I maj 1612 sjuder kullen Kingcombe Plain utanför den engelska byn Chipping Campden av liv och skratt.
Män, kvinnor och barn från när och fjärran har samlats för ett speciellt evenemang, Storbritanniens första återuppförande av antikens olympiska spel.
En man i pråliga kläder rider upp till krönet på en vit häst och blåser i ett horn. Brittiska ”Olimpick Games”, 1600-talets mest särpräglade tävlingar, har inletts.
Sport skulle ena folket
Mannen på den vita hästen hette Robert Dover. Han var advokat och den drivande kraften bakom återupplivandet av de gamla grekiska spelen inom nya, engelska ramar.
År 1612 var det över tusen år sedan den siste idrottaren lämnade arenan i Olympia i antikens Grekland. Robert Dover, som i likhet med många andra beundrade antiken, tyckte att det var hög tid att britterna fick lära sig lite grand om idrott.
Han hade med oro sett att alkohol och slagsmål dominerade de byfester som anordnades en söndag om året, lantarbetarnas enda lediga dag.
Dover tänkte att en engelsk pendang till de olympiska spelen skulle föra människor – rik som fattig – närmare varandra och få dem intresserade av annat än öl och slagsmål.
Kung Jakob I uppskattade idén. För honom var sport inte bara ett hälsosamt tidsfördriv, utan även en investering i kungariket.
Som han skrev i sin bok Declaration of Sports var en begivenhet som Olimpick Games bra för pöbeln, eftersom de olika idrottsgrenarna ”rustar deras kroppar för krig”.
I Storbritanniens första olympiska spel tävlade rika och fattiga i allt från pålstötning till hundjakt.
Tävlade i yllerock och knäbyxor
Om Robert Dover hade tänkt sig att hans tävlingar skulle bli en trogen kopia av de gamla grekiska spelen är ovisst, men faktum är att det slutade med att hans tävlingar blev väldigt annorlunda – och mycket brittiska.
Medan grekerna tävlade nakna gjorde engelsmännen det enligt samtida träsnitt iklädda tjocka rockar med pipkrage, knäbyxor och långa strumpor.
Även många av grenarna var typiskt engelska. I stället för grekernas diskus kastade britterna slägga, ett verktyg som alla kunde hantera.
En annan gren var pålstötning, som de gamla grekerna sannolikt inte heller ägnade sig åt. Under Dovers spel tävlade deltagarna även i svärds- och dolkkamp.
Någon sådan gren förekom inte i de grekiska spelen, men i 1600-talets Storbritannien bar de flesta män svärd till vardags, så det var enkelt att göra det till en sport.
I Robert Dovers yngre dagar hade två av hans studiekamrater blivit osams och dragit sina svärd. Den ene hade huggit av tre fingrar på den andres hand. Som hämnd skar den drabbade av näsan på sin motståndare, stoppade nässtumpen i fickan och gick sin väg, så att stumpen inte kunde sys fast igen. Om idrottsgrenen var lika blodig är ovisst.
Det råder dock inga tvivel om att den engelska varianten av de gamla grekernas brottning medförde smärta.
Där gällde det att få motståndaren att vidröra marken med överkroppen. Ett vanligt knep för att åstadkomma det var att sparka hårt mot smalbenet med exempelvis en träsko.
Att sparka folk på smalbenet blev faktiskt så populärt att det snart utvecklades till en egen gren inom Olimpick Games.
Robert Dover hyllades av diktarna
I sin strävan efter att locka både rika och fattiga till spelen introducerade Robert Dover klassiska hästkapplöpningar samt jakt med hundar, under vilken ett antal harar släpptes ut för att jagas av tränade hundar och beridna jägare.
Medan jakten huvudsakligen riktade sig till förmögna britter erbjöd Robert Dover även tävlingar för gemene man i form av dans samt kort- och brädspel, däribland schack och backgammon.
LÄS OCKSÅ: Brädspel genom historien – när uppfanns de?
Framför allt schack ansågs vara ett hälsosamt tidsfördriv för pöbeln. Som den samtida författaren Robert Burton konstaterade: ”Det kan driva bort melankoli och orena tankar.”
Olimpick Games blev snabbt ett populärt ämne för flera av landets diktare, som berömde Robert Dovers tävlingar. De jämförde Dover med Herakles, som sägs ha instiftat de ursprungliga olympiska spelen. Advokaten hyllades för att ha enat fattig och rik.
I 30 år ledde Robert Dover spelen, tills inbördeskriget mellan det engelska parlamentet och kung Karl I utbröt år 1642.
I det sju år långa inbördeskriget miste närmare 200 000 soldater och civila livet, och när kungens soldater år 1643 förvandlade Kingcombe Plain till ett slagfält var spelens tid över.
Spelens upphovsman Robert Dover dog år 1652, men redan åtta år senare väcktes hans skapelse till liv igen, fast i en helt ny skepnad.
Dovers idrottsgrenar fick då stå tillbaka för aktiviteter som tuppfäktning, åsnekapplöpning och dwile flonking, en avancerad variant av ölstafett där två lag tävlade om att få flest poäng genom att träffa motståndarna med en trasa indränkt i öl.
År 1864 beskrev författaren R.R. Vyvyan Olimpick Games som ”hemvist för befolkningens värsta patrask”, där alkoholen flödar och stolar, knytnävar och skällsord far genom luften.
Robert Dovers dröm om att sprida antikens olympiska sportsmannaanda i Storbritannien hade slutat med katastrof.
I slutet av 1800-talet föll spelen i glömska, men år 1966 väcktes de till liv igen, då med motorcykelframträdanden, dragkamp och hundkapplöpning på programmet.
Olimpick Games arrangeras varje år den sjunde veckan efter påsk på den gröna kullen Kingcombe Plain, som i dag passande nog heter Dover’s Hill.