På gatan

I städerna kunde barn få arbete som exempelvis tidningspojkar redan i femårsåldern.
Tidningspojkarna blev arbetslösa
Barn som inte fick jobb på en fabrik kunde ha turen att få anställning som springpojke eller gatsopare. ”Springpojkar” sålde tidningar, levererade varor och ställde upp käglor i en av dåtidens stora flugor för de rika: bowlinghallarna.
Arbetet på städernas gator tillhörde det mest ofarliga. Det var dock osäkert, eftersom barnen i regel avskedades när de blev äldre och därefter fick svårt att hitta ett annat arbete.

Livet som sotare kunde få ett tragiskt slut i de smala rören eller efter ett fall från ett högt hustak.
Sotarna behövde vara små och smala
Efter den katastrofala branden i London år 1666 införde den engelska regeringen en lag om sotning i storstäderna.
I de tätt liggande höga husen var skorstenarna extremt smala. Därför kom sotarna snart på att de kunde skicka ner barn i rören för att tömma dem på skadliga och brandfarliga avlagringar.
En sotare hade i regel upp till 20 barn anställda. De avlönades av staten, och även om jobbet var både farligt och hälsovådligt tillhörde de små sotarna faktiskt det fåtal barn som gavs en karriärmöjlighet.
Efter att ha arbetat i sju år kunde de bli sotarlärlingar och fritt söka jobb var de ville. Senare kunde de få möjlighet att själva bli sotarmästare och skaffa sig anställda.
I gruvan

I det långa loppet var koldammet livsfarligt. Lung- och cancersjukdomar gjorde att få gruvarbetare blev mer än 40 år gamla.
Barn släpade på hackor och utrustning
I gruvorna började barn i regel med att öppna och stänga portar i gruvschakten, rensa undan kol vid gruvmynningen eller bära hackor åt gruvarbetarna.
De lite äldre barnen fick möjlighet att transportera ner utrustning och hackor i gruvorna, ett jobb som var relativt ofarligt jämfört med det livsfarliga arbete som väntade dem långt ner i kolgruvan.
Om stöttorna av timmer inte stod ordentligt riskerade gångarnas tak att rasa och stänga inne gruvarbetarna. Gasutsläpp kunde medföra enorma explosioner som fick gruvgångar att rasa, så att arbetarna begravdes.
När barnen blev äldre fick de den slitsamma uppgiften att dra kolvagnar genom de trånga gångarna till gruvschakten, där ett ångdrivet hissverk förde upp kolet till ytan.

Arbetet att öppna portarna i gruvan var ensamt under de många timmar då barnet väntade på att de fyllda kolvagnarna skulle komma.
Portarna behövde passas
Yngre barn som arbetade i gruvorna var i många fall så kallade dörröppnare, som ansvarade för att öppna portarna i gångarna. De tunga träportarna spärrade av de olika gruvsektionerna för att begränsa omfattningen av en eventuell explosion.
Vid varje port satt en pojke med ett rep som bundits fast i porten. Den tolv timmar långa arbetsdagen tillbringades i totalt mörker. När pojken hörde en kolvagn närma sig skulle han öppna porten.
Arbetet som dörröppnare var en av de mindre krävande uppgifterna i gruvan, men det var ansvarsfullt och ensamt. Även om det inte var lika farligt som att arbeta i gruvgångarna var barnen utsatta för kyla och fukt, så många av dem blev sjuka.
På bondgården

Efter slaveriets avskaffande var det på många håll barn som tog över arbetet som bomullsplockare.
Så grödor och åka till marknaden
När alltfler människor sökte sig till städerna fick jordbruket brist på arbetskraft. Här kunde barnen fylla en viktig funktion. De var dock inte lika efterfrågade som i städerna, så de började vanligen arbeta på gårdarna först i tioårsåldern.
Barnen fick i uppgift att vakta djuren, skörda potatis och andra grödor och kanske till och med ordna så att husdjuren kom till marknaden.
När sommaren gick mot sitt slut och skörden hade bärgats fortsatte arbetet för barnen, som bland annat skickades ut i skogen för att samla ved. Äldre barn kunde få mer fysiskt krävande uppgifter, till exempel plöjning.

De allra yngsta barnen hade svårt att få arbete på gårdarna, men de kunde jobba som fågelskrämmor eller hjälpa till på åkrarna.
Barn var levande fågelskrämmor
Fattiga jordbrukarfamiljer försökte hitta arbetsuppgifter åt sina yngre barn, med det var svårt. För vissa gick det dock att ordna jobb på en gård åt småglina.
Där kunde sju–åtta år gamla barn ha turen att få jobb som fågelskrämmor på åkrarna, ett arbete som pågick från klockan fyra på morgonen, då fåglarna vaknade, till klockan sju på kvällen. Arbetsdagen var alltså 15 timmar lång, endast avbruten av pauser för att äta bröd och – om de hade tur och gårdsägaren var generös med lunchen – kanske en skiva ost eller lite fläsk.
På fabriken

Textilfabrikernas spinnmaskiner var livsfarliga och kunde kosta barnen både liv och lem.
Döden vid spinnmaskinerna
För barnarbetare var fabriksarbetet något av det farligaste de kunde få. Trots det var jobbet eftertraktat, eftersom det gjorde det möjligt att arbeta i storstäderna, som på 1800-talet fungerade som en magnet på miljontals människor.
Fabrikerna betalade dåligt och arbetsdagen var 12–14 timmar lång. För att få extra billig arbetskraft hämtade fabriksägarna gärna barn på barnhem. Då kunde barnen anlitas utan hänsyn till myndigheterna, som tjänade på arrangemanget.
Många av de unga arbetarna stod vid de mekaniska vävmaskinerna och skulle till exempel hjälpa till när en tråd hade gått av. Det var ett livsfarligt jobb, för maskinerna stängdes inte av. Fingrar, armar och ben kunde därför lätt hamna i kläm.
Dessutom var många av textilfabrikerna varma och dammiga. Den dåliga ventilationen medförde andningsproblem, ögoninfektioner och magbesvär.

Små barnfingrar var perfekta för att rengöra maskinernas kugghjul. Tyvärr fastnade emellertid fingrar ofta i roterande delar, vilket kunde få fatala konsekvenser.
Livsfarlig sopdykning
Eftersom barn är små och smidiga fick de i uppgift att krypa ner under fabrikens tunga maskiner. Där skulle de bland annat ta bort bomullsstycken som slitits loss, ett arbete som på fabriksjargong kallades sopdykning.
Det var ett ytterst oangenämt jobb. På fabrikerna inträffade nämligen regelbundet allvarliga olyckor där barn skalperades och förlorade delar av ansiktet när håret fastnade i maskinen medan de befann sig under den. Andra fick händerna krossade mellan de roterande hjulen, medan åter andra miste livet efter att ha slumrat till vid maskinen under den 14 timmar långa arbetsdagen.