Idrottstävlingarna skulle sätta stopp för britternas våldsamma dryckesfester, men urartade till just ­sådana sjöslag.

© Heritage Images/Contributor/Getty Images

Englands OS slutade i fylla och slagsmål

År 1612 får engelsmannen Robert Dover en idé. Han vill återuppleva antikens olym­piska spel för att göra nationen mer enad. Brottning och löpning är dock inte nog för bri­tter­na, som utvecklar en alldeles egen version av spelen.

5 april 2018 av Andreas Ebbesen Jensen

Backen Kingcombe Plain utanför den engelska byn Chipping Campden sjuder av liv och skratt i maj 1612. 

Män, kvinnor och barn från när och fjärran har samlats för en speciell begivenhet: Storbritanniens förs­ta återuppförande av antikens olympiska spel. 

En man i pråliga kläder rider upp till krönet på en vit häst och blåser i ett horn. De brittiska ”Olimpick Games” – 1600-talets mest särpräglade tävlingar – har inletts.

Sport skulle ena folket

Mannen på den vita hästen hette Robert Dover. Han var advokat och drivande bakom återupplivandet av de grekiska spelen inom nya, engelska ramar. 

År 1612 var det mer än tusen år sedan den siste idrottaren lämnade arenan i Olympia i antikens Grekland, och Robert Dover, som likt många andra beundrade antiken, ansåg att det var hög tid att britterna lärde sig lite sportslighet.

Han hade med oro sett hur alkohol och slagsmål dominerade de byfester som hölls en söndag – lantarbetarnas enda lediga dag – varje år. 

Dover ansåg att en engelsk pendang till de olympiska spelen skulle kunna föra människor, rik som fattig, närmare varandra, och få dem intresserade av annat än öl och slagsmål.

Kung James I uppskattade idén. För honom var sport inte enbart ett sunt tidsfördriv, utan även en investering i kunga­riket. 

Som han skrev i sin bok The King’s Book of Sports, så var en begivenhet som Olimpick Games bra för pöbeln, eftersom de olika idrottsgrenarna ”rustar deras kroppar för krig”. 

I Storbritanniens första olympiska spel tävlade rika och fattiga i allt från pålstötning till hundjakt.

© Granger/Alamy/Imageselect

Tävlade i yllerock och knäbyxor

Om Robert Dover från början hade tänkt sig att hans tävlingar skulle vara en trogen kopia av de gamla grekiska spelen är ovisst. 

Faktum är emellertid att det slutade med att hans tävlingar blev markant annorlunda – och mycket engelska. 

Medan grekerna tävlade nakna, kämpade engelsmännen – enligt samtida träsnitt – iförda tjocka rockar med pipkrage, knäbyxor och långa strumpor.

Även många av grenarna var typiskt engelska. I stället för grekernas dis­kus­ kastade britterna slägga – ett verktyg som alla kunde hantera. 

En annan gren var pålstötning, som de gamla grekerna troligen inte heller övervägde. Under Dovers spel tävlade deltagarna även i svärds- och dolkkamp. 

Den grenen förekom inte i de grekiska spelen, men i 1600-talets Storbritannien bar de flesta män svärd till vardags, så det var enkelt att göra det till en sport.

I Robert Dovers yngre dagar hade två av hans studiekamrater blivit osams och dragit sina svärd. Den ene hade huggit av tre fingrar på den andre. 

Som hämnd hade denne skurit näsan av motståndaren, stoppat nässtumpen i ­fickan och gått sin väg, så att stumpen inte kunde sys på igen. Om idrottsgrenen var lika blodig är ovisst.

Å andra sidan råder det ingen som helst tvekan om att den engelska varianten av de gamla grekernas brottning var synnerligen smärtsam.

I tävlingen gällde det att få motståndaren att röra marken med överkroppen, och ett vanligt knep var att sparka hårt mot smalbenet med exempelvis en träsko. 

Smalbenssparkandet blev så populärt att det snart utvecklades till en alldeles egen idrottsgren inom Olimpick Games.

Spark över smalbenet blev publikfavorit

Spelens mest bisarra idrottsgren var smalbenssparkning – en sport som de gamla grekerna garanterat inte skulle ha känt igen. 

En av de populäraste idrottsgrenarna i Robert Dovers klassiska Olimpick Games var ”shin kicking“ – en smärt­sam form av brottning, då motstån­darna skulle sparka varandra på smalbenen tills en av dem träffade marken med överkroppen. 

Den udda sporten introducerades under de tidiga Cotswold-olympiaderna på 1600-talet. De tävlande använde tåhättor av järn, och det resulterade i rejäla blåmärken och brutna ben. 

  • En domarE såg till att ingen av deltagarna använde ojusta ­metoder. Domaren kallades för ”stickler” – en paragrafryttare.
  • Innan matchen började skulle ­deltagarna ta tag om varandras axlar med ­utsträckta armar. På så sätt blev det svårare att träffa motståndaren över smalbenet. 
  • Målet var att sparka motparten så många gånger på smalbenet att han föll omkull på marken. 
  • Matchen avgjordes med bäst-av-tre-regeln. Den som först sparkade omkull ­motståndaren två gånger vann tävlingen och fick möta en ny motståndare.

Dover hyllades av diktarna

I sin strävan efter att locka både rika och fattiga till spelen introducerade Dover klassiska hästkapplöpningar, men även jakt med hundar, då ett antal harar släpptes ut för att jagas av tränade hundar och jägare till häst. 

Medan jakten riktade sig huvudsakligen till de välbeställda, erbjöd Robert Dover även tävlingar för gemene man i dans och kort- och brädspel – till exempel schack och backgammon. 

Framför allt schack betraktades som ett hälsosamt tidsfördriv för pöbeln. Som den samtida författaren Robert Burton kons­taterade: ”Det kan driva bort melankoliska och orena tankar”.

Olimpick Games blev snabbt ett omtyckt ämne för flera av landets diktare, som berömde Robert Dovers tävlingar. De jämförde Dover med Herkules, som instiftat de ursprungliga olympiska spelen, och advokaten hyllades för att han enat förmögna och fattiga.

I trettio år ledde Robert Dover spelen, tills inbördeskriget mellan det engelska parlamentet och kung Karl I bröt ut år 1642.

Knappt 200000 soldater och civila miste livet under det sju år långa inbördeskriget, och när kungens soldater år 1643 förvandlade Kingcombe Plain till ett slagfält var spelens tid förbi.

Spelens upphovsman Robert Dover avled 1652, men redan åtta år senare väcktes hans skapelse till liv igen – men i en helt ny form. 

Dovers idrottsgrenar förkastades till förmån för aktiviteter som tuppfäktningar, åsnekapplöpning och ”Dwile flonking” – en avancerad typ av ölstafett, då två lag tävlade om att få flest poäng genom att träffa motståndarna med en trasa indränkt i öl.

År 1864 beskrev författaren R.R. ­Vyvyan Olimpick Games som ”hemvist för befolkningens värsta slödder”, där alkoholen flödar, och stolar, knytnävar och skällsord flyger genom luften. 

Robert Dovers dröm om att sprida antikens olympiska sportsmannaanda i Storbritannien hade slutat med katastrof. 

I slutet av 1800-talet föll spelen i glömska, men 1966 väcktes de till liv med motorcykeluppträdanden, dragkamp och hundkapplöpning på programmet.

Olimpick Games arrangeras varje år i sjunde veckan efter påsk på den gröna kullen Kingcombe Plain, som i dag passande nog heter Dover’s Hill. 

Läs mer

Celia Haddon: The First Ever English Olimpick Games, Hodder & Stoughton, 2005. Peter
Ditchfield: Old English Sports, Echo Library, 2007.

Kanske är du intresserad av...