För cirka 12000 år sedan släppte istiden taget om norra Europa. Från Östersjön till Atlanten lämnade istäcket ett kuperat kustland som snabbt täcktes av lövträd.
Skogen gav nya möjligheter för de människor som kom till trakterna, men först stod de stod inför en utmaning.
I årtusenden hade de jagat renar och mammutar med spjut och pilbåge. De gamla flintredskapen lämpade sig bra i öppen terräng men inne bland träden var de inte till stor hjälp. Därför började människorna utveckla flintyxan.
”Det är bra flinta”, säger flintsmeden Sofus Stenak från Sagnlandet Lejre, ett forskningscenter på Själland i Danmark, som med hjälp av försök bland annat rekonstruerar förhistoriska hantverk och odlingsmetoder.
Sofus Stenak har tillverkat otaliga yxhuvuden; rutinerat tar han ett grått stenblock och studerar det ur alla vinklar.
Världens Historia har bett honom att göra en yxa så att vi kan se hur en flintsmed från stenåldern bar sig åt för att få ett användbart verktyg av en sten.
Sofus Stenak behöver inte fråga om varifrån flintan kommer, han känner direkt igen den ljusgrå nyansen.
”Den är från Falster”, konstaterar han. ”Flinta ser olika ut på olika platser. På ön Helgoland i Nordsjön finns flinta som är helt röd.”
Ju bättre kvalitet flintan har, desto jämnare i färgen är den, utan ljusa fläckar eller missfärgningar.
Sofus Stenak sätter sig på en trästubbe och tar fram verktygen: en träklubba, en bit av ett hjorthorn och en rund, helt slät sten.
Före start: Hitta rätt sten: Den perfekta råstenen, kallad flintplanka, är stor, jämn i både färg och yta, allt för att yxan ska bli hållbar. De flesta stenåldersmänniskorna kunde troligtvis själva göra en enkel, effektiv yxa.
De första yxorna var till jägarna
På jägarstenåldern (12000–4000 f.Kr.) bodde människorna i små samhällen längs kusterna och hämtade sin föda främst i det låga, ljumma vattnet.
Klimatet var varmare än idag och havet var ett välfyllt skafferi med ostron, kräftdjur, fisk, simfåglar och sälar.
Flintyxan var det redskap som gav tillträde till detta skafferi. Med yxan högg människorna smidiga grenar som flätades till ryssjor.
De kunde också fälla stora träd och tillverka stockbåtar, kanoter uthuggna ur hela ekstammar. Med stockbåtarna kunde man komma till de rika ostronbankerna, lägga tinor och nå till fågelkolonierna.
Hos Sofus Stenak i Lejre sprätter stensplittret i luften när han måttar in ett välriktat slag mot flintan. Tålmodigt slår han träklubban mot ett hjorthorn som träffar stenen.
Med lugna rörelser rör och slår Sofus Stenak på flintblocket, som om han arbetar en deg, och långsamt framträder yxans konturer.
Ibland lägger han ifrån sig klubba och hjorthorn för att ta en knytnävsstor, rund sten i handen. Det är hans hammarsten som han försiktigt slår direkt mot flintan.
Han kan också pressa stenen mot flintblockets kant så att det krossas med ett knastrande ljud. Rutinerat byter han mellan sina redskap. Somliga slag tar små bitar av blocket, andra stora flagor.
Breda flagor slås av: Med en klubba av buxbom slår flintsmeden Sofus Stenak en del av ett hjorthorn mot flintplankan. Klubba och hjorthorn fungerar som hammare och mejsel som slår av breda flagor från stenens sidor.
Bönderna rensade skogen
Skogen var full av trä till bränsle, redskap och båtar, och den fungerade dessutom som jaktmark. Men när man också började hålla husdjur och odla korn i Skandinavien var skogen istället i vägen.
Istället för att flytta från boplats till boplats efter årstiderna och djurens vandringar skulle människorna nu bli bofasta på sina marker.
Härmed inleddes bondestenåldern (4000–1700 f.Kr.) och yxan som redskap blev viktigare än någonsin.
Flintyxan användes till att rensa marker för att ge betesmark åt boskapen. Skogsröjningen var omfattande och stora områden blev till hedar och ängar.
Tillsammans med urskogen försvann också stora djur. Uroxar, bisonoxar och älgar levde nu bara i de glesast befolkade områdena. Varg, björn och lodjur överlevde på bara de mest svårtillgängliga områdena. Flintyxan tog deras hem och föda.
Yxan tar form: Flintplankan har nu fått en avlång form som påminner om skrovet hos ett modellskepp. Hela tiden ser flintsmeden till att hålla blockets sidor konvexa för att slagen ska fortplanta sig utåt.
Den stora, tunga träskövlaren
Stenålderns jägare behövde små yxor som var lätta att bära på, men den bofasta bonden ställde andra krav på sin yxa.
Han behövde ett tungt redskap som kunde skövla stora skogsområden. En sådan tung flintyxa håller Sofus Stenak på att tillverka.
”Jag börjar med att tunna ut den, så att den får en finare profil”, förklarar Sofus Stenak och slår rutinerat breda flagor av flintblockets sidor.
Sidorna på en flintyxa är konvexa, det vill säga lätt utbuktande. Det är tekniskt nödvändigt för att flintsmeden ska kunna arbeta med materialet.
Så länge sidorna är konvexa fortplantar sig slagen utåt och smeden kan slå av små stycken på yxans sidor tills den får sin rätta form.
Om sidorna är konkava, inbuktande, kommer slagen att fortplanta sig in i yxan och flintsmeden riskerar att yxan att bryts av.
Flagorna ramlar av flintstenen varje gång Sofus Stenak slår med klubban.
”Den här kan användas som spjutspets”, säger han och plockar upp en bred stenflisa från marken.
Arkeologiska undersökningar bekräftar att rester från yxproduktionen användes till mindre redskap, till exempel pilspetsar, skinnskrapor och spjutspetsar.
Flinta var inte alltid lätt att få tag på och därför var det viktigt att vara sparsam med råvaran.
Hammarsten ger slät yta: Yxan har fått sitt karaktäristiska utseende. Nu handlar det om att jämna till den. De ojämnheterna som är kvar tas bort av flintsmeden med en hammarsten, en rund sandsten, som han slår mot kanterna.
Livlig handel med flinta
Flinta är en mycket hård stenart som bildades i resterna av kiselalger för miljoner år sedan. Stenarna finns idag i kalklager som bildats på botten av förhistoriska hav och som senare tryckts upp till ytan genom rörelser i jordlagren.
Under stenåldern blev flinta en eftertraktad handelsvara som såldes vida omkring. Den karaktäristiska röda flintan från Helgoland har dykt upp i till exempel den tyska delstaten Schleswig-Holstein vid Nordsjökusten.
Flinta från Krzemionki-gruvorna i Polen har man hittat hela 66 mil därifrån. Gruvan hade sin storhetstid för omkring 5 000–4 500 år sedan, det vill säga på bondestenåldern.
Flintgruvor har man funnit på flera platser i Nordeuropa, bland annat i dagens Belgien, Nederländarna, Sverige och inte minst i Danmark som hade en betydande gruvdrift i bland annat Hou på norra Jylland.
Däremot fanns ingen flinta i Norge, där det fanns tillgång till många andra stenarter.
Stenålderns norrmän var tvungna att importera sten söderifrån. Ofta är de norska yxorna som hittats helt nedslitna eftersom ägaren fick ta väl hand om sitt dyrbara redskap och hellre slipade det en gång till än att kassera det om det blivit ett hack i eggen.
När stenåldersmänniskorna hade hittat ett stort flintstycke, eller hämtat stycket från särskilda gruvor, höggs det till en så kallad flintplanka som var lättare att transportera.
”Flintplankor kan jag tillverka på en sekund. Du ser på konturerna och lokaliserar rätt plats att slå på – där, där det finns en svaghet i flintan”, säger Sofus Stenak. Så delar blocket på sig.
Det är en sådan flintplanka Sofus Stenak håller på med. Med bestämda slag hugger han sig in till den yxa som han kan känna inne i stenen.
Eggen görs tunn och vass: Med ett litet hjorthorn slår flintsmeden bort de sista ojämnheterna. För att vässa eggen pressar man hammarstenen mot eggens sidor. Med ett krasande ljud trycks överflödiga flintflagor bort.
Bronsåldern var för dyr
På bondestenåldern blev yxorna, som tidigare främst varit ett arbetsredskap, ett prestigeobjekt.
Yxorna i sig var ganska lätta att tillverka, men människorna började framställa extra stora yxor som inte kunde användas till något praktiskt; de uppemot 50 centimeter långa yxhuvudena var bara till för att skryta med.
När arkeologer idag hittar stora yxor i en grav tolkar man dem som en symbol på den avlidnas makt och rikedom. Yxorna var dyrbara eftersom de krävde långa flintstycken som var ovanliga.
Några av bondestenålderns stormän höjde statusen på sina yxor än mer genom att lägga extra många arbetstimmar på dem.
Med sandsten polerade flintsmederna yxans ytor tills de blev helt släta, utan ett enda huggmärke.
De stora flintyxorna förblev statusobjekt ända fram till bronsåldern när den nyupptäckta metallegeringen brons tog över flintans roll, och snart var det bronsredskap som följde stormännen i graven. De stora, släta skrytyxornas tid var förbi.
De envisa bönderna höll ändå fast vid sina flintyxor ett bra tag till eftersom framställningen av brons krävde tillgång till tenn och koppar, något som var mycket dyrt att anskaffa och själva smältningsprocessen krävde expertkunskaper.
Därför väntade många till järnåldern som inleddes för 3000 år sedan, med att byta ut sin yxa.
”Jag skulle absolut kunna fortsätta arbeta med yxan”, säger flintsmeden Sofus Stenak. Men yxhuvudet är fullt användbart nu och han läggar sina redskap åt sidan. Stenålderns viktigaste verktyg är färdigt. Arbetet tog bara 140 minuter.
Yxhuvudet är redo för användning: Den yttersta eggen är tunn och tillräckligt vass för att yxan ska kunna fälla en ek. Om den ska vara slät på ytan krävs en hel veckas slipning. Slätheten spelar ingen roll för yxans funktion.