Flirt med flygvärdinnor i kortkort gav framgång

Kamp om kunderna öppnade för flygvärdinnor

De civila flygbolagen behövde positiv uppmärksamhet i konkurrensen med järnvägen, som var trygg och bekväm att resa med.

Reguljärflyg var ännu ett nytt fenomen och förhållandena var långtifrån perfekta. För att se till att de känsliga flygplanen inte blev överlastade måste passagerarna vägas in före start, och det var inte ovanligt att piloten bad någon rund passagerare att flytta längre fram i kabinen för att flygplanet inte skulle bli baktungt och instabilt.

Komforten var inte heller mycket att hurra för. Stolarna var obekväma och det slog lock för öronen på passa­gerarna som satt i kabiner utan tryck­utjämning.

Det var för det mesta kallt i kabinen eftersom det blåste in, och med bullret från propellrarna var det svårt för passagerarna att koppla av.

Förslaget om flygande sjuksköterskor som kunde göra resan angenämare fick snart gehör hos Stimpsons chef.

År 1930 kunde Ellen Church dra på sig en grön ylleuniform och titulera sig världens första flygvärdinna.

Experimentet blev en succé

Ellen Church var den första av totalt åtta flygvärdinnor som fick provanställ ning hos Boeing Air Transport.

Effekten blev enorm. De flygande kvinnorna blev omtalade i hela USA, och inom några år hade Ellen Church inte bara banat väg för kvinnor i luftrummet – hon hade även skapat ett kvinnligt monopol i det som ­tidigare varit en renodlat manlig miljö.

Konceptet med sjuksköterskor i flygplanen spreds över världen. År 1934 anställde det schweiziska Swiss Air sin första flygvärdinna, och snart följde resten av Europa efter.

GALLERI: Se flygvärdinnornas uniformer: Från yllekläder till bara ben

En flygvärdinna var liten och elegant

Samtidigt med flygvärdinnorna införde flygbolagen regler för deras vikt och längd.

Vanligtvis skulle de väga omkring 50 kg och inte vara längre än 160–165 cm. Kvinnor i den nätta storleken kunde röra sig lätt och elegant i kabinens smala mittgång.

Flygvärdinnans främsta uppgift var att passa upp på passagerarna – men hon utförde även många andra uppgifter.

Om ett flygplan tvingades nödlanda, eller om en avgång ställdes in på grund av dåligt väder, var det flygvärdinnans uppgift att leda passagerarna till närmaste järnvägsstation.

När flygplansnumret skulle målas på maskinen var det hon som hanterade penseln. Och om skruvarna i passagerarsätena lossnade stod hon alltid beredd att dra åt dem med sin skruvmejsel.

Katastrofer var vardagsmat

Även med sjuksköterskor ombord var det farligt att flyga på 1930-talet. I kall väderlek ökade risken för nedisning av propellrar och vingar.

Bara under år 1936 störtade fem amerikanska reguljär­flygplan. I ett av dem fanns den 22-åriga flygvärdinnan Nellie Granger.

Den 7 april 1936 var en vanlig arbetsdag för Nellie Granger. Hon gick ombord i en Douglas DC-2 med elva passagerare som skulle flyga från New Jersey till Los Angeles.

Under resan tappade piloten kontakten med en radiofyr på grund av en kraftig snöstorm, och planet kom ur kurs. Strax därefter krossades planet mot berget Cheat Mountain i delstaten Pennsylvania.

Nellie Granger fick brännskador och blödde från sår i huvudet. Men hon överlevde kraschen, till skillnad från piloterna och nio av passagerarna. Omtumlad hjälpte hon de två överlevande ut, virade in dem i varma filtar och gav dem första hjälpen.

Därefter bestämde hon sig för att trotsa snöstormen och hämta hjälp. Genom att följa en telefonledning mer än sex kilometer tog hon sig fram till ett hus, där hon slog larm. Sedan gick hon tillbaka genom den tjutande snöstormen till de sårade passagerarna.

Efter olyckan hyllades Nellie Granger som hjältinna i tidningarna, och hennes arbetsgivare TWA belönade henne med en kryssning till Västindien.

Grangers insats bidrog till att bygga upp bilden av flygvärdinnorna som luftfartens kvinn­liga superhjältar.

Kriget bromsade upp allt

Andra världskrigets utbrott blev en katastrof för den civila flygtrafiken. På båda sidor av Atlanten tvingades bolagen dra in flygrutter eftersom de flesta av deras plan konfiskerades för militärt bruk, och piloterna skulle flyga dem.

På de få rutter som fanns kvar infördes rigorösa säkerhetskrav eftersom myndigheterna fruktade sabotage och spioner.

Kort efter Tysklands krigsförklaring fick flygvärdinnorna hos United Airlines order om att undersöka samtliga filtar som fördes ombord innan planet lyfte.

Syftet var att se till att det inte smugglades bomber i dem. Allt bagage dubbelkontrollerades innan det lastades i ­planet, och alla kameror låstes in under resans gång för att eventuella spioner inte skulle kunna fotografera de om­råden som planet flög över.

Men de skärpta reglerna räckte ändå inte alltid till. Under en amerikansk reguljärflygning lade flygvärdinnan märke till en äldre dam som ständigt drog i gardinerna.

Händelsen rapporterades och damen greps senare. Hon visade sig vara en förklädd spion som fotograferade amerikanska militäranläggningar från luften.

Populariteten nådde nya höjder

Krigsslutet år 1945 innebar bättre tider för både civilflyget och flygvärdinne­yrket.

Kravet på sjuksköterskeutbildning försvann, vilket gjorde konkurrensen om platserna ännu tuffare än förut.

Unga kvinnor kastade sig över flyg­bolagen så snart tjänsterna annonserades ut. När brittiska BOAC skulle anställa tolv nya flygvärdinnor år 1946, fick bolaget in drygt 3 000 ansökningar.

För de unga kvinnorna innebar ­jobbet en spännande karriär. De kunde få uppleva saker som mer jordnära kvinnor bara kunde drömma om: tillgången till högsta modet i Paris och smycken från guld­smederna i Karachi var yrkesförmåner som gjorde väninnorna där hemma gröna av avund.

Kriget hade även satt fart på flygplansutvecklingen, och ett bombplan kunde relativt enkelt byggas om för civil flygtrafik. Flygplan med bekväma fåtöljer, mindre buller och reglerat lufttryck i kabinen blev resultatet. Men konkurrensen var fortfarande hård.

Både snabba tåg och privatbilismen stal kunder från flygbolagen. Svaret blev stora annonskampanjer i olika tidningar – bolagen tävlade med restider, komfort och god mat ombord.

Måltiderna under flygresorna var upp­levelser i sig: Flygvärdinnorna i första klass anrättade och serverade utsökta sju­rättersmenyer som serverades på fint porslin och med silverbestick.

Flygvärdinnorna användes också som blickfång i reklamen. Deras charm och vackra leenden skulle tilltala männen, som fortfarande var i majoritet på passagerarlistorna.

”Hennes skönhet, hennes angenäma sätt och omtänksamma uppmärksamhet mot sina passagerare betyder enormt mycket för er komfort och er behagliga upplevelse av resan”, stod det i en annons, medan en annan fokuserade på flickornas tjänstvillighet.

”Er egen Aladdins lampa. Tryck på knappen, och luftfartens tjänstvillige ande står vid er sida, redo att betjäna er”, skrev American Airlines.

Reklamen lovade att det under ­resans gång skulle finnas tid att lära känna flygvärdinnorna, då de unga kvinnorna hade gått konversationskurser och var en charmerande bekantskap.

Rika män på flygvärdinnejakt

I början av 1960-talet hade de unga flygvärdinnorna blivit ett eftertraktat byte för många rika och mäktiga män – bland andra oljemiljardären och emiren av Bahrain, som blev alldeles till sig vid tanken på de unga skönheterna.

Därför anordnade han stora, över­dådiga middagsbjudningar för de vackra kvinnorna, och ibland sträckte sig invitationerna längre än så:

”Två av oss blev inbjudna till fest i ett av hans palats”, berättade den brittiska flygvärdinnan Celia Penney senare om sina ovanliga upplevelser.

Framåt kvällen hämtades de båda kvinnorna av emirens privatchaufför och kördes till en fest tillsammans med kungafamiljen.

”Under kvällen bad emiren mig att följa med in i ett annat rum, och där skänkte han mig ett mycket vackert pärlhalsband. När kvällen var slut körde chauffören oss hem, och vi fick båda en stor summa pengar eftersom han uppskattat vårt sällskap så mycket. Vi hade inte gjort annat än varit där och dansat med vår värd”, berättade hon senare i sina memoarer.

Idealet var den perfekta hustrun

Flygvärdinnorna hade blivit mer än en symbol för kärleksfull omsorg och romantik – för många var de sinnebilden av den perfekta hustrun.

De kunde laga mat och städa, de var utbildade i att kunna tala med alla, och dessutom såg de rasande bra ut. Det var inte ovanligt att en flygvärdinna gifte sig med en före detta passagerare.

”Flickor som kan le i fem timmar är svåra att hitta. Detsamma är en hustru som kan komma ihåg vad 124 personer vill ha till kvällsmat”, stod det i en reklamtext från flygbolaget American Airlines.

Sex och skamliga förslag blev vardagsmat för en flygvärdinna

Flygvärdinnor som klädde av sig det ena plagget efter det andra under resan: det var konceptet ”The Air Strip” som det Texasbaserade bolaget Braniff Air införde år 1965.

Till sist var flygvärdinnorna bara klädda i topp och trosor. Sex hade blivit flygbolagens bästa lockbete.

Hotpants och pappersuniformer som kunde rivas sönder var andra kreativa idéer, och annonserna antydde att de vackra kvinnorna var med på det mesta:

”Ju längre ni flyger, desto varmare blir hennes leende”, skrev Singapore Airlines, och Eastern Airlines delade ut små svarta böcker som de manliga passagerarna kunde skriva upp flygvärdinnornas telefonnummer i.

Drömmen fick vingar i romanen Coffee, Tea or Me?, som sade sig vara två flygvärdinnors sanna berättelser. Den handlade om vilda orgier i luften – och blev naturligtvis en bästsäljare.

Föreställningen om den sextörstande flygvärdinnan hade fått ordentligt fotfäste, och trycket steg i kabinen.

Man­liga passagerare hade svårt att förstå skillnaden mellan flirt och tafsande, och flygvärdinnorna fick stora problem med att kontrollera alltför påstridiga passagerare.

Gemene man fick råd

Nya tider ledde till att temperaturen åter sjönk i kabinen. Under 1970-talet blev flygpriserna överkomliga även för vanliga löntagare, ekonomiklassen föddes – och plötsligt fanns det även kvinnor bland passagerarna.

Biljettpriset blev avgörande för kunderna, och därmed var det slut med porslin och silverbestick till maten. Nu serverades den på plastbrickor och värmdes i planets mikrovågsugn.

Även flygvärdinnorna märkte av förändringen. Fler personer skulle ha mat, dryck och mjuka kuddar, och det fanns inte längre tid för någon nära, personlig kontakt med passagerarna.

Kvinnorna förlorade monopolet

Mot slutet av 1970-talet bredde jämlikheten ut sig och även män började arbeta i flygplanskabinerna. De gick emellertid inte runt i hotpants och korta kjolar, utan i uniformer av militärt snitt.

Tendensen påverkade flygvärdinnornas klädsel, som blev mer strikt och dämpad för att utstråla auktoritet.

Även själva flygvärdinnetiteln fasades ut och ersattes av det könsneutrala ­ordet ”kabinpersonal”, och flygbolagen lättade på sina krav kring kvinnornas längd, vikt och ålder.

I dag är flygresor vardagsmat. Men bilden av den vackra, glamorösa och lättklädda flygvärdinnan lever kvar, även om yrkets gyllene epok sedan länge är förbi.

Du kan dock komma tätt inpå flygvärdinnornas liv med denna utbildningsfilm från 1940-talet, som vi har letat fram i arkivet.