Cowboys med plommonstop

Masstillverkat plommonstop blev huvudsaken för alla

I augusti 1849 hade adelsmannen Edward Coke fått nog av nedhängande grenar, som slog hatten av hans viltvårdare under jakten. Han gick till sin hattmakare James Lock och bad honom designa en huvudbonad, som kunde användas under strapatser i skogen.

Några månader senare var den första prototypen klar. För att testa den nya skapelsen kastade Coke hatten på golvet och stampade hårt på den. Filthatten med den runda kullen klarade den omilda behandlingen, och Coke lämnade butiken, nöjd och glad.

Plommonstopet, eller kubben, började snart tillverkas av företaget Bowler Brother och kallas även bowlerhatt. Hatten blev så populär att de sociala barriärerna bröts under 1800-talet. Män ur alla samhällsgrupper bar plommonstop – såväl bankdirektörer som gatuförsäljare.

Cowboyhatten var bara bluff

Den världsberömda cowboyhatten uppfanns av John Batterson Stetson år 1865. Den breda filthatten blev internationellt berömd från början av 1900-talet som oumbärlig rekvisita i de populära cowboyfilmerna från Hollywood.

I mitten av 1950-talet började den amerikanske författaren Lucius Beebe fördjupa sig i vilda västerns historia och gick därför igenom tusentals fotografier från USA från slutet av 1800-talet. Som vilken annan cowboyfilmfantast som helst trodde han förstås att han skulle se mängder av cowboyhattar på bilderna.

Under sina studier upptäckte han emellertid att Vilda västerns cowboys bar allt ifrån mössor och hattar till gamla uniformsmössor – men cowboyhattar var nästan omöjliga att hitta på de gamla bilderna. Och till Lucius Beebes stora förvåning var den vanligaste hatten i Vilda västern faktiskt plommonstopet. Till och med den legendariska Calamity Jane återfanns fotograferad med ett plommonstop på huvudet.

Efter den överraskande upptäckten kallade Lucius Beebe cowboyhatten en av historiens största myter.

Tropikhjälm blev Stanleyhatt

Under 1840-talet hade tropikhjälmen blivit en del av standardutrustningen i de europeiska kolonialmakternas arméer men blev inte folklig förrän år 1871.

Den 10 november detta år ägde ett av historiens mest berömda möten rum vid Tanganyikasjön i Afrika. Där fann den amerikanske reportern Henry Morton Stanley den försvunne upptäcktsresanden David Livingstone och uttalade de bevingade orden:

”Dr Livingstone, förmodar jag?”

Lika legendarisk som Stanleys artiga hälsning blev hans tropikhjälm. Den höga hatten av kork kom att avbildas i åtskilliga tidningsartiklar och snart började folk kalla modellen Stanleyhatt.

Brittiska armén avskaffade formellt tropikhjälmen år 1948, men den har överlevt som uniformshjälm i flera asiatiska länder och bland brevbärarna i USA:s sydliga stater, där den fortfarande används som uniformshatt på sommaren.

Mössa för psykologisk krigföring

På sommaren 1888 gjorde sig den brittiska tidningen London Figaro lustig över björnskinnsmössan och konstaterade att den traditionella uniformsdetaljen inte längre fyllde någon praktisk funktion ”såvida inte våra trupper skickas ut i strid på Nordpolen”.

Den pälsklädda mössan av skinn från kanadensiska björnar infördes i franska och engelska armén i slutet av 1700-talet. På den tiden var den ett praktiskt skydd mot svärdshugg mot huvudet. Samtidigt fungerade den som ett hotfullt vapen, eftersom den gjorde soldaterna en halv meter längre och därmed mera skrämmande.

År 1888 var björnskinnsmössan emellertid inte längre praktisk. Den tog lång tid att rengöra efter användning och var för klumpig i ett modernt krig. Priset på kanadensiskt björnskinn hade dessutom stigit våldsamt. I början av 1900-talet utgick därför björnskinnsmössan ur aktiv tjänst.

Dumstruten skulle skärpa tankarna

Traditionen med att förödmjuka och bestraffa barn med dåligt läshuvud förekommer i så gott som hela världen. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kunde skolbarn i Europa och USA råka ut för att efter en dålig prestation placeras i skamvrån med en dumstrut på huvudet.

På engelska kallas dumstruten ”dunce cap”, och man kan följa strutens historia ända tillbaka till 1200-talsfilosofen Johannes Duns Scotus. Det berättas att han lät sina elever bära en konformad hatt för att skärpa deras intellekt.

Senare förkastades och hånades hans idé, och struten placerades i stället på huvudet på svaga elever för att göra dem till åtlöje inför klasskamraterna.

Förbud mot fez ledde till blodigt uppror

Den röda hatten med tofs förknippades i västvärlden med en avslappnad stil. I Turkiet däremot förvandlades den från nationalhatt till en förbjuden symbol för den gamla världen.

”Varför har du den där löjliga saken på huvudet?”

När en fransk officer i början av 1900-talet yttrade denna förolämpning mot en ung osman med fez, tände han en gnista som flera år senare utlöste blodiga oroligheter i Turkiet.

Den unge osmanen blev senare känd som Turkiets förste president, Kemal Atatürk. Under sin tid vid makten genomförde han stora reformer för att modernisera landet. Den 30 augusti 1925 förbjöd han t ex sina landsmän att bära fez, som i Atatürks ögon symboliserade det gamla Turkiet.

Hundra år tidigare hade fezen utsetts till nationalhatt i stället för den besvärliga turbanen. Atatürks förbud högg nästan huvudet av turkarnas identitet som folk.

Efter några månader utbröt blodiga uppror, och i flera städer satte regeringen in militär mot demonstranter klädda i fez. Illegala lager med fezer konfiskerades, och minst 47 turkar dömdes till döden för brott som var relaterade till fezen. Så sent som år 1947 arresterades 600 turkar för att de burit den förbjudna huvudbonaden.

Till skillnad från i Turkiet stod fezen i västvärlden för en avslappnad och tillbakalutad livsstil. Fezen hade kommit till Europa från kolonierna i Mellanöstern och togs på framåt kvällen när man skulle koppla av. I England kallades det att bära fez ”wearing mufti”.