För cirka 12000 år sedan släppte istiden taget om norra Europa. Från Östersjön till Atlanten lämnade istäcket ett kuperat kustland som snabbt täcktes av lövträd.
Skogen gav nya möjligheter för de människor som kom till trakterna, men först stod de stod inför en utmaning.
I årtusenden hade de jagat renar och mammutar med spjut och pilbåge. De gamla flintredskapen lämpade sig bra i öppen terräng men inne bland träden var de inte till stor hjälp. Därför började människorna utveckla flintyxan.
”Det är bra flinta”, säger flintsmeden Sofus Stenak från Sagnlandet Lejre, ett forskningscenter på Själland i Danmark, som med hjälp av försök bland annat rekonstruerar förhistoriska hantverk och odlingsmetoder.
Sofus Stenak har tillverkat otaliga yxhuvuden; rutinerat tar han ett grått stenblock och studerar det ur alla vinklar.
Världens Historia har bett honom att göra en yxa så att vi kan se hur en flintsmed från stenåldern bar sig åt för att få ett användbart verktyg av en sten.
Sofus Stenak behöver inte fråga om varifrån flintan kommer, han känner direkt igen den ljusgrå nyansen.
”Den är från Falster”, konstaterar han. ”Flinta ser olika ut på olika platser. På ön Helgoland i Nordsjön finns flinta som är helt röd.”
Ju bättre kvalitet flintan har, desto jämnare i färgen är den, utan ljusa fläckar eller missfärgningar.
Sofus Stenak sätter sig på en trästubbe och tar fram verktygen: en träklubba, en bit av ett hjorthorn och en rund, helt slät sten.