Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

En dag i det gamla Aten

Aten är en storstad anpassad för sina manliga medborgare. De utgör endast en bråkdel av invånarna, men bestämmer allt. Hantverkare, handlare och husslavar måste slita för dem, och kvinnorna är inlåsta. Välkommen till Aten år 416 före Kristus.

Look and Learn/Bridgeman Images

Solen har ännu inte gått upp, när författaren Melanthios med en grymtning reser sig från sin säng. Liksom de flesta medbor­gare i Aten vaknar han alltid ­tidigt, så att han kan utnyttja dagsljuset till fullo.

Men denna dag har tragediförfattaren gått upp extra tidigt, för han har ett hemligt ärende – han tänker utkräva hämnd.

Femtioårige Melanthios sveper sin chiton, som han har använt som lakan under natten, om sig och kallar på slavinnan Athanasia.

Han köpte henne billigt för några månader sedan, men har upptäckt skälet till det låga priset. Kvinnan påstods ha tagits som slav under en atensk straffexpedition mot ön Melos (Milos).

Men när Melanthios fick hem henne upptäckte han att hon i själva verket kommer från en liten håla i nordväst­ra delen av det grekiska fastlandet.

Där talas en obegriplig dialekt, så ofta förstår Melanthios inte ett ord av det som kommer ur hennes mun.

När slavinnan infinner sig i andron – husets avdelning för män, där Melan­thios sover – försöker författaren med gester få hen­ne att hämta något att äta.

På husets översta våning sover hans hust­ru, och hon ska helst inte vakna och börja ställa irriterande frågor. Lyckligtvis för­står slavinnan denna gång, och efter att ha tömt hans nattkärl utanför huset serverar hon frukost.

Den består av lite bröd, som Melanthios­ doppar i vin. Kort därefter skyndar han sig ut ur huset, för snart vaknar Aten, och när det sker måste han ha uträttat sitt ärende.

© Shutterstock

Hemmet var ett fängelse

För Atens kvinnor var hemmet rena fängelset. De fick inte lämna huset utan eskort och bodde i en helt egen avdelning.

Atens män fruktade mer än något annat att deras hustrur skulle komma i kontakt med andra män. Själva hade de ofta sex utanför äktenskapet och misstänkte därför sina hustrur för att vilja göra detsamma.

Äktenskapet handlade framför allt om att få arvingar, och det skulle inte gå att ifrågasätta vem som var far till barnen.

Atens kvinnor fick därför inte lämna huset utan att ha med sig någon som kunde hålla ett öga på dem. Dessutom skulle de helst täcka huvudet i offentligheten.

För att kvinnorna inte skulle komma i kontakt med manliga gäster i hemmet inhystes de i regel i en egen avdelning av huset – det så kallade gynaikeion.

Det låg avskilt längst bak eller överst i huset och kunde till och med vara försett med ett lås, så de inte skulle kunna lämna sin del och till exempel gå in i männens del av huset – andron.

Grekiska hem hade få möbler, som i regel ­flyttades från rum till rum efter behov.

Scanpix/AKG-images

Hustrun vävde dagen lång

I husets kvinnoavdelning, gynaikeion, var det kvinnornas uppgift att väva tyg till hushållet samt se till att ­husets slavar utförde dagens sysslor tillfredsställande.

Scanpix/AKG-images

Mannen höll hov i herrarnas rum

Rummet närmast gatan var i regel husets så kallade andron – männens rum. Där underhölls gäster, och det var även där dryckesgillen hölls.

Scanpix/AKG-images

”Må gudarna förbanna Aristofanes!”

Nattens 12:e timme – kl. 5.00–6.00

Melanthios bor i ett hus strax söder om Atens marknadsplats, agora. Men den är inte hans mål, när han skyndar sig genom stadens gator.

Han ska till stadsdelen Scambonidae – ett av Atens mest tätbefolkade kvarter. Där trängs enkla hus sida vid sida längs de smala, snirklande gatorna.

Melanthios har sällan vågat sig in i denna norra del av staden – och aldrig i mörker. Det skrämmer honom. Han tvingar sig att koncentrera sig på sitt ärende – och sin hämnd.

Det hela började fem år tidigare, när komediförfattaren Aristofanes vunnit andra pris för komedin Freden, som uppfördes under en av Atens störs­ta festivaler.

I komedin gjorde A­ri­sto­fa­nes­ narr av Melanthios bristande förmåga som skribent och hans aptit på mat och un­ga flickor.

Komediförfattaren hade sagt att Melanthios var en som ”rotade runt på fisktorget” och beskyllt honom och hans bror för att ha ”getstinkande armhålor”.

”Spotta dem i ansiktet!” ropade skådespelarna i pjäsen, som drog stor pu­bli­k.

Aristofanes skrev på 400-talet före Kristus fyrtio komedier och vann ett antal av Atens förnämsta priser. Aristofanes gisslade med sin satir bland andra Atens politiker, stora tänkare och andra författare. Han gick till exempel hårt åt tragediförfattaren Melanthios, men även den berömde filosofen Sokrates.

© Shutterstock

Ända sedan dess har alla skrattat åt Me­lanthios bakom hans rygg – till och med hans vänner. Och nu ryktas det att Aristofanes skriver på en ny ko­me­di, där Melanthios ännu en gång hängs ut.

Han har därför bestämt sig för att nedkalla en förbannelse över sin ärkefiende. Det kräver en professionell magiker, och det är henne han stämt möte med.

Småspringande skyndar han längs husväggarna, när en dörr plötsligt slås upp. Melanthios springer med hela sin tyngd rakt in i den kraftiga trädörren och skriker till av smärta.

I Aten öppnas alla ­ytterdörrar utåt för att förhindra att inbrottstjuvar sparkar in dem. Det är därför en oskriven regel att alla boende bankar hårt på dörrens insida, innan de öppnar – just för att varna människor utanför.

Men det är tidigt, och mannen som förskräckt stirrar på den svärande Melan­thios, har glömt regeln. Tragediförfattaren har inte tid att börja gräla och skyndar omtumlad vidare, för magikern väntar på honom.

Kort därefter når han hennes hus och bankar på. En äldre kvinna öppnar och leder in honom i ett mörkt och sparsamt möblerat rum, upplyst av en ensam, fladdrande oljelampa på ett bord.

Grekerna använde liksom romarna förbannelsetavlor av bly mot sina fiender. Många hundra sådana har hittats.

© Bridgeman Images

Hon tar fram ett antal blyplattor med inristade texter och tittar frågande på Melanthios. Han skummar igenom de prefabricerade förbannelserna:

”Led ...... till mig i vild förälskelse. Låt henne varken äta, dricka, sova eller skratta, förrän det sker.”

Förbannelsen, där offrets namn bara ska fyllas i, är uppenbarligen till en förälskad man. Men nästa är perfekt:

”Må gudarna slå ...... med problem, feber, darrningar, klåda, uttorkning, vansinne, blindhet och mental nedbrytning, och hoppas alla hans ägodelar försvinner”, läser Melanthios med tillfredsställelse.

Nu ska den där Aristofanes få betalt för gammal ost!

Sjömännen sliter i gryningen

Dagens 1:a timme – kl. 6.00–7.00

Medan Melanthios köper sin hämnd, betraktar trettioårige Polion morgonens myller i Pireus – Atens hamnstad.

För­­­staden ligger sex kilometer sydväst om Aten, men alla ser Pireus som en del av storstaden. I hamnen lossas dagligen enorma mängder varor till Atens cirka 400000 invånare.

Viktigast är spannmålslaster från de grekiska kolonierna norr om Pontos Euxeinos (Svarta havet), för Aten har vuxit så mycket att stadens bakland inte kan mätta befolkningen.

Men Pireus är även hemvist för Atens stolthet: flottan av örlogsfartyg, som har gjort staden mäktigare än någonsin. Större delen av Pireus är därför bebott av sjömän och hantverkare.

Det är just sådana personer Polion nu står och iakttar i hamnen. Han arbetar själv som vasmålare i Aten, men bor i Pireus, där hyrorna är betydligt billigare, och ofta får han idéer till motiv genom att iaktta vardagslivet.

Solens första strålar lyser nu över hamnen, och Polion får syn på en muskulös man, som är på väg till ett av flottans fartyg. Mannen är en av de många tusen eretai – roddare – som utgör flottans ryggrad.

Det är deras råstyrka som driver de så kallade trierna – treroddarna – med meterlånga åror. Var och en av Atens över tvåhundra trier kräver etthundra­sjuttio roddare.

Skepp och silver gjorde Aten till en stormakt

Atens gyllene era inleddes efter ett ­persiskt försök att erövra de grekiska stadsstaterna år 479 f.Kr. Staden samlade sina allierade i Egeiska havet i det attiska sjöförbundet.

I princip var alla de allierade jämlika, men år 454 f.Kr. övertog Aten förbundets kassa och ­utropade sig till ledare. Samtidigt fick staden massor med silver från gruvorna i Laurion.

För pengarna byggde Aten en enorm flotta. Staden var nu en stormakt, som ­hotade ärkerivalen Sparta. År 431 f.Kr. bröt krig ut.

Tio år senare slöt Sparta och Aten fred, som fortfarande höll år 416 f.Kr., då denna historia tilldrar sig.

När Polion hälsar stannar mannen till för att prata. Roddaren berättar att han två dagar tidigare kom hem från en patrullering längs Siciliens kust.

Under resan hade flera av roddarna, som ombord på skeppet sitter i rader ovanför varandra, börjat bråka.

Sjömannen förklarar att anledningen var att en roddare på översta bänkraden hade släppt sig rakt i ansiktet på en roddare, som satt på bänkraden snett under honom.

Polion och roddaren skrattar hjärtligt, men avbryter sig snabbt, när en trierarchos – en kapten på en trier – närmar sig.

Kaptenerna är i regel rika atenska medborgare, som betalar skeppets löpande utgifter i utbyte mot den prestigefyllda posten. Till skillnad från kaptenen har varken Polion eller roddaren atenskt medborgarskap.

Endast män som är födda i Aten av atens­ka föräldrar har medborgarskap och därmed rösträtt. Staden har cirka 30000 medborgare. Resten – kvinnor, barn, slavar och personer utifrån – är uteslutna.

Både Polion och roddaren är inflyttare, metoikoi, och kan därför inte få medborgarskap. Atenarna hånar ofta inflyttarna, som bland annat inte får äga mark. Å andra sidan är det inflyttare som driver de flesta butiker.

Med en menande blick tar Polion farväl av roddaren, när kaptenen stolt skrider förbi dem. Vasmålaren ska till sitt arbete i Aten, och han har en dryg timmes vandring framför sig.

Kvinnorna i antikens Aten bar i regel en lång, men relativt lätt så kallad chiton, som den kvinnan till vänster på bilden bär. När det var kallt kunde kvinnorna utöver chitonen svepa en så kallad himation kring sig. På huvudet bar de ofta en sjal.

© Scanpix/AKG-images

Atens män, som till skillnad från kvinnorna fick visa sina bara ben, bar ofta en kort chiton med ett bälte kring livet. När det var kallt bar de precis som kvinnorna en himation över chitonen. På huvudet bar de ofta en bredbrättad hatt kallad petasos, som skyddade mot både sol och regn.

© Scanpix/AKG-images

Döljer mynten i munnen

Dagens 2:a timme – kl. 7.00–8.00

Melanthios är nöjd med sig själv. För en större summa har han fått magikern att rista in Aristofanes namn på förbannelsetavlan.

Så snart som möjligt tänker hon placera tavlan på den uråldriga gravplats som ligger strax utanför Atens stadsmur i närheten av Dipylonporten.

Kvinnan har lovat att begrava tavlan i en ung flickas nygrävda grav. Grekerna tror att personer som avlider i förtid är dömda att vandra runt som spöken.

Men trollkvinnan kan garantera den döda att hon får ro om hon ger tavlan till guden Hermes. Det är han som leder de dödas själar till underjorden, och han kan ge meddelandet till rätt gudar.

Svartkonster ses med oblida ögon, så magikern får smyga ut till gravarna på kvällen. Med det avklarat är Melan­thios nu på väg till Atens marknadsplats, agora.

När han kommer dit kryllar torget redan av människor. Från små bodar erbjuder säljare varor från hela Me­delhavsområdet. Melanthios styr stegen mot en fiskbod.

Stora fiskar gav prestige att äta, eftersom de var dyra.

© Shutterstock

Valet av fisk visade vem du var

Invånarna i Aten älskade fisk. Inte bara för smaken utan för att fisk visade att de var stadsbor och inte bönder, som åt svin. Men inte alla fiskar var värda lika mycket.

I stället för att döma människor utifrån kläderna värderade atenarna sina medborgare utifrån vilken fisk de hade på tallriken.

Som alla atenare älskar han havets djur, medan kött inte är lika populärt. Många stadsbor rynkar på näsan åt bönderna, som lever av fett fläskkött.

Melanthios ser till sin stora glädje att fis­k­hand­­la­ren har ål. De kommer från Kopaïssjön norr om Aten och är en stor delikatess.

Precis när Melanthios ska erbjuda ett pris för ålarna, lägger fiskhandlaren ­allihop i ett nät och räcker dem till en annan man.

Besviken ser Melanthios mannen ta emot ålarna med ena handen, medan han med den andra plockar ut mynt ur munnen.

Grekiska plagg har inga fickor, och att bära på en börs är som att be om att bli rånad. Därför väljer många att förvara sina minsta mynt, som inte är större än en halv fingernagel, innanför underläppen, där de inte syns.

Melanthios beklagar sig högljutt, men det tjänar inget till – ålen är slut. Slok­örad lämnar han fiskboden och sneddar över agora till ett avgränsat område.

Innan­för murarna ligger den mest använda av Atens domstolar, heliaia. Om mind­re än en timme ska Melanthios delta i en rättegång i domstolen.

Aten låg centrerat kring den mäktiga kullen Akropolis (1), som hyste det berömda Parthenontemplet, helgat åt stadens skyddsgudinna Athena. Inte långt från Akropolis låg stadens stora marknadsplats (2), agora, där även ett antal av demokratins viktigaste institutioner låg. Strax söder om agora bodde Melanthios (3), medan vasmålaren Polion arbetade i Kerameikoskvarteret (4) norr om marknadsplatsen.

© Scanpix/AKG-Images

Agora var skvallercentrum

När atenarna ville få de senaste nyheterna gick de till stadens marknadsplats, agora. Där låg stadens mest använda domstol, men även bouleuterion, där rådmän dagligen orienterade medborgarna om nya ­åtgärder. På marknaden fick man dessutom det senaste skvallret från alla de utländska köpmännen.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Täckta pelarhallar gav skugga

Agora hade flera så kallade stoa – täckta pelarhallar. Där kunde handelsmännen söka skugga på sommaren och skydd för regnet på vintern.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Allt gick att köpa på agora

Atens agora var framför allt en marknadsplats. Där sålde handlare vin, grönsaker, fisk och till och med böcker. ­Utgrävningar tyder på att brons- och marmorfigurer också producerades och såldes där.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Rådmännens mötesplats

Medlemmarna av femhundramanna­rådet, boule, höll till i rådhuset, bouleuterion. Rådet, som skulle förbereda lagförslag, valdes genom lottning för ett år åt gången. De medlemmar av rådet som var i tjänst åt i den runda grannbyggnaden, Tholos.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Processionsväg

Vart fjärde år arrangerades de panatheneiska festspelen, då invånarna i procession gick från Dipylonporten till Akropolis för att ge gudinnan Athena en ny dräkt.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Domstolen tog hand om småförbrytare

I utkanten av agora låg domstolen heliaia. Den var förbehållen mindre brott, som inte involverade ämbetsmän.

Scanpix/AKG-Images & Bridgeman Images

Ett mästerverk skapas

Dagens 3:e timme – kl. 8.00–9.00

Efter en sex kilometer lång barfotapromenad från Pireus står Polion i sin krukmakarverkstad i Aten.

Det steniga grekiska landskapet lämpar sig inte för vagnar, så grekerna är vana vid att vandra långt, och många föredrar liksom Polion att göra det barfota.

Vasmålaren äger sin egen verkstad, som ligger mitt i Atens Kerameikos-­kvarter, som har fått sitt namn efter de många krukmakarna (kerameus) i området.

Staden har blivit centrum för produktionen av figurdekorerade vaser, som exporteras så långt bort som till Egypten, Krimhalvön och Spanien.

Polion­ är en av omkring hundra vasmålare med sammanlagt cirka femhundra anställda, som i sina verkstäder producerar omkring 50000 krukor om året.

En av dessa krukor ska Polion måla i dag. Det är en så kallad krater – ett blandningskärl – som används för att blanda vin med vatten, eftersom grekerna anser att det är barbariskt att dricka vin out­spätt.

Polion vet redan vad motivet ska vara. Det ska vara en scen från de panatheneiska festspelen, som hålls vart fjärde år i Aten.

Under den religiösa festen går atenarna till Akropolis för att ge statyn av skyddsgudinnan Athena i Parthenontemplet en ny klädnad.

Polions vackert målade krater överlevde sin upphovsman med 2 400 år och står i dag på Metropolitan Museum of Art i New York.

© Metropolitan Museum of Art

Polion målar i rödfigurstil, vilket innebär att dekoren har en röd färg, medan bakgrunden är helt svart. Vasmålaren tecknar först figurernas konturer med kol.

Därefter penslar han områdena mellan figurerna med en fin blandning av vatten och lera. Under bränningen kommer denna särskilda lerblandning att bli glänsande svart, medan figurerna blir röda på grund av järnet i leran.

Fördelen med rödfigurstilen är att Polion med ett hästhår kan måla många detaljer på figurerna. När han är färdig har krukan fått totalt sju små figurer.

På ena sidan har Polion målat tre unga män, som är på väg till firandet av Athena.

På andra sidan syns tre nakna satyrer – sagofigurer med hästsvans – som spelar lyra, medan de närmar sig en ung man, som spelar på en dubbelflöjt.

Polion tittar nöjt på resultatet av sitt arbete. Han är färdig med krukan, som nu kan skickas till bränning.

Stendöva jurymedlemmar

Dagens 4:e timme – kl. 9.00–10.00

Melanthios står utanför domstolen och väntar tillsammans med flera hundra andra män. De är några av de sextusen, som i likhet med Melanthios valts ut genom lottning att ingå i domstolarnas jury för hela året.

Endast män över trettio år med medborgarskap – och utan kriminellt förflutet – kan komma på fråga. De utvalda, som har tid en viss dag, dyker upp vid domstolen, så att de kan utföra sin medborgerliga plikt.

Men jurymedlemmarna får mindre än en normal dagslön för besväret, så de flesta av dem är äldre, pensionerade män.

När rätten öppnar genomför ordföranden en lottning bland männen på plats för att försäkra sig om att de alla är slumpmässigt utvalda och att de inte har betalats för att komma av någon av rättegångens parter.

Att göra de gamla männen ilskna är som att reta ett getingbo. Dessa gamla män har stora vassa giftgaddar utstickande ur bakdelen, som de använder för att sticka folk med.
Komediförfattaren Aristofanes om de atenska domstolarnas jurymedlemmar, som ofta var äldre män utan mycket annat att göra än att roa sig med att döma människor.

Melanthios hör till de 201 utvalda ju­ry­med­lem­marna och kilar kvickt in till rät­tegången, som hålls under bar himmel.

Dagens tvist handlar om att en man vid namn Kefeus påstår att han attackerats av en man vid namn Konon och dennes son mitt på agora.

I det atenska rättssystemet finns det inga professionella advokater, så den förorättade och den anklagade måste själva framföra sina argument för domstolen.

Det finns inte heller någon domare – den 201 man stora juryn avkunnar domen. När Kefeus kliver fram för att tala drar en magistrat korken ur ett litet hål i botten av en kruka fylld med vatten.

Från krukan, som står på en liten upphöjning, rinner en vattenstråle ner i en annan kruka. Den tid det tar för vattnet att rinna ut är den tid Kefeus har att tala. Det samma gäller motparten.

För att undvika att rättegångar drog ut i det oändliga använde atenarna ett så kallat klepsydra – ett vattenur – för att mäta hur lång tid parterna i ett rättsfall fick på sig att tala. Vattenuret bestod av en kruka med ett hål i bottnen. Krukan fylldes med vatten innan rättegången inleddes. När den förste talaren började prata, drogs korken i hålet ut, varpå vattnet långsam rann ner i en annan kruka. När vattnet runnit ut, var talartiden slut.

© Giovanni Dall'Orto

Kefeus förklarar att han en kväll överfölls av Konon och dennes son, som misshandlade honom och stal hans kläder. De pressade ner honom i leran, hoppade på honom och lämnade honom naken och blåslagen.

Enligt offret, som är soldat i armén, bottnar konflikten i en händelse, då han hade vakttjänst tillsammans med Konons söner, som blev berusade, förolämpade honom, varpå de slog och kissade på hans slavar.

Medan offret talar mumlar flera av de gamla männen runt Melanthios att de inte hör något. När han försöker förklara vad tvisten handlar om, inser han att flera av dem är stendöva.

Han skakar uppgivet på huvudet och drar sig till minnes en annan händelse, då Atens folkförsamling, ekklesia, skulle rösta om huruvida generalen Aristides med tillnamnet ”den rättvise” och flera andra skulle drivas i exil.

När församlingen ombads att skriva namnen på de personer som de ville landsförvisa, kom en analfabet fram till Aristides. Mannen kände inte igen generalen och bad honom att skriva ”Aristides” åt honom.

Jag vet inte vem det är, men jag är trött på att ständigt höra honom kallas ”den rättvise”.
Anonym analfabet från antikens Aten. Citerad av den grekiske författaren Plutarchos

När generalen frågade vad mannen hade emot Aristides, svarade han att han bara var trött på att hela tiden höra generalens tillnamn.

Melanthios skrockar för sig själv och försöker koncentrera sig på rättegången. Nu har det blivit den anklagades tur.

Han påstår att slagsmålet berodde på att hans son och Kefeus båda är medlemmar av dryckesklubbar, och att de började slåss för att de var fulla.

Konon bedyrar att han bara råkade bara komma förbi och naturligtvis ingrep för att hjälpa sin son. Flera vittnen ger sin syn på saken, innan tiden har gått.

Trots den anklagades ihärdiga försvar är juryn säker på sin sak. I en hemlig omröstning bedömer mer än hälften att Konons förklaring inte är trovärdig. Det räcker för att slagskämpen ska dömas till böter.

Stridsträning i middagshettan

Dagens 6:e timme – kl. 12.00–13.00

Trots att Polion inte är medborgare är han precis som alla andra fria män i staden skyldig att göra militärtjänst.

Om staden drar ut i krig måste vasmålaren – vare sig han vill eller ej – slåss tillsammans med de män som röstat för kriget.

Det är bara fem år sedan Aten efter en blodig konflikt slöt fred med Sparta i söder, så armén måste alltid vara redo.

I dag är det träningsdag för Polion, som är rik nog att betala den utrustning i form av sköld, spjut, hjälm och bröstpansar som stadens hopliter ska bära.

Hop­literna är fotsoldater och grekernas främsta krigare. Träningen sker strax utanför staden, där en kavallerienhet med helt nya rekryter precis har börjat öva.

Medan Polion drar på sig sitt bröstpansar, som består av lager på lager med hoplimmat linne- och kanvastyg, sneglar han på de unga kavalleristerna.

År 416 före Kristus var den sedermera berömde Xenofon bara en tonåring. Han kom från en förmögen familj med aristokratisk bakgrund och var ingen anhängare av den atenska demokratin. I unga år blev han kortvarigt en av filosofen Sokrates elever. År 401 före Kristus sökte han tillsammans med andra grekiska legosoldater lyckan i Persien, där han stred för en av Persiens prinsar. Han beskrev senare sina upplevelser i skildringen Anabasis, som är hans mest kända verk.

© Statens Museum for Kunst

De är alla aristokrater och ofta olidligt skrytsamma. Bland dem finns det dock en person, som Polion har hälsat på tidigare. Hans namn är Xenofon.

Den unge mannen ska lära sig hur en ryttare snabbt tar sig upp på hästen. Stig­bygeln är än så länge okänd, så ryttarna ska i stället använda sin lans för att svinga sig upp.

Xenofon springer i full fart mot sin häst, kör lansspetsen i marken och lyfts upp i luften. Dessvärre kommer han flygande ur en vinkel som gör att hästen blir skrämd.

Instinktivt flyttar djuret sig åt sidan, så att Xenofon med ett tjut landar i ett snår med taggbuskar. Polion tar på sin hoplithjälm, så att ingen ska se att han skrattar, och sätter igång med dagens träning.

Alla fruktar Platon – den brede

Dagens 8:e timme – kl. 14.00–15.00

Efter rättegången vid agora har Melan­thios ätit en lätt lunch i form av lite frukt och bröd från en bod på torget. Nu är han på väg till Akademin – ett av Atens tre största gymnasier.

Akademin, som uppkallats efter den mytiske hjälten Akademos, ligger i en skuggig olivlund utanför Aten och är en populär mötesplats för intellektuella.

På morgonen är gymnasiet förbehållet pojkar under sexton år, som där får fysisk träning och undervisas i de vanliga skolämnena, men på eftermiddagen är anläggningen öppen för alla män med atenskt medborgarskap.

© National Geographic/Bridgeman Images

Idrott var för alla

Alla män i Aten tog sig dagligen till något av stadens gymnasier för att träna. Även tänkaren Sokrates förespråkade daglig sport.

Gymnasiet var en av de viktigaste institutionerna i antikens Aten. Där ägnade stadens män sig åt sport för att se till att de var i form för att strida för sin stad på slagfältet.

Men även män som ­passerat krigsduglig ålder satte en ära i träna kroppen. Enligt filosofen Sokrates kunde stora tankar inte tänkas om inte kroppen var i toppform.

”Även när du tänker – en företeelse som vid första anblick inte tycks beröra kroppen på något sätt – vet vem som helst att misstag ofta beror på dålig form”, konstaterade filosofen i ett av sina tal.

Gymnasiet var inte avsett enbart för sport. Efter träningen undervisades stadens unga pojkar i allt från matematik till diktning.

Och på eftermiddagen flockades stadens filosofer till gymnasierna för att diskutera och ­undervisa alla som var intresserade av nya kunskaper och lärdomar.

När Melanthios kommer dit är trä­nings­platsen fylld med vuxna män, som utan en tråd på kroppen tränar allt från boxning till bollsporter.

I skuggan under träden upptäcker Melanthios ett välkänt ansikte. Det är filosofen Sokrates, som tillsammans med några andra ser på när en ung pojke instrueras i brottningstekniker.

Brott­ning är en av de populäraste idrottsgrenarna, men tränaren har inte kunnat hitta någon i samma ålder att para ihop den bredaxlade pojken med.

”Alla fruktar honom”, ropar pojkens tränare, Ariston, leende till åskådarna.

Den tolvårige pojkens namn är Aristok­les, men på grund av hans imponerande fysik kallar Ariston honom alltid Platon – den brede. Melanthios inleder ett samtal med Sokrates och de andra om dagens nyheter.

Det ryktas att atenarna snart ska rösta om att skicka flottan till Sicilien. Den sicilianska staden Leontini har nämligen bett Aten om hjälp mot Siciliens starkaste stad, Syrakusa. I likhet med många andra är Sokrates emot idén.

Medan de diskuterar passerar en annan tragediförfattare. Det är Sofokles, som trots sina åttio år fortfarande är pigg. Männen skrattar i mjugg, när de ser honom stirra på Platon.

Det är känt att Sofokles är svag för unga pojkar. Melanthios tar farväl av de andra männen. Det är snart kväll, och han är bjuden till ett dryckesgille.

Ett tråkigt återseende

Dagens 10:e timme – kl. 17.00–18.00

Melanthios är på gott humör, när han anländer till sin vän Agathons hus. Agathon känner alla i staden och håller ofta så kallade symposion – dryckesgillen – för sina vänner. Gillena är endast för män och hålls i husets herrsalong.

Vinet flödade ofta i strida strömmar under atenarnas vilda dryckesgillen, då männen låg och drack, medan professionella musikanter spelade och dansade för deltagarna.

© Scanpix/AKG-Images & nanosanchez

Filosofiska rumlare

Inom Atens elit var det tradition att bjuda in till symposier, som ofta ­slutade i fylleslag. De värsta suputerna var i regel filosoferna.

Antikens atenare använde alla möjliga förevändningar för att dricka vin. Därför bjöd stadens förnämsta medborgare i tid och otid varandra till symposion – dryckesgillen.

Enligt källorna var syftet inte att bli full, utan att testa deltagarnas förmåga att dricka utan att tappa kontrollen. Under symposierna ägnade deltagarna sig därför ivrigt åt att diskutera filosofi och ­recitera dikter.

Enligt författaren Eubulos gick ­förnuftiga män hem efter att ha tömt tre vinkärl, så kallade krater, för annars urartade allt i fylleri:

”Den fjärde kratern tillhör dåligt uppförande. Den femte är för rop och skrik. Den sjätte för ohövlighet och förolämpningar. Den sjunde för slagsmål. Den åttonde för att kasta möbler. Den ­nionde för depression, och den tionde för galenskap och medvetslöshet!”

Det var allmänt känt att de värsta fylltrattarna var filosoferna. I en text av satirikern Lukianos är filosofen Alkidamas ansvarig för ett storbråk under ett symposion, som slutar med en bruten käke, ett utpetat öga och utslagna tänder. Inte sällan hamnade berusade symposiondeltagare i fängelse.

Innan Melanthios kliver in tvättar en slav rituellt hans fötter, för symposiet hålls till vin­guden Dionysos ära. Inne i rummet stelnar Melanthios till – på en bänk ligger hans ärkefiende Aristofanes.

Melanthios lägger sig på en annan bänk så långt från Aristofanes som möjligt. Bland gästerna finns även Atens kanske mest kända kvinna.

Femtiofyraåriga Aspasia är inte atenare, och behöver därför inte följa de stränga regler som säger att atenska kvinnor inte får umgås med män utanför den närmaste familjen.

Dessutom har hon arbetat som hetär – professionell sällskapsdam – och är därför skolad i filosofi och andra ämnen, så att hon kan underhålla män vid till ­exempel dryckesgillen.

När alla gäster anlänt inleds symposiet. Kvällsmålet är dagens viktigaste, så alla serveras åtskilliga rätter. Till Melant­hios stora glädje är en av rätterna ål. Som servetter använder gästerna bröd, som de kastar på golvet.

Medan de äter berättar Aspasia att det ryktas att Xanthippe, gift med filosofen Sokrates, efter ett gräl dem emellan har hällt ett fat med diskvatten över fi­lo­so­fen. ”Efter åska kommer regn”, ska han ha sagt.

Alla skrattar, för Xanthippes hetsiga temperament är välkänt. Slavar kommer och dukar av och tvättar golvet, för nu är det dags för vinet.

Efter en hymn till vingudens ära väljer sällskapet värden Agathon som sympiark – symposionledare. Han bestämmer att vinet i dag ska späs med två delar vatten, så att ingen blir för full.

Därefter serveras vinet, medan Agathon arrangerar diverse lekar. Efter en stunds drickande kommer aftonens höjdpunkt. In genom dörren kliver två unga kvinnor med dubbelflöjter.

De har anlitats för kvällen och är i likhet med Aspasia inte från Aten. Kvinnorna underhåller med både flöjtspel och dans. Mot ersättning kan de även förmås att ställa upp på älskog.

Melanthios har ett gott öga till den ena av dem och funderar på att ge henne ett erbjudande. Men så får han syn på den retlige Aristofanes.

Komediförfattaren skulle mycket väl kunna använda det mot Melanthios. Han suckar. Det får bli en annan dag.

© Shutterstock

Demokratin slet dag och natt

Den atenska demokratin arbetade i bokstavlig mening dygnet runt. Staden skulle nämligen alltid ha en fungerande regering, så att sena budbärare alltid visste vart de kunde vända sig.

Det innebar att sjutton medlemmar av det så kal­lade femhundramannarådet stannade i rådhuset, när resten av rådet gick hem på eftermiddagen.

De avlöstes efter åtta timmar av sjutton andra, som tog nattens sista åtta timmar. Rådets ordförande, utsedd för en dag, skulle dock stanna kvar i tjugofyra timmar.

Demokratins organ

  • Folkförsamlingen, ekklesia, omfattade alla manliga medborgare över tjugo år. Minst 6000 av dem skulle mötas fyrtio gånger om året för att rösta om lagar och dekret.
  • Femhundramannarådetboule – valdes genom lottning för ett år åt gången. Rådet förberedde de lagförslag som folkförsamlingen ­senare skulle rösta om.
  • Folkdomstolen, dikasteria, ­bestod av 6000 medborgare som valdes genom lottning. Inför en ­rättegång lottades juryn fram bland de utvalda.

Atenarna går till sängs

Efter åtskilliga timmars drickande går Melanthios hem, medan han fantiserar om effekten av sin förbannelsetavla. Även Polion är på väg hem till Pireus efter sin hoplitträning.

Sex kilometers vandring senare ligger han i sin säng. I morgon ska han gå samma sträcka igen – till den stad han arbetar i, men aldrig på allvar kommer att bli en del av.

Athen kriger

Från år 415 före Kristus och framåt befann sig Aten i det närmaste konstant i krig och förlorade tusentals män till ingen nytta.

© Metropolitan Museum of Art

Ödesdigert fälttåg innebar slutet för Atens storhetstid

Redan ett år efter de händelser som beskrivs ovan inleddes nedgången för det mäktiga Aten.

År 415 före Kristus röstade stadens folkförsamling, uppviglad av unga, oerfarna politiker, för att skicka en flotta med över hundra fartyg och omkring sjutusen soldater till Sicilien för att erövra öns största stad, Siracusa.

I två år stred atenarna på Sicilien, men en belägring av Siracusa slutade med ett bittert nederlag, som kostade Aten största delen av flottan och flera tusen soldater.

Det misslyckade fälttåget fick Atens fiender att vädra morgonluft. Ett antal av stadsstatens allierade gjorde uppror, och flera stadsstater på fastlandet bildade ett förbund med Sparta, Atens största fiende.

Strax därefter bröt freden med Sparta samman, och det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta blossade upp på nytt. Aten lyckades visserligen bygga upp sin flotta på nytt, men staden återfick aldrig sin forna styrka.

År 405 före Kristus utplånades Atens sista flotta av Sparta, och året därpå fick staden kapitulera efter en långvarig belägring av Sparta.

Därmed var Atens storhetstid slutgiltigt över, och för de överlevande invånarna framstod året 416 före Kristus endast som ett svagt minne av en svunnen tid.

Läs också:

Greker

Orgier skyddade Aten mot inbördeskrig

10 minuter
Vardagsliv

Syfilis var högsta mode

11 minuter
kortspelare 1600 rombouts theodoor
Vardagsliv

Varifrån kommer spelkorten?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj