”Ångbad och badhus bör förbjudas då huden blir mjuk och porerna öppnar sig efter badet. Konsekvensen blir, som vi har sett, att pestsmittade dunster kan tränga in i kroppen och orsaka en ögonblicklig död.”
Den franske hovläkaren Ambroise Paré var väldigt tydlig när han år 1568 rekommenderade att man skulle låta stänga landets utomordentligt populära badanstalter.
Som så många andra läkare runtom i Europa hade han länge sökt en förklaring till de ofta förekommande pestepidemier som miljontals européer hade avlidit i sedan 1347.
Nu hade han och hans kolleger äntligen funnit orsaken till problemen:
Det var vattnet som orsakade den fruktade sjukdomen – och i stort sett alla andra åkommor.
Besök i badhuset var en fest
Under medeltiden hade både offentliga och privata badhus blivit ett dragplåster, ett slags sällskapssalonger som såväl fattiga som rika besökte minst en gång i veckan.
Här kunde man tillfredsställa många behov – utöver en grundlig rengöring av kroppen.
Män och kvinnor badade nakna tillsammans, vinet flödade i stora mängder och man skvallrade och umgicks på ett otvunget sätt.
År 1414 skrev den italienske författaren Gian-Francesco Poggio om badhusen: ”Alla som söker älskog, alla som vill gifta sig eller på annat vis letar efter förströelse, alla kommer de hit och finner vad de söker.”
I Storbritannien hade beteckningen ”stewhouse” (kokhus) sedan länge fått en ny innebörd. Ursprungligen syftade namnet på badhusens fuktiga värme men i början av 1400-talet blev det synonymt med bordell.
Upprepade rapporter om att prostituerade bedrev sin verksamhet i samma badhus som respektabla medborgare och deras barn vistades i ledde till att de styrande i London förbjöd alla offentliga badhus år 1417.
Men förbudet var omöjligt att verkställa – badhusen var alldeles för populära. Även på de flesta andra platser i Europa ansågs badhusen vara tillhåll för otillåtna möten och omoraliska utsvävningar och prästerna protesterade våldsamt mot det lössläppta badlivet.
Inte förrän läkarna i slutet av 1400-talet och under hela 1500-talet allt oftare hävdade att badhusen var sjukdomarnas källa och roten till allt ont, från pest till syfilis, satte myndigheterna stopp för badkulturen.
Man skyllde på vattnet – det påstods inte bara att vatten kunde tränga in genom huden och sprida sjukdomar och död; kvinnor riskerade rentav att bli gravida av den sädesvätska som flöt omkring i badvattnet.
Löss och loppor hade goda förutsättningar, för både rika och fattiga ansåg att det var skadligt att tvätta hela kroppen.
Smuts skyddade kroppen
Européerna gick in i en period då det betraktades som både farligt och dekadent att tvätta sig.
Normen blev nu en ren själ i en smutsig kropp. Idealet var tilltäppta porer och en skorpa av smuts som skulle fungera som bakterieskydd.
”Ett bad är icke endast onödigt utan synnerligen skadligt. Det fyller huvudet med ångor och är en fiende till både nerver och muskler som mjukas upp och därmed orsakar gikt”, varnade den franske läkaren Théophraste Renaudor.
En av hans kolleger, landsmannen Jean Liebault, tillade år 1582 att ”vatten bör hanteras med yttersta försiktighet”.
Han rekommenderade att man i stället för att tvätta sig skulle använda en torr handduk till ansikte och händer, och att man skulle gnida in håret med kli eller puder före sänggåendet.
Endast i yttersta nödfall, om smutsen inte gick bort med en torr trasa, kunde man försiktigt badda huden med vatten.
Det tvingades den tyska prinsessan Elisabeth Charlotte göra när hon efter att ha tillbringat en het sommardag på dammiga landsvägar år 1705 kom hem till sitt slott och upptäckte att hon såg ut som om hon bar en grå mask.
”Jag var tvungen att tvätta mitt ansikte med vatten, så dammigt var det”, skrev hon om den omtumlande upplevelsen.
Prinsen tog sitt första bad
Alla – fattiga som rika, prinsessor och tronarvingar – undvek att tvätta sig. När Frankrikes blivande kung Ludvig XIII föddes år 1601 förde hovläkaren journal över pojkens kroppshygien.
Det blev en kort redogörelse: När prinsen var sex veckor gammal masserade man hans huvud, och veckan därpå gneds hans hätta in med smör och mandelolja.
Nio månader gammal blev han kammad för första gången och som femåring fick pojken benen tvättade i ljummet vatten.
När prinsen var nästan sju år gammal blev han med läkarens ord ”badad för första gången, tillsammans med sin syster”.
Hygienen blev inte mer omfattande med åldern och som vuxen påpekade Ludvig XIII att ”jag har ärvt min svettlukt under armarna efter min far”.
Fadern, Henrik IV, var vida beryktad för sin obehagliga kroppsodör.
Ren skjorta – storslagen hygien
Frankrikes näste regent, solkungen Ludvig XIV, förde traditionen vidare. Vid hovet märkte alla av hans notoriskt dåliga andedräkt och hemska svettlukt.
I stället för att tvätta sig lät Ludvig, som blev kung 1643, stänka vin på händerna. Men viktigast av allt var att han bytte skjorta ofta, ibland tre gånger om dagen. Därför betraktades han – trots odören – som mycket renlig.
Nytvättade kläder och rent linne var både bättre och säkrare än att tvätta sig. Enligt de lärda sög kläderna åt sig svett – en vetenskapsman förklarade:
”Vi förstår nu hur kläder avlägsnar svett från våra kroppar. Eftersom svetten är oljehaltig och innehåller salt, impregnerar den de döda växter (lin, reds. anm.) som kläderna är gjorda av.”
Vita underkläder, som för både män och kvinnor bestod av en knälång särk, blev en symbol för personlig renlighet även om huden under den var grå och randig av smuts.
De få som hade råd bytte underkläder varje dag, men de flesta bytte bara en gång i månaden.
Kvinnorna i den belgiska staden Brabant påstods vara extremt renliga eftersom de bytte kläder varje vecka – ”även om de inte behövde det”, som en fransk adelsdam påpekade.
Modet förändrades och nu blev det populärt att låta de kritvita underkläderna titta fram.
Under medeltiden hade de varit väl dolda under pälsar och långa ylleplagg men nu stack de fram vid klädernas halsringning och vid ärmhålen för att vittna om bärarens stora renlighet.
Tvål kunde framställas på flera sätt, t.ex. genom att koka fett från döda djur ihop med aska från växter.
Ohyra härjade fritt
I en värld där absolut ingen tvättade sig och alla stank borde kroppslukt inte ha varit något som störde. Men den fräna odören sågs som irriterande.
År 1576 beklagade sig den italienske läkaren Geronimo Cardano över att män och kvinnor ”var fulla med loppor och löss, vissa stank under armarna, andra hade illaluktande fötter och de flesta hade dålig andedräkt”.
Välbärgade personer hade råd att dränka den värsta stanken i parfym men de flesta andra fick försöka täppa till näsborrarna.
Ohyran var det ingen som slapp undan, vare sig rik eller fattig. Tidens stora konstnärer gjorde inte heller något för att dölja de ständigt närvarande små insekterna.
Den tysk-holländske målaren Caspar Netscher förevigade år 1669 en rik, ung kvinna klädd i en sidenklänning översållad med påsydda briljanter – och hon höll en luskam i handen. Kvinnan kammade löss ur sin lille sons hår.
Kalla avrivningar är sunda
Efter 300 år med kollektiv badskräck började vattnet så småningom att återvända in i vardagen.
Från 1700-talets mitt spred flera framstående läkare och lärda den revolutionerande tanken att bad kanske inte var en så dum idé egentligen. I synnerhet kallt vatten ansågs nu främja hälsan.
En av förespråkarna, prästen John Wesley, hävdade i ett verk från 1757 att kalla avrivningar kunde bota både spetälska och blindhet.
År 1791 sade Wesley även i en predikan att ”renlighet är en dygd”. Andra hade liknande tankar, bland andra den brittiske läkaren och författaren Tobias Smollett som 1752 i en avhandling om ”utvärtes bruk av vatten” hävdade att det var direkt osunt med tilltäppta porer.
Huden behövde andas så att man blev av med svetten, skrev Smollett och blev därmed en av de första som uppmärksammade sambandet mellan renlighet och hälsa.
När vattnet tagits till nåder igen rekommenderade läkarna rutinmässigt sina patienter att bada i floder, på kuranstalter och vid stränder.
Vatten i alla dess former hyllades för sina läkande och hälsofrämjande egenskaper och för européerna som tidigare levt i närkontakt med smuts, exkrementer och kroppsutsöndringar började nu personlig hygien att ta sig in på dagordningen.
Bland de första som anammade de nya sederna fanns Napoleon Bonaparte och hans Joséphine som gifte sig år 1796.
Bara hundra år tidigare hade Ludvig XIV skytt vattnet men nu älskade Frankrikes blivande kejsare och hans hustru att ta långa, varma bad.
Napoleon gillade dock fortfarande den intensiva kroppslukten och i ett brev till sin nyblivna hustru i Paris skrev han: ”Jag återvänder till Paris i morgon. Låt bli att tvätta dig.”
Guide om hur man badar
Badrevolutionen slog igenom i samhällets övre skikt men det skulle dröja länge innan personlig hygien blev något självklart för alla.
Exempelvis väckte det uppseende när den brittiske författaren Charles Dickens sommaren 1849 konstruerade en egen privat dusch på semesterön Isle of Wight. ”Vi duschar varje morgon, till lokalbefolkningens stora förvåning”, antecknade han.
Sakta men säkert tog vanligt folk i Europa till sig idén att sänka ned kroppen i vatten. Det var inte många som visste hur man gjorde.
Därför uppskattade folk när en brittisk läkare år 1861 skrev en detaljerad guide till hur man på bästa sätt skulle ta sig igenom den obekanta och våta proceduren. I Baths and How to Take Them – Bad och hur man tar dem – fick man stegvisa konstruktiva instruktioner.
Efter 300 år utan bad hade man nästan glömt bort hur det gick till. När den personliga hygienen åter kom på modet på 1800-talet fanns det detaljerade handböcker i badandets konst.