En kväll på 1860-talet uppstår rena kalabaliken under en teaterföreställning i London. Två teaterbesökare anländer iförda höga hattar – som de behåller på ända tills publiken på raderna bakom uttrycker en våldsam irritation. När besökarna tar av sig hattarna går ett sus genom publiken.
De båda åskådarna är japaner som är så trötta på alla nyfikna blickar att de försökt dölja sina klassiska, japanska frisyrer under en huvudbonad.
När publiken ser deras chonmage, till hälften rakade skallar med långt hår uppsatt i knut, blir de fullständigt distraherade och är nära att glömma bort hela pjäsen. Nästa morgon möts Londonborna av braskande tidningsrubriker: ”Två japaner avbryter skådespel.”
Om britterna blev häpna efter sitt första möte med samurajer, var detta ingenting mot den enorma kulturchock som de besökande japanerna upplevde.
Japan ett slutet land
De båda teaterbesökarna var bland de första japaner som rest ut i världen. Som alla andra i sitt hemland hade de vuxit upp i ett samhälle som varit slutet sedan år 1633. Man hade inte haft någon kontakt med omvärlden och alla försök att resa utrikes hade straffats med döden.
Detta hade resulterat i ett feodalt, underutvecklat och isolerat land som år 1853 abrupt hade väckts ur sin törnrosasömn när den amerikanska flottan tvingat nationen att öppna sina gränser.
Några år senare hade handelsmän, missionärer och soldater kommit till Japan, samtidigt som de första japanerna hade rest ut i världen.
Vissa av resenärerna var förmögna samurajer. Andra var vanliga människor, som drivna av sin äventyrslusta smitit utomlands utan det nödvändiga utresetillståndet.
Ytterligare andra var studenter eller officiella sändebud som hade till uppgift att suga i sig all kunskap om västerlandet för att sedan rapportera hem till Japan. För de allra flesta japaner var resans mål huvudstaden i det mäktiga Brittiska imperiet: London.
Kvinnors status förundrade
Den första kulturchocken kom redan under den 2–3 månader långa båtresan till England. Japanerna iakttog bland annat hur västerländska kvinnor bemöttes.
”Efter vad jag har sett på detta skepp, bör man när man tilltalar kvinnor ta av sig hatten och vara särdeles artig. Det tycker jag är anmärkningsvärt”, skrev sändebudet Toshiakira Kawaji om sina upplevelser på ett passagerarfartyg år 1866.
Väl framme i England, där tulltjänstemännen visade stort intresse för gästernas samurajsvärd, blev tågresan in till London med ånglok en annan överväldigande upplevelse. I Japan var det snabbaste transportmedlet fortfarande hästen.
Japanska besökare hade svårt att beskriva det märkliga maskineriet och att ge läsaren en rättvis bild av den oerhörda hastigheten.
”Det kör tusentals mil med blixtens hastighet”, skrev Wataru Ichikawa och erkände att ”bara synen av ett ånglok får hjärtat att slå snabbare”.
Världens första tunnelbana, som hade öppnat år 1863, tog även den andan ur japanerna. ”Tågen kör i tunnlar som borrats genom marken under staden. Man kan inte annat än imponeras av en sådan uppfinningsrikedom”, skrev studenten Kagenori Nire, som hade svårt att vänja sig vid att allt hände med en rasande fart. Det harmonierade inte alls med hur det gick till i hans hemland.
Japan hade ingen gasbelysning och Londons upplysta gator imponerade. ”Folk kan läsa tidningen när de går nedför gatan på kvällen”, förundrades Setsuzo Okada, som var i London på en officiell resa. ”Om några år kommer det att finnas så många gaslyktor att man troligen inte kan skilja på dag och natt.”
Även telegrafens ofattbara förmåga att skicka meddelanden över stora avstånd fascinerade japanerna och vissa av västvärldens tekniska under var så främmande att de asiatiska besökarna hade svårt att alls beskriva dem.
Till exempel skrev sändebudet Junzo Matsumura om ”ett litet rum, som fyra människor kan gå in i och plötsligt står man uppe på fjärde våningen”.
Operetten The Mikado utspelar sig i Japan och spelades för fulla hus i London.
Operett som drev med britterna
År 1885 skulle den musikaliska duon W.S. Gilbert och Arthur Sullivan välja ett exotiskt land för sin nästa operett. Valet föll på Japan, som var själva sinnebilden för allt främmande, mystiskt och gåtfullt.
Den satiriska föreställningen The Mikado utspelar sig i den japanska staden Titipu. Under ytan driver man hejdlöst med det brittiska samhället. I pjäsen har Titipus invånare utsatts för en ändlös mängd absurda regler och kejsaren är moralens väktare – en parodi på britternas rättssystem och den strikt puritanska drottning Victoria.
Åskådarna flockades till föreställningarna på Londons legendariska Savoy Theatre för att höra de glada sångerna och beundra de färgstarka kostymerna.
Under två år spelades The Mikado 672 gånger på Savoy och blev därmed ett av världens flitigast uppförda teaterstycken. Dessutom satte 150 andra teatrar samtidigt upp föreställningen över hela världen.
Japaner gifte sig i London – också
Många besökare förfärades över den utbredda fattigdomen, men hade samtidigt svårt att förstå att man inte gjorde skillnad på fattig och rik.
Till och med på fina hotell riskerade man att möta personer ur de lägre klasserna och alla var märkligt nog lika inför lagen. Och det var helt obegripligt att en vanlig kvinna kunde ta samma namn som drottningen.
Trots kulturella barriärer hände det att japaner gifte sig med brittiska kvinnor, bland andra studenten Ozaki Saburo. Han fick dock skilja sig igen när hans brittiska hustru upptäckte att hennes make var gift även i hemlandet.
I Saburos annars mycket omfattande självbiografi nämner han inte det tolv år långa brittiska äktenskapet med ett enda ord.
I allmänhet var de japanska besökarna flitiga att i detalj beskriva allt de upplevde och fick vara med om i England. Sammantaget utgör deras observationer i dag en viktig historisk källa till livet i drottning Victorias örike.