Florans utbrytarkungar lämnade prydnadsträdgården
I århundraden har människan flyttat växter mellan kontinenterna, men många av dem betedde sig dessvärre inte som förväntat. De intog land efter land och kvävde allt i sin väg.
Den japanska klängväxten kudzuböna fördes in i USA år 1876. Sedan dess har den tagit över allt från skogar till byggnader och telefonstolpar.
På 1930-talet drabbades amerikanska Mellanvästern av en långvarig torka. Med torkan följde markerosion, då stormar blåste bort tusentals ton odlingsjord.
Myndigheterna hade emellertid en idé som skulle lösa alla problem.
I Sydafrika hade Soil Conservation Service, en avdelning under jordbruksministeriet, hittat Cenchrus ciliaris, en gräsart som överlevde i även de mest vattenfattiga miljöer.
När växten slog rot kunde den hålla kvar den torra, utarmade jorden och samtidigt fungera som föda åt boskap, påstod ämbetsmännen.
En kort tid senare importerades gräsfrön, som planterades ut på stora områden i bland annat delstaten Arizona, där den sydafrikanska växten snart etablerade sig.
Framgången hade emellertid ett högt pris. Den sydafrikanska gräsarten satte nämligen frön i så stora mängder att växten spreds med blixtens hastighet.
Där gräset gjorde framsteg kvävdes de lokala gräsarterna och andra växter, som djurlivet tidigare levt av. Dessutom visade det sig att gräset ökade förekomsten av naturbränder, som mångdubblades.
Cenchrus ciliaris är långt ifrån den enda främmande växtart som visat sig spridas ohämmat i sin nya miljö och därmed hotat hela ekosystem.
Genom århundradena har människors växtletande gjort att ett stort antal så kallade invasiva arter införts, det vill säga växter som breder ut sig okontrollerat på de inhemska arternas bekostnad.
Än i dag försöker jordbrukare, biologer och naturälskare begränsa omfattningen av dessa historiska misstag genom att fånga in växtrikets utbrytarkungar.
Cenchrus ciliaris fördes in till USA från Afrika för att motverka markerosion, men gräsarten bredde ut sig och konkurrerade ut den lokala växtligheten.
Industriäventyr gick snett
Termen ”invasiv art” användes troligen för första gången år 1891 i en artikel i en ansedd indisk vetenskaplig tidskrift för skogsbrukare.
”Eftersom arten kan växa under olika klimatförhållanden och är en invasiv art har den brett ut sig långt utanför sina ursprungliga områden”, stod det om Pinus excelsa, en barrväxt från Himalaya.
Fenomenet har dock varit känt betydligt längre än så. Frön från främmande växter har nämligen spridits i alla tider.
Det var dock först när människor började kunna resa och transportera större mängder varor mellan kontinenterna som de invasiva växterna blev ett verkligt problem.
I slutet av 1700-talet förde till exempel brittiska kolonisatörer med sig en kaktusväxt av släktet Opuntia till Australien. Importen skulle bli startskottet för ett storslaget industriäventyr, inspirerat av de spanska erövrarnas framgångar i Mexiko.
Tvåhundra år tidigare hade nämligen spanjorerna sett att Mexikos infödda befolkning utvann det röda färgämnet karminsyra genom att krossa sköldlöss som levde på kaktusarna.
Opuntia tog över enorma områden i de australiska delstaterna Queensland och New South Wales. I de värst drabbade områdena tvingades både den lokala floran och bönderna ge upp kampen.
Utvinningen av det röda färgämnet blev en lönsam industri för spanjorerna, som fick monopol på framställningen. En storkund var britterna, som bland annat använde färgämnet till sina soldaters karakteristiska röda rockar.
I slutet av 1700-talet upptäckte brittiska spioner hemligheten bakom framställningen av det eftertraktade färgämnet, varefter britterna bestämde sig för att börja framställa det på egen hand.
Som plats för produktionen valde britterna kolonin Australien, där klimatet var varmt och torrt som i Centralamerika.
Det blev emellertid en stor besvikelse. Knappt hade nämligen insekterna och växterna hunnit transporteras över havet förrän de värdefulla sköldlössen dog. Kaktusarna, som därmed var ointressanta, lämnades vind för våg.
Därefter gick allt snett. Utan naturliga fiender i det främmande landet spreds växten ohämmat. Snart täckte de meterhöga, taggiga kaktusarna både jordbruksmark och privata trädgårdar.
I mitten av 1920-talet, då kaktusarnas utbredning var som störst, hade de spridit sig över ett 240 000 kvadratkilometer stort område, motsvarande hela Norrlands landyta.
Opuntia kan bli flera meter hög. Man lyckades inte få bukt med den med vare sig bekämpningsmedel eller mekaniska insatser.
Naturen släpptes lös på kaktusarna
I början av 1900-talet hade den invasiva kaktusarten tagit över enorma områden i Australien. Då hittade biologerna ett oväntat vapen.
Ingen hade förutsett vilket gissel Opuntia skulle bli när kaktusen på 1700-talet fördes över till Australien från Mexiko.
Den stortrivdes emellertid i sin nya miljö och spreds så snabbt i delstaterna Queensland och New South Wales att myndigheterna år 1886 ålade alla markägare att avlägsna den.
Alla försök att komma åt växten var emellertid fåfänga. År 1926 kunde en särskild kommission informera om att markägarna hade använt närmare 60 000 dunkar växtgift av olika slag mot kaktusarna.
Inget av bekämpningsmedlen hade fått bukt med kaktusmardrömmen.
I ren desperation skickade australierna experter till Sydamerika, där de hittade kaktusens värsta fiende, mottarten Cactoblastis cactorum.
På bara några veckor kunde dess larver förstöra en meterhög kaktus. Motten odlades i ett laboratorium och år 1926 sattes de första exemplaren ut i naturen.
När verksamheten var som störst satte laboratoriet ut 14 miljoner larvägg om dagen och år 1933 var de värst drabbade områdena kaktusfria.
Opuntias överman
Mottarten Cactoblastis cactorums larver borrar sig igenom kaktusens yta och lever av växtens mjuka innandöme.
Massmördare fick stjärnstatus
På samma vis fick amerikanerna erfara att en växtimport kan sluta riktigt illa. Där gjorde den japanska kudzubönan (Pueraria montana) sin entré år 1876 som hyllad gäst på världsutställningen i Philadelphia, som hölls med anledning av 100-årsfirandet av USA:s tillblivelse.
Syftet med utställningen var att visa de olika ländernas förmågor inom områden som teknik, industri och jordbruk.
Amerikanerna förälskade sig i japanernas vintergröna klängväxt, som snart prydde många verandor och trädgårdar i sydöstra USA.
När torkan drabbade Mellanvästern på 1930-talet befarade även delstaterna i sydost att drabbas.
Kudzubönan hade visat sig vara så tålig att myndigheterna där beslutade att plantera ut stora mängder av klätterväxten i hopp om att den i likhet med gräsarten Cenchrus ciliaris skulle förhindra markerosion på i synnerhet bergssidor och branta sluttningar.
”Om inte ett mirakel, vet jag inte vad man ska kalla denna växt.” Hugh H. Bennett, om kudzubönan
Över 70 miljoner sticklingar förbereddes för utplantering. Myndigheterna var så ivriga att sprida den japanska växten att odlarna fick åtta dollar (cirka 235 kronor omräknat i dagens penningvärde) för varje acre (cirka 4 047 kvadratmeter) de planterade kudzubönor på.
Klätterväxten löste uppgiften på ett mycket bra vis.
”Om inte ett mirakel, vet jag inte vad man ska kalla denna växt”, kommenterade Hugh H. Bennett, chefen för Soil Conservation Service.
Växten fick snart stjärnstatus. På stadsfestivaler korades kudzudrottningar, och klätterväxten hade en egen fanklubb med 20 000 medlemmar.
När torkan klingade av år 1945 hade jordbrukarna planterat 4 000 kvadratkilometer med kudzubönor.
Nu ersattes emellertid entusiasmen av förskräckelse. Kudzubönan, som växte uppemot 30 centimeter om dagen, visade sig nämligen vara en massmördare.
Den bredde ut sig överallt och kvävde inte bara den lokala floran, utan även höga träd. Växtens snabba spridning gav den på 1950-talet beteckningen ”klätterväxten som slukade Södern”.
Omfattningen av kudzubönans spridning i USA är i dag omdiskuterad, men det står klart att den numera förekommer i minst 24 av USA:s delstater – och den fortsätter outtröttligt sin frammarsch.
Den japanska kudzubönan har visat sig vara en potent fiende i USA, där den växer på allt möjligt.
Växter var fripassagerare
Liksom kudzubönan infördes parkslide (Reynoutria japonica), en av Europas mest avskydda invasiva växter, som prydnadsväxt. Skyldig till detta var den tyskfödde botanikern Philipp von Siebold, som år 1850 tog med sig växten från Japan till England.
Några årtionden senare hade den aggressiva parksliden spridits över praktiskt taget hela England. År 1880 kom den även till Danmark och stora delar av övriga Europa. I dag räknas parkslide som en av Europas värsta invasiva växtarter.
Alla växter infördes emellertid inte avsiktligt. Under boerkriget år 1899 kom exempelvis Campuloclinium macrocephalum, en asterväxt med rosa blommor, från Sydamerika till Sydafrika med en leverans hö avsedd som hästfoder. Växten har nu tagit över stora delar av Sydafrikas betesmarker.
På 1800-talet kom gräset taklosta (Bromus tectorum) till USA i säckar med veteutsäde från Europa. Det spred sig ohämmat med nybyggarna i delstaterna i Mellanvästern, där det gav prärien sitt karakteristiska, böljande utseende.
Verkligheten var dock mindre idyllisk.
”De honungsfärgade kullar som flankerar de nordvästra bergssidorna får inte längre sin färg av den frodiga gröen och det nyttiga vete som en gång täckte dem, utan av den värdelösa taklostan, som har ersatt de lokala gräsarterna”, skrev ekologen Aldo Leopold år 1940.
Problemet med taklostan är att den tränger undan övrig växtlighet, som fåglar, hjortar och älgar lever av.
På i princip samma sätt som taklostan kom amarantväxten Kali tragus med utsäde från Ryssland till den amerikanska delstaten Dakota år 1873. Som grodd är växten ätlig för boskap och andra husdjur.
Växten Kali tragus sprids i USA genom att föras med vinden som marklöpare.
Som fullvuxen blir den emellertid vedartad och oätlig. Växten är tålig och konkurrerar lätt ut skörare inhemska växter. Därtill sprider den sig snabbt.
När växtens frukt mognar dör växten och lossnar från roten. Därefter rullar den med vinden genom landskapet som marklöpare.
Under denna förflyttning kan växten sprida så många som 200 000 frön.
Det krävs omfattande skyddsutrustning vid bekämpning av jätteloka.
Jättelokan bröt sig ut ur fängelset
Jättelokan fördes ursprungligen in till botaniska trädgårdar runtom i Europa, men växten tog sig ut och är i dag naturvårdarnas fiende nummer ett.
År 1817 kunde Londons botaniska trädgård Kew Gardens presentera en manshög växt med vita blommor. Jättelokan (Heracleum mantegazzianum), som kom från Kaukasus, blev dock snart en förbannelse. Bara elva år senare registrerades det första vilda beståndet i det engelska grevskapet Cambridgeshire.
Därifrån spreds jättelokan snabbt. Innan århundradet var över var jättelokan vanlig i större delen av Europa. Spridningens hastighet berodde på att växten under sommarmånaderna sprider cirka 20 000 frön.
Jättelokan är giftig att vidröra. Saften från stjälkarna gör huden ljuskänslig, så att den skadas i solljus. Växten är också menlig för naturen, eftersom den tränger undan andra växtarter. Även fåglar och många andra djur försvinner där jättelokan breder ut sig.
I Sverige har jättelokan fått stor spridning och den är med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter. Det innebär att det är förbjudet att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut jätteloka i naturen.
Invasiva växtarter i nytt ljus
Invasiva växter kan emellertid också göra nytta. Övervintrande fjärilar av arten monark söker skydd i eukalyptus, ett träd som kom till USA för 150 år sedan och som av vissa räknas som en invasiv art.
I framtiden kan de invasiva växterna kanske till och med göra nytta på ett helt nytt sätt. Forskarna experimenterar för närvarande med att använda oönskade växter som biobränsle. Forskning av detta slag sker bland annat i Sydafrika.
Där täcker invasiva växter hela tio procent av landets yta. De hotar bland annat Cape Floral Region, ett fredat naturområde där 70 procent av växterna inte finns någon annanstans på jorden. Genom att använda invasiva arter som bränsle hoppas forskarna kunna skydda både klimatet och hotade inhemska växtarter.