Så dejtade vi före Tinder

Risk för inavel drev på utbyte

Var: Hela världen

Hjärtats angelä­genheter var av allt att döma en primitiv affär i tidernas begynnelse. Inte mycket tyder på att förförelseknep som att skänka sin utvalda en tjusig grottmålning, ­konversera om sitt rika känsloliv eller sjunga en lägereldssång om kärlek kunde garantera en träff.

Livet på jägarstenåldern var hårt och risken att dö av sjukdom eller svält var stor. Reglerna för kärleksmöten grundades därför sannolikt på handfasta principer. Duktiga jägare – män eller kvinnor – hade störst chans att attrahera det motsatta könet.

Det finns även tecken på att diplomatiska färdigheter krävdes. Det största problemet för de små samhällena, som omfattade högst 25 personer, var nämligen att hitta en partner som inte var ett syskon eller en kusin.

Undersökningar av dna från skelett i 34 000 år gamla gravar i Ryssland visar – tvärtemot förväntningarna – att inavel var sällsynt. Mindre samhällen måste alltså ha samarbetat genom att utväxla partner för att undvika inavel.

Föräldrarna flirtade å de ungas vägnar

Var: Mesopotamien

I civilisationens vagga, Mesopotamien, uppfanns äktenskapet för cirka 4 300 år sedan för att skapa ökad stabilitet. Det är också där forskare hittat några av de första bevisen för förälskelse.

I en medicinsk handbok från 600-talet före Kristus står det exempelvis att om en patient oavbrutet harklar sig, skrattar utan anledning och förlorar aptiten, så beror det på olycklig förälskelse – ”Den drabbar både män och kvinnor”, står det.

Det fanns dock få tillfällen för romantik i Mesopotamien, där få par ens träffades före giftermålet. Kurtisen föregick i stället mellan parets föräldrar, som förde hårda förhandlingar om hemgift och andra ekonomiska villkor.

Enligt den inte alltid tillförlitlige grekiske historikern Herodotos hade en del städer i Mesopotamien en annan sed. Varje år bjöds ogifta kvinnor ut på auktion, då män fick lägga bud på dem. Där var det bara pengarna som talade:

”En far fick inte ge bort sin dotter till vem han ville, samtidigt som budgiva­ren måste uppvisa vittnen som gick i god för att han med säkerhet skulle gifta sig med den utvalda”.

Svärfar var nyckeln till kärleken

Var: Mellanöstern

Bland Bibelns judar gick vägen till en ­kvinnas hjärta genom hennes far, som bara släppte in en friare i värmen om han gjorde ett gott intryck.

Det visste ungkarlen Jakob då han enligt Gamla Testamentet förälskade sig i den vackra Rakel. Jakob ­erbjöd sig därför att arbeta i sju år för hennes far, Laban, om fadern därefter gick med på att låta honom gifta sig med dottern.

I nyare tid förekommer liknande avtal i bland annat Bhutan, där mannen måste arbeta i tre år för fästmöns familj. I Jakobs fall gick det dock illa. Då sju år hade gått gav svärfar Laban honom sin äldsta dotter, Lea, till hustru – inte Rakel. När Jakob protesterade fick han slita i ytterligare sju år, innan han till slut fick sin stora kärlek.

Smicker och fräsch andedräkt var viktigt

Var: Romarriket

Trots att romarna var ytterst konservativa, så var det i gamla Rom som dejtandet slog igenom på allvar – åtminstone i det fördolda.

Kring år 20 före Kristus gav den romerske diktaren Ovidius ut en humoristisk älskogsguide. Enligt diktaren var gladiatorarenan och kapplöpningsbanan några av de bästa platserna att slå till, eftersom den ­kärlekskranke där kunde sätta sig intill sin utvalda och visa intresse:

”Om damm faller på hennes knä, så nyp bort det med fingrarna. Och finns det ingenting där, så nyp i alla fall – missa inget tillfälle att tjäna henne.”

Ett annat bra knep var enligt Ovidius att berätta om dem som uppträdde – och hoppas att den utvalda inte upptäckte att allt var påhittat. Det var viktigt att friaren inte hade smuts under naglarna, hår i näsan eller stank som en herde och hans getter. Slutligen skulle han komma ihåg att smickra henne – och att aldrig fråga om hennes ålder.

Kvinnor råddes att visa upp sig offentligt, eftersom ”ingenting okänt åtrås”. Utöver det var det en god idé att prova på både unga och äldre älskare.

Vikingarna trodde inte på romantik

Var: Skandinavien

För vikingarna var äktenskap i första hand ett praktiskt arrangemang, som skulle försäkra familjerna om ­rikedom och status. Romantik sågs som något suspekt, som ­berövade framför allt män deras sunda förnuft.

Skalder som försökte charma kvinnor med verser riskerade landsförvisning, eftersom personliga kärleksdikter ansågs kränka kvinnans heder.

Trots att vikingarnas äktenskap alltid var arrangerade hade en ung man möjlighet att uttrycka sitt intresse för en ogift kvinna. Förhandlingarna gjordes via svärfadern, som enligt sagorna ofta frågade sin dotter om hon accepterade partnern. På vikinga­tiden var det nämligen lätt för en kvinna att skiljas om äktenskapet knakade i fogarna.

Unga vikingar dejtade inte i modern ­bemärkelse, men de tog tillvara alla möjligheter att flirta. Många par mötte varandra på tingsplatsen, där vikingarna diskuterade och avgjorde tvistemål, och dit många fäder tog med sina döttrar, så att ung­domarna skulle kunna bilda sig en upp­fattning om varandra.

Enligt engelska krönikeförfattare var vikingar på plundringståg inte bara beryktade för sin brutalitet, utan även kända för sitt kurtiserande. De friserade sig dagligen, badade varje vecka och bytte ofta kläder. ”På så sätt belägrade de gifta kvinnors dygd och övertalade till och med adels­döttrar att bli deras älskarinnor”, uppgavs det förargat i en krönika.

Kvinnohjärtat skulle erövras med svärd och sång

Var: Europa

Efter den tidiga medel­tidens fåordiga dejtande blev en ny och mer amorös vältalighet populär i Europa. Omkring år 1100 dök de första trubadurerna upp i Sydfrankrike. De var diktare och sångare som med romantiska strofer satte ­kvinnohjärtan i brand.

Kort därefter skrev författaren Chrétien de Troyes en rad romaner om sagogestalten kung Artur och hans riddarhov, som försatte den europeiska adeln i ett kärleksrus. Med riddaren sir Lancelot, som förälskade sig i Arturs hustru Guenevere, som förebild inledde riddarna historiens mest extrema dejtningstävling.

För att göra sig förtjänt av sin utvalda skulle friaren inte bara vara en stor krigare, utan även musiker och diktare. De berömda riddartorneringarna blev det stora dejtningsslagfältet, där männen konkurrerade om att tillägna en adelskvinna sin livsfarliga lek.

Torneringarna blev så populära att Frankrikes kung försökte förbjuda dem, eftersom riddarna ständigt försummade sina plikter.

Solfjädern gav vinkar

Var: Europa

Under 1600- respektive 1700-talet var en solfjäder ett fast inslag i förnäma kvinnors utstyrsel, och det uppstod till och med ett speciellt kärleksspråk för solfjädrar. Beroende på hur en kvinna rörde solfjädern kunde hon visa en friare intresse eller likgiltighet.

Solfjädern kom särskilt väl till pass vid sociala sammankomster med många människor, då det inte alltid gavs tillfälle till samspråk. Den kunde även användas när en kvinna diskret ville väcka en mans intresse. Solfjäderspråket var populärt bland båda könen, det var lätt att tolka och mannen behövde inte tappa ansiktet offentligt vid ett avvisande.

Drog ut på uppvaktningen

Var: England & USA

I drottning Victorias ­etikettfixerade Storbritannien var dejtning en konstform, i vilken både kvinnan och mannen konstant måste kämpa för att hålla sig på ­anständighetens smala väg. Många träffades exempelvis på baler, där männen fick skriva sitt namn på kvinnans danskort för att få en dans – under ­hennes mors vaksamma blick.

Fortsatt kontakt inleddes genom att friaren överlämnade ett visitkort till den utvaldas hem. Var hon inte intresserad, så skickade hon kortet i retur. I annat fall skickade hon honom sin mors visitkort. Mannen fick sedan lov att avlägga visit hos modern – och om han hade tur var flickan också med i salongen.

Det fanns stränga regler för etikett. En acceptabel tid för besök ansågs exempelvis vara halv åtta på kvällen, och friaren fick stanna högst en timme och konversera hövligt – huvudsakligen med modern.

Föll friaren familjen i smaken, bjöds han in till tebjudningar och utflykter. Han fick dock gärna uttrycka sina känslor för sin utvalda i ett valentinkort. Först efter en förlovning fick paret lov att hålla handen och utbyta små kyssar.