern Coco Chanel. Hon tillbringade sommaren 1923 på franska Rivieran i en krets av avantgardistiska kulturpersonligheter. Kändisar som Pablo Picasso, Gertrude Stein, och Scott Fitzgerald läppjade på drinkar, lyssnade på jazz och lekte bland palmerna.
Sällskapet lade sig också till med lokalbefolkningens enkla klädstil och ett avspänt strandmode med bomullsbyxor, randiga t-tröjor och vita solhattar såg dagens ljus.
Solbränna som statusmarkör
Baddräkterna blottade efter hand allt mer av huden, en utveckling som kulminerade med den tvådelade bikinin som lanserades 1947.
När charterturismen tog fart på 1960-talet blev solbrännan en statusmarkör som visade att man tillhörde den grupp av moderna livsnjutare som hade råd att unna sig några semesterveckor på »lata latituder«.
Under 1980-talet hade solbrännan blivit ett så obligatoriskt inslag i skönhetsidealet att många ville vara solbrända året runt. De solarier som öppnade i stor skala tvingades dock snart att avvecklas när alltfler forskare larmade om solens skadliga verkningar i form av en ökad risk för hudcancer, malignt melanom.
Men även om solbrännan inte längre är samma entydiga statussymbol som tidigare har hälsolarmen kring solande snarare bidragit till en växande marknad för påstått effektiva solskyddsprodukter, än fått folk att faktiskt sluta sola.
Publicerad i Populär Historia 6/2017