Enligt den romerska kalendern är år 2015 faktiskt år 2767. Mayaindianerna skulle däremot ha betraktat 2015 som "det andra året i den nya långa räkningen" och franska revolutionens nationalkonvent skulle ha angett 223.
Genom historien har mänskligheten skapat kalendrar för en mängd olika syften. För grekerna handlade det om att hålla reda på tiden, vilket de gjorde med hjälp av de olympiska spelen. Stalin, å andra sidan, ville optimera produktionen i fabrikerna och såg till att veckan bara bestod av fem dagar.
Kalendern blev också ett sätt att bryta upp ett gammalt system, vilket var syftet med den franska revolutionskalendern, som raderade söndagen och därmed den kristna mässan.
Här får du en överblick över mänsklighetens många olika tidsåldrar och kalendrar genom historien – och kanske förstår du till och med hur det är med skottår.
Den olympiska kalendern
Tid för idrott
I antikens Grekland hade varje stadsstat sin egen kalender och det nya året började inte på samma dag överallt. Grekerna hade därför svårt att arrangera möten mellan stadsstaterna.
Lösningen blev en gemensam sporthändelse – de olympiska spelen. Spelen hölls första gången sommaren 776 f.Kr. och sedan vart fjärde år. Perioden kallades för en olympiad.
OS kom till för att hålla koll på tiden.
Den buddistiska kalendern
År 0 delar världen
I buddistisk tideräkning räknas Buddhas förmodade dödsår som år 0.
Buddister i öst, det vill säga Thailand, Laos och Kambodja, är inte överens om årtalet med sina trosfränder västerut i exempelvis Indien och på Sri Lanka.
År 0 kan i den buddistiska kalendern därför vara både år 544 f.Kr. och 480 f.Kr. – i förhållande till den gregorianska kalender som vi använder i västvärlden. Vi har nämligen inte något år 0.
Den julianske kalender
Förvirringens år varade i 445 dagar
För att få den romerska kalendern att stämma med de faktiska årstiderna måste reformatorn Julius Caesar tillfoga 67 dagar. År 46 f.Kr. blev därför historiens längsta år.
Romarnas kalender följde ursprungligen månens faser. En månkalender har dock bara 354 dagar till skillnad från solkalenderns 365. Kalendern kom ur fas med årstiderna, vilket ledde till kaos.
Den här stenen är en del av en större romersk kalender från 200-talet.
När Julius Caesar utropades till diktator år 46 f.Kr. beslutade han att flytta tillbaka Roms religiösa fester till de korrekta tidpunkterna. I en handvändning infogade han 23 dagar i slutet av februari, och 44 dagar mellan november och december – det vill säga 67 extra dagar.
Med den reformen blev år 46 f.Kr., med sina sammanlagt 445 dagar, världshistoriens längsta år.
Caesar försökte sälja in sitt tilltag under namnet ultimus annus confusionis – sista året av förvirring. Romarna tyckte snarare att lösningen var kaotisk, och kallade i stället året för annus confusionis – förvirringens år.
Den julianska kalendern, döpt efter Caesar, trädde i kraft den 1 januari 45 f.Kr.
Diktatorns rådgivare, astronomen Sosigenes, hade räknat ut att ett år skulle vara 365,25 dygn, och föreslagit att man införde skottår med en extra dag i februari månad vart fjärde år.
Skottåret var dock inte nog för att få ekvationen att gå ihop, och med tiden kom även den julianska kalendern att avvika från solåret.
Mayakalendern
Maya körde i cirklar
I det högstående mayasamhället delades tiden in i ett system med fyra cykliska kalendrar. En av dem sträckte sig ända in i vår tid.
Kalendern ”haab” delades in i 18 ”kal”, med var sitt namn och symbol, samt fem extra dagar.
Mayafolket såg cykliskt på tiden – de ansåg att livet och världen gick i cirklar. När en kalender gick ut, började den om från början.
Det mesoamerikanska folket hade fyra kalendrar och lade stor vikt vid tiden genom att titta noga på solen, månen och planeterna. Till exempel hölls en krigsfånge vid liv i tolv år, tills planeten Venus stod i absolut korrekt position och mannen kunde offras till gudarna.
De fyra kalendrarna hade var sitt syfte: Solkalendern var den dagliga kalender som alla använde. Skördekalendern användes av bönderna, och den hemliga av prästerna. ”Långa räkningen” använde mayafolket för att förutsäga händelser i framtiden.
Den gregorianska kalender n
Påven strök 10 dagar
Under de första århundradena e.Kr. noterade den kristna kyrkan med växande oro hur helgdagarna började hamna fel i förhållande till årstiden. Exempelvis inföll påsken bara tidigare och tidigare. Året i den julianska kalendern var avrundat till 365,25 dygn, och de avrundade decimalerna kom med tiden att innebära en förskjutning på hela tio dygn.
För att rätta till kalendern strök påven Gregorius XIII år 1582 kalenderdagarna mellan 4 och 15 oktober. De strukna dagarna blev kända som ”den långa natten”. Enligt traditionen somnade det spanska helgonet Theresa av Avila in under denna långa natt, men det exakta datumet är omdiskuterat.
Den franska revolutionskalendern
Revolutionärer skrev ut kyrkan ur kalendern
Under franska revolutionen beslutade nationalkonventet år 1793 att avskaffa sjudagarsveckan och ersätta den med en tiodagarsperiod.
För upphovsmannen, matematikern Gilbert Romme, var kalenderns främsta syfte att avskaffa söndagen och på så vis få bort den kristna mässans egen dag. I stället avslutades veckan med vilodagen décadi.
På denna dag var alla lediga och skulle mötas upp för décadifestivaler där patriotism och revolutionär anda hyllades. Dateringar efter det gamla systemet förbjöds.
Kalendern slutade att användas efter tolv år men fick en kortvarig renässans år 1871, då den under Pariskommunen var i bruk under 18 dagar.
Revolutionskalendern blev snabbt impopulär, eftersom fransmännen gick från att vara lediga var sjunde dag till bara var tionde.
Dagarna fick nummer
De nya veckodagarna hette ”Första dagen” Primidi, ”Andra dagen” Duodi osv. Här invid de gamla veckodagarna, med början med måndag lundi.
Månader döptes om
Årets tolv månader delades in och fick nya namn efter årstiden. Exempelvis kom en del av april att heta ”Floréal”, efter det latinska ordet för blomma, flos, medan en del av november hette ”Frimaire” efter det franska ordet för frost, ”frimas”.
Stalins sovjetiska kalender
Stalins maskiner stod aldrig stilla
Söndagen avskaffades som fast vilodag, i ett försök att bland annat utrota religionen.
År 1929 införde Sovjetunionens ledare Stalin ett system som han ansåg skulle öka produktionen i fabrikerna. Han bytte ut de vanliga veckorna på sju dagar och lediga söndagar mot femdagarsveckor med skiftande lediga dagar.
Arbetarna var indelade i fem grupper med var sin fridag. På det viset var 80 procent av arbetsstyrkan alltid i arbete. Systemet räknade dock inte med att familjemedlemmar behövde få vara lediga på samma dag.
Arbetarnas lediga dagar hade färgkoder
Alla var lediga i skift var femte dag – alltså inte på en viss veckodag. En arbetare i gula gruppen var t.ex. ledig på fredagen den första veckan år 1930.