En brutal, livsfarlig barndom

Tidningspojkarna blev arbetslösa

Barn som inte fick jobb på en fabrik kunde ha turen att få anställning som springpojke eller gatsopare. ”Springpojkar” sålde tidningar, levererade varor och ställde upp käglor i en av dåtidens stora flugor för de rika: bowlinghallarna.

Arbetet på städernas gator tillhörde det mest ofarliga. Det var dock osäkert, eftersom barnen i regel avskedades när de blev äldre och därefter fick svårt att hitta ett annat arbete.

Sotarna behövde vara små och smala

Efter den katastrofala branden i London år 1666 införde den engelska regeringen en lag om sotning i storstäderna.

I de tätt liggande höga husen var skorstenarna extremt smala. Därför kom sotarna snart på att de kunde skicka ner barn i rören för att tömma dem på skadliga och brandfarliga avlagringar.

En sotare hade i regel upp till 20 barn anställda. De avlönades av staten, och även om jobbet var både farligt och hälsovådligt tillhörde de små sotarna faktiskt det fåtal barn som gavs en karriärmöjlighet.

Efter att ha arbetat i sju år kunde de bli sotarlärlingar och fritt söka jobb var de ville. Senare kunde de få möjlighet att själva bli sotarmästare och skaffa sig anställda.

Barn släpade på hackor och utrustning

I gruvorna började barn i regel med att öppna och stänga portar i gruvschakten, rensa undan kol vid gruvmynningen eller bära hackor åt gruvarbetarna.

De lite äldre barnen fick möjlighet att transportera ner utrustning och hackor i gruvorna, ett jobb som var relativt ofarligt jämfört med det livsfarliga arbete som väntade dem långt ner i kolgruvan.

Om stöttorna av timmer inte stod ordentligt riskerade gångarnas tak att rasa och stänga inne gruvarbetarna. Gasutsläpp kunde medföra enorma explosioner som fick gruvgångar att rasa, så att arbetarna begravdes.

När barnen blev äldre fick de den slitsamma uppgiften att dra kolvagnar genom de trånga gångarna till gruvschakten, där ett ångdrivet hissverk förde upp kolet till ytan.

Portarna behövde passas

Yngre barn som arbetade i gruvorna var i många fall så kallade dörröppnare, som ansvarade för att öppna portarna i gångarna. De tunga träportarna spärrade av de olika gruvsektionerna för att begränsa omfattningen av en eventuell explosion.

Vid varje port satt en pojke med ett rep som bundits fast i porten. Den tolv timmar långa arbetsdagen tillbringades i totalt mörker. När pojken hörde en kolvagn närma sig skulle han öppna porten.

Arbetet som dörröppnare var en av de mindre krävande uppgifterna i gruvan, men det var ansvarsfullt och ensamt. Även om det inte var lika farligt som att arbeta i gruvgångarna var barnen utsatta för kyla och fukt, så många av dem blev sjuka.

Så grödor och åka till marknaden

När alltfler människor sökte sig till städerna fick jordbruket brist på arbetskraft. Här kunde barnen fylla en viktig funktion. De var dock inte lika efterfrågade som i städerna, så de började vanligen arbeta på gårdarna först i tioårsåldern.

Barnen fick i uppgift att vakta djuren, skörda potatis och andra grödor och kanske till och med ordna så att husdjuren kom till marknaden.

När sommaren gick mot sitt slut och skörden hade bärgats fortsatte arbetet för barnen, som bland annat skickades ut i skogen för att samla ved. Äldre barn kunde få mer fysiskt krävande uppgifter, till exempel plöjning.

Barn var levande fågelskrämmor

Fattiga jordbrukarfamiljer försökte hitta arbetsuppgifter åt sina yngre barn, med det var svårt. För vissa gick det dock att ordna jobb på en gård åt småglina.

Där kunde sju–åtta år gamla barn ha turen att få jobb som fågelskrämmor på åkrarna, ett arbete som pågick från klockan fyra på morgonen, då fåglarna vaknade, till klockan sju på kvällen. Arbetsdagen var alltså 15 timmar lång, endast avbruten av pauser för att äta bröd och – om de hade tur och gårdsägaren var generös med lunchen – kanske en skiva ost eller lite fläsk.

Döden vid spinnmaskinerna

För barnarbetare var fabriksarbetet något av det farligaste de kunde få. Trots det var jobbet eftertraktat, eftersom det gjorde det möjligt att arbeta i storstäderna, som på 1800-talet fungerade som en magnet på miljontals människor.

Fabrikerna betalade dåligt och arbetsdagen var 12–14 timmar lång. För att få extra billig arbetskraft hämtade fabriksägarna gärna barn på barnhem. Då kunde barnen anlitas utan hänsyn till myndigheterna, som tjänade på arrangemanget.

Många av de unga arbetarna stod vid de mekaniska vävmaskinerna och skulle till exempel hjälpa till när en tråd hade gått av. Det var ett livsfarligt jobb, för maskinerna stängdes inte av. Fingrar, armar och ben kunde därför lätt hamna i kläm.

Dessutom var många av textilfabrikerna varma och dammiga. Den dåliga ventilationen medförde andningsproblem, ögoninfektioner och magbesvär.

Livsfarlig sopdykning

Eftersom barn är små och smidiga fick de i uppgift att krypa ner under fabrikens tunga maskiner. Där skulle de bland annat ta bort bomullsstycken som slitits loss, ett arbete som på fabriksjargong kallades sopdykning.

Det var ett ytterst oangenämt jobb. På fabrikerna inträffade nämligen regelbundet allvarliga olyckor där barn skalperades och förlorade delar av ansiktet när håret fastnade i maskinen medan de befann sig under den. Andra fick händerna krossade mellan de roterande hjulen, medan åter andra miste livet efter att ha slumrat till vid maskinen under den 14 timmar långa arbetsdagen.