Enorma snömängder förstörde idyllen i Alperna

Blons, som har 370 invånare, ligger i Grosses Walsertal – en ensligt belägen dal i västra Österrike. En slingrande väg förbinder bergsbyarna med världen nedanför; det är en ren lyx, hävdar de gamla.

De minns fortfarande hur det var förr, i slutet av 1800-talet, då ett gropigt hjulspår var den enda ”vägen” – och en livsfarlig sådan; jordskred och fallande klippblock kunde förvandla vägen till en döds­fälla. Nu för tiden kan mejeriets mjölkbilar enkelt ta sig upp till gårdarna.

Efter nyår kommer vintern. Snön vräker ned över det lilla samhället och över de båda bergen Falvkopf och Mont Calv som tornar upp sig ovanför byn.

En natt i skräckfylld väntan

Natten till 11 Januari:
Två meter fin pudersnö har fallit i Grosses Walsertal, och nu blåser snön till stora, skrämmande drivor i stormen. Myndig­heterna har utfärdat en lavinvarning.

Gabriel Müller vaknar med ett ryck och tittar på väckarklockan. Den 33-årige bonden och familjefadern vet inte varför han har vaknat så tidigt, men han känner en oro och ängslan i hela kroppen.

Han trevar efter strömbrytaren men det förblir mörkt. Strömmen har gått. Gabriel tänker att det inte kan vara något annat än en lavin som har förstört ledningarna, och blir med ens helt klarvaken. Sedan ligger han vaken i flera timmar och väntar på gryningen.

Så snart det första, grå ljuset visar sig klär han på sig för att gå ut i stallet. I vanliga fall tar promenaden knappt en minut, men den här morgonen tar det tre kvart för honom att kämpa sig genom snödrivor och storm till korna som råmar otåligt i väntan på mjölkning och mat.

Sedan måste han ta med sig sin fru och sina tre små barn till säkerheten i boningshusets källare.

Den första lavinen dundrar nedför berget

Måndagen den 11 januari kl. 10.05:
Hela morgonen har myndigheterna fått in rapporter om laviner i Österrikes västliga delstat Vorarlberg. Många har begravts i snömassorna och några dödsfall har rapporterats. Men från Grosses Walsertal får myndigheterna inga nyheter. Telefonlinjen är bruten.

Just när Gabriel Müller håller på att hämta vatten från brunnen på gårdsplanen känner han ett kraftigt lufttryck. Plötsligt är det dånande havet av snö över honom:

”Lavinen! Nu kommer den!” Mer hinner Gabriel inte tänka innan han virvlar iväg nedför berget som en boll. När han äntligen landar på marken flera hundra meter längre bort, är han medvetslös.

Arbetsdagen har börjat även för den 38-årige Benedikt Türtscher, som driver en gård tillsammans med sin tio år yngre hustru Bernadette. I dag är han uppe i skogen för att reparera en portabel cirkelsåg. Samtidigt arbetar Bernadette hemma i köket. Deras två söner Armin, 4 år och ­Edwin, 3 år leker i vardagsrummet. Plötsligt hörs ett förfärligt brak och huset rasar samman över dem alla tre.

”Kökstaket föll ned över mig och jag låg fastklämd med ansiktet mot golvet och kunde inte röra mig. Jag var vid fullt medvetande och hörde bjälkar knäckas och tegelstenar falla under en lång stund. Och barnen skrek allt vad de kunde – de var fortfarande vid liv”, berättade Bernadette senare om sina upplevelser under katastrofen.

Ute vid cirkelsågen har hennes man Benedikt hunnit slänga sig ned bakom sin stora verktygslåda innan lavinen når honom. Nu ligger han omtöcknad under flera meter snö – och är säker på att han kommer att bli räddad.

Men tiden går och ingen kommer. Om han vill över­leva måste han själv ta sig upp. Han kan röra högerhanden en aning och trevar sig fram till en sapie (en vass hammare som skogsarbetare hugger in i en trädstam för att kunna flytta den) i verktygslådan. Med redskapet gröper han ur en hålighet omkring sig och börjar sedan arbeta sig uppåt.

Till sist kan han ställa sig upp och hacka sig uppåt genom snön. ”Nu går du hem och får dig lite att äta”, säger Benedikt till sig själv och traskar nedför bergssidan.

”Men där var allting förändrat”, berättade Benedikt ­senare. ”Varken boningshuset eller stallet syntes till, bara en vit yta och virvlande snöflingor. Jag ropade på Bernadette och pojkarna – men det kom inget svar.”

På avstånd hör han grannen Maria Dünser ropa på hjälp, men Benedikt tvingas inse att han inte kan göra någonting. I stället kämpar han sig ned till byn för att slå larm.

Under tiden har Gabriel Müller kvicknat till. Omskakad kommer han på fötter och går upp till gården.

”Jag hörde barngråt och såg att det var mina barn Rosemarie och Sebastian, 3 resp. 2 år. Min hustru Berta och min son Karl hörde jag inte”, berättade Gabriel senare.

Han letar febrilt efter sin 29-åriga fru och sonen Karl, som är 4 år, men hittar dem inte. I stället tar han Rose­marie och Sebastian på armen för att bära dem ned till byn.

I familjen Türtschers hus ligger Bernadette fortfarande fastklämd under kökstaket. Hon hör sina båda söner ropa inifrån vardagsrummet. ”Snart kommer Benedikt och räddar oss alla tre”, tänker hon förhoppningsfullt. Men ingenting händer. Till sist bestämmer hon sig för att inte vänta längre. Med stor möda lyckas hon ta sig loss så att hon kan åla sig fram.

På avstånd hör hon att Benedikt ropar, men hennes svar dränks av stormens tjut. Efter en stund försvinner han. Sonen Edwin skriker från rummet. ”Undrar vad som hänt med Armin?” tänker hon och spänner alla muskler i kroppen för att pressa sig fram mellan brädor, knäckta taksparrar och tegelstenar.

Bernadette tar sig ut – och faller i ett hål

Måndagen den 11 januari, Eftermiddag:
Fjorton gårdar i Blons har helt eller delvis krossats av lavinen från Falvkopf. Telefonen är fortfarande död och vägen ut ur dalen är blockerad. Det är omöjligt att tillkalla hjälp. Byborna bildar egna räddningsmanskap. De har bråttom; vid 16-tiden blir det mörkt och då är det för farligt att arbeta vidare.

Benedikt har tagit sig till sin bror Josefs gård och berättar vad som hänt. Flera män från byn ger sig genast av för att söka igenom ruinerna. Benedikt byter snabbt till torra kläder och beger sig sedan uppför bergssluttningen för att leta efter sin familj. Han hinner inte långt. Det blir snart mörkt och faran för nya laviner är överhängande. Männen vänder hemåt – tysta, trötta och omtumlade.

Om de hade väntat bara några minuter till kunde de kanske ha räddat Bernadette. Precis när mörkret faller lyckas hon släpa sig ut ur sitt rasade hus, ut i friheten.

”Jag ropade men det var ingen här. Då försökte jag i stället nå in till mina barn – och föll då i ett hål ned i källaren”, berättade hon efter katastrofen.

Ännu en gång är Bernadette fast och den här gången är alla försök att ta sig ut dömda att misslyckas. Hur mycket hon än försöker lyckas hon inte ta sig upp ur hålet. Dessutom blöder hon från ett sår i huvudet och hennes vrist gör ont. I sin förtvivlan överväger hon att lägga sig och sova i snön och få det hela överstökat. Hon vill bara dö. Men hon ändrar sig när hon hör Edwin ropa: ”Mamma!”

Katastrofen börjar om igen

Måndagen den 11 januari Kl. 19:
Blons förbereder sig inför natten. De många husvilla har fått sovplatser hos grannar och bekanta, men en ny fara närmar sig. 500 meter ovanför byn, på berget Mont Calv, håller tonvis med snö på att lossna.

Hela dagen har Gabriel Müller letat efter sin hustru Berta och sonen Karl på den förstörda gården, men förgäves. Framåt kvällen stapplar han utmattad bort till ”Lärar­huset” där hans barn Rosemarie och Sebastian väntar.

Stämningen är tryckt i Lärarhuset där skollärarens änka, den 77-åriga Franziska Dobler, bor. Hon bjuder gästerna på varm kvällsmat och tar fram torra kläder. De elva personer som nu är husvilla har gått igenom traumatiska händelser – familjemedlemmar är försvunna och kanske döda.

Själva har de varit begravda i snömassorna och flera av dem har skador efter att ha förts iväg med lavinen. Många har förfrysningsskador och svåra smärtor. Någon vård kan de inte få – här finns varken läkare eller medicin.

Efter maten bäddar Franziska Dobler till gästerna. Hon vill sprida lite hopp genom att läsa den kristna trosbekännelsen tillsammans med dem, men hon hinner inte längre än till ” ... uppstigen till himmelen ...” förrän ytterväggarna börjar knaka och snön spränger sig in i huset.

”För andra gången drabbades vi av olyckan. Lärarhuset förstördes helt. Att jag överlevde berodde på att jag hade lagt mig längs söderväggen”, sade Gabriel Müller då han senare berättade om sitt livs värsta dag då hela två laviner drabbade honom och hans familj. Lärarhuset, som hade stått där i mer än 250 år, lades i ruiner på mindre än en minut.

Gabriel gräver sig fri med bara händerna. I kaoset av jämmerskrik och rop hör han sin son Sebastian, men hur mycket han än gräver med händerna lyckas han inte ta sig ned till pojken. I stället känner Gabriel en främmande fot. Snabbt gräver han fram en av de övriga levande begravda.

Under tiden har resten av byn nåtts av nyheten och de utmattade männen bildar ett nytt räddningsmanskap som kämpar sig fram genom den tjutande stormen. Trots mörkret lyckas de rädda flera av de begravda ut ur Lärarhuset. En av dem är den lille Sebastian Müller, men hans storasyster Rosemarie hittar de inte någonstans.

Achtung! Hjälpen är på väg

Tisdagen den 12 januari:
Tre unga män från Blons tar på sig skidorna för att hämta hjälp. De som är kvar fortsätter att söka efter överlevande.

I dagsljuset kan byborna överblicka de senaste skadorna. Kvällens lavin från Mont Calv har förstört elva gårdar och hus. Trots att nya laviner går med jämna mellanrum är kanske den värsta faran över. Tre unga män bestämmer sig för att våga: på skidor ska de ta sig till staden Bludenz nere i låglandet och informera myndigheterna om det desperata läget i Grosses Walsertal.

På sin väg genom dalen åker de förbi flera byar som under det senaste dygnet fått utstå samma fasor som Blons. Överallt finns förstörda hus och förtvivlade människor som letar efter sina nära och kära. De unga männen kan inte använda sig av landsvägen – den är ett moras av meterdjup snö, knäckta trädstammar och rotvältor.

Efter fyra timmars kämpande kommer de till Bludenz 1,5 mil bort. Först nu, efter mer än ett dygn, får polisen och räddningstjänsten information om katastrofens omfattning. Medan räddningsinsatsen organiseras sänder österrikisk radio uppmuntrande meddelanden till de isolerade:

”Achtung! De ansvariga myndigheterna har i stora drag informerats om de fruktansvärda katastrofer som drabbat er dal. Alla åtgärder har vidtagits för att hjälpa er snarast möjligt. Drygt 300 räddningsteam har sedan middagstid varit i dalen.

Så snart vädret tillåter i morgon ska flygplan sättas in för evakuering och leverans av förnödenheter. När ni ser ett flygplan och är i behov av hjälp, ska ni ­signalera med ett stycke färgat tyg”, säger radiorösten vid flera tillfällen under eftermiddagen.

Dessvärre är det inte många i dalen som hör honom; det finns ingen elektricitet. Å andra sidan inser hela regio­nen att det behövs snabb hjälp. Sammanlagt 1 500 frivilliga ger sig iväg, det blir en gemensam strävan efter att hjälpa byarna. Även Schweiz och Liechtenstein skickar folk:

”Så snart jag hörde uppmaningen att hjälpa till lade jag arbetet åt sidan och sökte upp mina kamrater. Klockan tre på eftermiddagen korsade vi gränsen”, berättade en man från Liechtenstein som snabbt packat sin ryggsäck full med redskap, torra kläder och en rejäl matsäck.

Männen har ingen aning om vad de kommande dygnen ska bjuda på. På skidor går det fort att ta sig fram. De kör bland annat om ett österrikiskt räddningsteam på 80 man som pulsar fram i den två meter djupa snön med tung packning.

Benedikt Türtscher håller fortfarande på att söka igenom sitt förstörda hem. Det har gått ett och ett halvt dygn sedan han såg Bernadette och pojkarna. Det är inte säkert att de lever. Han sliter med balkarna och sent på eftermiddagen känner Bernadette att det rasar ned snö på henne i källaren. Hon är svag men vaknar till och ropar på sin man.

”Jag är här! Jag kommer ned till dig!” ropar Benedikt. ”Det är bättre att du letar efter barnen! Jag klarar mig!” svarar Bernadette och börjar gråta. Nu ska hon äntligen bli räddad. Hon kan beskriva exakt var Edwin befinner sig, och snart har han grävts fram under tegelstenarna från den stora kaminen som störtade ned i källaren tillsammans med honom när lavinen kom.

Edwin är allvarligt skadad och dör några timmar senare. Det finns inga spår efter Armin. Ännu en gång tvingas räddningsmanskapet avbryta arbetet på grund av att det blir mörkt.

Männen från Liechtenstein kämpar sig fram genom dalen, men framåt natten får de rådet att ta en paus. Vädret är oförutsägbart och vägen farlig. De sitter i ett Gasthof i några timmar innan en ny dag gryr.

De första offren grävs fram

Onsdagen den 13 januari:
Räddningsarbetet har äntligen fått fart. Franska och amerikanska militärhelikoptrar flyger in materiel och hämtar sårade.

Chansen att hitta överlevande efter 48 timmar är minimal, men hoppet lever. Räddningsmanskapet sticker ­metodiskt ned sonder i snön för att finna överlevande.

Redskapet har en liten krok i ena änden och när räddningsarbetarna ser att det följer med tygtrådar upp, börjar de genast att gräva. Alltför ofta visar sig trådarna komma från textilier som slungats ut ur husen när lavinen slog till.

Männen från Liechtenstein börjar söka igenom ett hus. ”Varje fynd sporrade oss, särskilt när vi hittade en levande höna – vi ville ju rädda liv. Efter fem timmars arbete stötte vi på den första av de båda saknade i huset. Mannen var svårt skadad – och till vår sorg var han redan död”, berättade en av männen.

Dagen därpå hittar ett räddningsteam äntligen Gabriels hustru Berta. Hon ligger död under sin symaskin. Av allt att döma höll hon på att sy nya kläder till familjen när lavinen kom. Hon har fortfarande måttbandet hängande runt halsen.

Den treåriga Rosemarie hittas i Lärarhusets ruiner. Hon är mycket svag och dör i Gabriels armar.

Rättsmedicinare sammanfattar tragedin

Fredagen den 15 januari:
Franz Holzer, professor i rättsmedicin, har undersökt de döda från katastrofen och kan skriva sin rapport.

Efter hand som räddningsmanskapen hittar och gräver fram de döda, samlas kropparna i ett skjul bakom

Gasthaus Krone där rättsmedicinaren professor Franz Holzer kan undersöka dem. Detta måste vara hans livs värsta uppdrag; det kommer ständigt nya döda och till sist är de så många att de måste staplas i skjulet. När de döda identifierats och dödsorsaken konstaterats kan Franz Holzer skriva sin slutrapport. Han försöker behålla en professionell distans till det som skett.

”Nästan alla döda var klädda i arbetskläder. En del som bar nattplagg hade blivit överrumplade av kvällslavinen (från Mont Calv, red.). Cirka hälften av alla dödsfall berodde på mekaniska skador förorsakade av splittrade bjälkar och raserade ugnar. Några hade krossat kranium och omfattande benbrott; de påminde om de döda som man under kriget bar ut ur ruinerna av de bombade husen”, noterar han och fortsätter:

”Av allt att döma har de dödliga skadorna orsakats av instörtande tak och raserade väggar. Några personer har träffats av träd som lavinen har fört ned i dalen. På några av de döda syntes inga yttre skador. De har dött av kvävning och utmattning. Andra dog strax efter att de räddats – tydligtvis av köld. Endast ett fåtal offer dog i det ögonblick då de träffades av lavinen.”

Efter rapporten kan kropparna begravas, men då uppstår ett olösligt problem: snön ligger meterdjup på kyrkogården och det går inte att gräva 50 gravar där. Lösningen blir en gemensam massgrav där kropparna läggs i lager. Bisättningen planeras till veckan därefter.

I Blons finns inga möjligheter att inkvartera alla räddningsarbetare som kommit till byn. I stället får de order om att arbeta 48 timmar i sträck, innan de ersätts av andra. Maten får de i Gasthaus Krone, där krogvärdinnan står vid spisen nästan dygnet runt. De som behöver vila ­efter det tunga arbetet kan sträcka ut sig i skolsalen, där det lagts ut halm på golvet.

Bland de döda som räddningsarbetarna hittar finns ­Benedikts och Bernadettes fyraårige son Armin.

3 000 personer på begravning

Söndagen den 24 januari Kl. 11:
Den officiella bisättningen av de döda i Blons kyrka.

Trots att snö och trädstammar knappt har hunnit röjas bort från landsvägen, har 3 000 personer tagit sig till Blons för att delta i bisättningen av offren från lavinkatastrofen. Stämningen är tryckt. Många gråter.

”Man måste ha ett hjärta av sten för att inte gripas av den tunga smärtan i Blons”, skrev tidningen Vorarlberger Nachrichtens utsände journalist. Framför honom ligger ett berg av kransar och bårbuketter med svarta band: ”En ­sista hälsning” och ”Till mina bröder och föräldrar”.

Delstatens landshövding, Ulrich Ilg, håller ett kort tal där han uppmanar byborna att hålla ut: ”Var trogna er hemtrakt, trots alla olyckor.”

Ända sedan katastrofen har debatten pågått: ”Är det farligt att bo i Grosses Walsertal?” och ”Bör invånarna lämna dalen?”

Delstatsregeringen säger nej och håller på att förhandla fram en plan för återuppbyggnaden på platsen där bönderna ska få 90 procent av utgifterna betalda om de väljer att bygga upp sina gårdar igen. Bland begravningsdeltagarna finns tolv familjer som har bestämt sig: De ­orkar inte börja om från början, utan tänker sälja sin mark och lämna dalen för gott.

Några dagar senare tar Blons präst, Wilfried Stillhart, en promenad i sin socken, betraktar ödeläggelsen och skriver sedan ned sina intryck:

”En av stallbyggnaderna har kastats över gården och försvunnit i dalens djup. Väldoftande hö, en hel sommars mödosamma skördearbete, ligger utspritt över ruinerna. Frusna ligger djurkadavren som lavinen fällde dem – här en utan huvud, en annan är ihjälklämd under en balk, en saknar skinnet och bara det råa köttet är kvar.

Flådd av den grymma naturen. Gång på gång vandrar blicken över den en gång solbelysta bergssidan – men överallt samma tröstlösa bild, ett virrvarr av lidande och förfärliga händelser.”

Dalen fick elektricitet i början av februari, och återuppbyggnaden av de förstörda husen i Blons avslutades 1956.

Lantbrukaren Gabriel Müller, som miste sin hustru Berta och två barn i katastrofen, valde senare att flytta från dalen med sin son Sebastian. Makarna Benedikt och Bernadette Türtscher, som miste båda sina söner, bodde kvar i Blons och fick med tiden fem barn.

Efter katastrofen började Österrike bygga ut lavin­skyddet. Det sattes upp lavinstaket på bergssidorna och tusentals träd planterades för att hålla kvar snön uppe på sluttningarna.