På 1700-talet var det inget nöje att gå till doktorn. Den vetenskapliga kunskapen om människokroppen och dess sjukdomar var fortfarande knapphändig, och behandlingsalternativen följaktligen ganska begränsade och ofta osäkra.
Men en sak kunde patienten nästan alltid räkna med: Förr eller senare plockades burken på läkarens hylla fram. Dess vackra färger och fina dekorationer avslöjade ingenting om dess innehåll.
Men när läkaren tog av locket syntes de – de fingerlånga, maskliknande blodiglar som läkaren snart skulle placera på patientens kropp, där de skulle få suga blod.
Blodiglar var emellertid inte de enda småkryp som läkaren använde. Fluglarver ingick också i den oaptitliga arsenal som under århundradena före penicillinets tillkomst bidrog till att skydda patienter från infektioner, sjukdomar och död.
En liten behållare med lufthål gjorde det lätt för läkare att ta med sig iglar, när de skulle besöka sjuka i hemmet.
Iglar skulle bota allt
Blodiglar användes för medicinsk behandling redan i det gamla [Egypten] (https://varldenshistoria.se/civilisationer/egyptier {"target":"_blank"}).
I den så kallade Papyrus Ebers från omkring 1500 före Kristus rekommenderas användning av blodiglar för att behandla huvudvärk, hudsjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Under medeltiden och renässansen användes blodiglar för att behandla praktiskt taget alla typer av sjukdomar, inklusive psykiska åkommor.
”Det skulle vara alltför tröttsamt att räkna upp alla de melankoliska och sinnessjuka människor som har botats med hjälp av blodiglar, skrev den engelske läkaren Thomas Muffet på 1500-talet.
Inte ens 1800-talets medicinska framsteg och ökade kunskaper om människokroppen gjorde slut på blodiglarnas popularitet.
”Åderlåtning är ett medel som, om det tillämpas klokt, knappast kan överskattas", skrev den engelske läkaren Henry Clutterbuck 1838.
Även under 1500-talet kunde den speciella behandlingsmetoden med iglar väcka förundran. Denna teckning kommer från den franske humoristen Pierre Boaistuaus historia om en kung som var så överviktig att han lät iglar suga bort hans fett.
De blodsugande djuren levererades till läkare och sjukhus av blodigelsamlare, fattiga bönder som tjänade extra pengar på att samla in blodiglar i grunda sjöar och våtmarker.
Men den enorma efterfrågan innebar att igelpopulationen i England snart var i stort sett utplånad. I stället var britterna tvungna att importera blodiglar från Frankrike och andra länder.
Så många som sju miljoner iglar importerades 1863 enbart för London.
Fluglarver rengjorde sår
Blodiglar var särskilt effektiva när det gällde att behandla sår. Deras sugande förbättrade blodcirkulationen och bidrog därmed till läkningsprocessen.
Men fluglarver användes också för sårvård av bland annat mayafolket. Det sydamerikanska folket doppade bandage i blod från nötkreatur och lade sedan ut dem i solen. När bandagen var fulla av larver användes de för att förbinda infekterade sår.
Larverna åt upp den infekterade vävnaden, vilket förhindrade att infektionen spreds och orsakade kallbrand och död.
Under amerikanska inbördeskriget påmindes läkarna om fluglarvernas användbarhet.
Det nya, tunga artilleriet vållade fruktansvärda köttsår på soldaterna, och bristen på förband gjorde att såren ofta försummades och snabbt angreps av fluglarver. Det visade sig vara ett lyckokast.
”På en enda dag kunde de (larverna, red.) rengöra såret mycket bättre än något medel som vi hade till vårt förfogande. Jag är säker på att vi räddade liv, undvek blodförgiftning och säkrade ett snabbt tillfrisknande", skrev John Forney Zacharias, chefsläkare i sydstatsarmén.
När artilleriets förödande effekter drabbade Europa under [första världskriget] (https://varldenshistoria.se/krig/forsta-varldskriget {"target":"_ blank"}) använde sig läkarna även där av fluglarver.
Den amerikanske militärläkaren William S. Baer fortsatte tillämpa metoden med stor framgång. Efter kriget blev han ortopedisk kirurg vid det prestigefyllda Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, och under 1930- och 1940-talen användes metoden flitigt på amerikanska sjukhus.
Läkare genomförde sammanlagt omkring 60 000 amputationer under amerikanska inbördeskrigets fyra år.
Antibiotika förändrade allt
År 1944 kom emellertid penicillinet ut på marknaden. Infektioner kunde nu botas snabbt och effektivt med piller, pulver och salvor.
”Lyckligtvis hör behandling med fluglarver till det förflutna. (...) Det är en form av terapi vars förlust ingen kommer att begråta", förkunnade mikrobiologen Milton Wainwright med lättnad 1988.
Men den utbredda användningen av antibiotika visade sig ha en baksida. Fler och fler bakterier utvecklar resistens mot läkemedlet. Som ett resultat av detta har blodiglar och fluglarver hittat tillbaka till läkarnas medicinskåp.
”Fluglarver används ofta som en sista utväg för särskilt svåra sår. Det är skonsammare än kirurgi”, säger Klaus Kirketerp-Møller, överläkare vid kunskapscentret för sårläkning vid Bispebjerg sjukhus i Danmark, till VÄRLDENS HISTORIA.
Sjukhus som använder fluglarver förvarar dem sterilt tills de placeras på bandagen som läggs på patientens sår.
Sjukhuset har använt larvbehandling sedan 2012. Larverna föds upp på företaget BioMonde i Tyskland och skickas i påsar som garanterar att de är sterila när de når patienten.
Patienterna på Bispebjerg är positivt inställda till behandlingen, säger Klaus Kirketerp-Møller. Han upplevde dock motvilja när han införde behandlingen på ett annat sjukhus. Detta berodde på att metoden var okänd för den övriga personalen, som därför var skeptisk.
En undersökning från 2017 i den brittiska tidskriften [Nursing Times] (https://www.nursingtimes.net/news/research-and-innovation/more-training-needed-to-stamp-out-yuck-factor-over-maggot-therapy-31-10-2022/ {"target":"_ blank"}) visade också att många sjuksköterskor valde bort larverna eftersom de ansåg att de var ”äckliga”.
Många patienter har också svårt att bli övertygade om behandlingen, men BioMonde uppskattar att deras larver årligen bidrar till mellan 25 000 och 30 000 sårbehandlingar i Europa.