Därför började vi – till sist – äta svamp
Länge stod svampen orörd i skogen. Inte ens i nödtid ville den svenska befolkningen befatta sig med den. Det krävdes en kung och flera kampanjer innan kantarell och karljohan hamnade på matbordet.

Svamputställning i Uppland.
I många länder finns en flera hundra år gammal tradition att plocka och äta svamp. Det gäller bland annat Kina, Ryssland, Baltikum och länderna i östra och södra Europa. Kring Medelhavet går traditionen tillbaka åtminstone till det antika Rom och Grekland, då svamp var en uppskattad ingrediens och krydda i maten.
På 1600-talet blev Frankrike ett föregångsland vad gäller svampodling och användning av svamp i matlagningen.
I Sverige väcktes svampintresset betydligt senare. På 1700-talet fanns det varken någon större kunskap eller intresse för svampars matvärde hos allmänheten, även om vetenskapsmännen började bli intresserade.
Kokboksförfattaren Cajsa Warg var en föregångare när hon i sin berömda kokbok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber (1755) gav recept på några rätter med champinjoner, riskor och murklor.
Carl von Linné ser viss nytta
Carl von Linné gjorde en stor insats genom att systematisera och namnge ett hundratal svampar i sin svenska flora, Flora Svecica (i svensk översättning 1986). Linné konstaterar att ingenstans är naturen mer föränderlig än hos svamparna, så att vi ingenstans lättare kan ta fel. Det är därför endast få svampar som kan examineras och artbestämmas i denna mängd av tvivel, ansåg han.
Linné beskriver nyttan av svamp, till exempel att den röda flugsvampen kan stötas sönder och smetas på väggar och sängar för att fördriva vägglöss, att fnösktickan kan användas för att tända eld och att björktickan kan nyttjas som kork.
Men någon större användning av svamp som människoföda såg inte Linné. När han beskriver svamparnas egenskaper är det mest i negativa ordalag. Om örsoppen, som då kallades för kosvamp, skriver Linné att mjölkkor som äter av denna får en vämjelig och osmaklig mjölk, vilken kan pösa upp i kärlet som om den var förtrollad.
Om skålröksvampen berättar han att ”man tror i hela Sverige att röken från denna gör ögonen blinda, varför man överallt aktar sig för dess rök”. En svamp har han dock uppmärksammat som matsvamp, nämligen blodriska, där han skriver att ”denna räknas till de smakligare svamparna; oaktat all svamp mest förkastas av de våra har en mer upplärd gom infört dem i frossarnas kök”.