Britterna var tokiga i gin

I dag är gin en trendig dryck, men så har det inte alltid varit. För 300 år sedan raglade fattiga britter runt i ett ständigt rus. Till och med små barn tiggde på gatan för att få råd med nästa glas.

I dag är gin en trendig dryck, men så har det inte alltid varit. För 300 år sedan raglade fattiga britter runt i ett ständigt rus. Till och med små barn tiggde på gatan för att få råd med nästa glas.

Shutterstock

Arbetaren Joseph Barret är fullkomligt utom sig av oro. Hans son, den blott ­elvaårige James, är gravt ­alkoholiserad. Varje kväll är pojken ute och svirar i staden och kommer alltid hem stupfull.

”Han tiggde pengar från folk, köpte gin och drack tills han förvandlades till ett vilddjur, utom all kontroll”, berättade ­Joseph efteråt.

Den 42-årige fadern bestämmer sig för att ta till fysisk bestraffning, men svingar piskan så häftigt att James avlider av misshandeln.

Familje­tragedin förvärras ytterligare när Joseph arresteras och 1728 hängs för sitt dåd.

Unge James Barret var bara ett av många offer för den ginfeber som härjade bland de fattigaste britterna under första hälften av 1700-talet.

År 1733 låg befolkningens årliga ginkonsumtion på 18 miljoner liter och den extrema spritkonsumtionen fortsatte att skjuta i höjden under flera år.

Det omfattande supandet skedde med myndigheternas goda minne, eftersom inte minst jordbruket tjänade stora pengar på att sälja säd till brännerierna.

Supandet hade emellertid fått överhanden och hotade nu gemene mans väl och ve.

Ginen må ha vållat stor skada bland britterna, men paradoxalt nog hade den sina rötter i en nederländsk medicinal­dryck, som skulle bota sjukdomar.

Spriten korsar Nordsjön

I Nederländerna började apotekare redan på 1500-talet använda spannmål för att göra starksprit, som lanserades som medel mot ryggskott, gallsten, artrit med många andra sjukdomar.

För att dölja medicinens spritsmak tillsatte tillverkarna enbär. På nederländska kallas enbär jeneverbes, som lånade sitt namn till den nya nationaldrycken genever.

Engelska sjömän som besökte Nederländerna lärde sig att förstärka hälsan med enbärsmedicin och legosoldater hade för vana att dricka sig till ”holländskt mod” inför ett slag.

Matroser och legoknektar smugglade med sig genever hem till London, där drycken blev populär bland överklassen – importerad sprit var för dyr för gemene man.

”Det är förvånande att folk kan dricka det för nöjes skull”. Ambrose Cooper, författare, 1700-talet

Snart började engelska kvinnor destillera själva, eftersom de redan bryggde hushållens öl.

”Jag destillerade ofta själv”, noterade adelsfrun lady Margaret Hoby i sin dagbok omkring år 1600.

Femton år senare kom boken Den engelska husmodern, som var full av tips om hur kvinnor skulle gå till väga för att framställa läkande sprit.

Hembränneriet blev dock en kortvarig fluga, för på 1630-talet ingrep myndigheterna.

Den engelske kungen gav The Worshipful Company of Distillers – ”Det vördnadsfulla destillerarsällskapet” – monopol på framställningen av ”aqua vitae, aqua composita och andra starka och heta vatten” – det vill säga alla sorters starksprit – inom en radie av 35 kilometer kring metropolen London.

Det sprittillverkande sällskapet med särskilt tillstånd drevs av högt aktade läkare, som upprätthöll en mindre produktion för medicinskt bruk.

Det krävdes att en förnäm nederländare gav sig in i leken för att enbärsspriten skulle nå Englands breda folk­lager och utlösa den stora ginfebern.

Nederländaren ­Vilhelm III blev engelsk kung.

© Shutterstock

Nederländare tog över

Den brittiska adeln bad den nederländske prinsen Vilhelm att ta ­makten i landet. Folkets kärlek köpte han med gin..

P å 1680-talet var den brittiska adeln påtagligt missnöjd med sin kung, Jakob II. Landet hade brutit med påven i Rom och ändå ansågs Jakob alltför ­eftergiven gentemot katolikerna.

Lösningen blev att hämta den nederländske prins Vilhelm III till England. Vilhelm var gift med Jakob
II:s dotter Maria.

Paret skulle regera gemensamt, men parlamentet ville begränsa regentparets makt och utfärdade Bill of Rights – en deklaration som bland annat skulle se till att kungen och drottningen inte kunde utmäta skatter eller ha en armé under fredstid.

Kuppen mot kungamakten var allt annat än populär hos de breda massorna, men de upprörda rösterna tystnade när den nye kungen släppte ginen fri – och förvandlade engelsmännen till ett alkoholiserat folk.

Efter tronskiftet stödde ­irländska grupper ­fortfarande Jakob II och 1689–91 fick Vilhelm därför strida för att säkra sitt styre över de ­brittiska öarna.

Ny kung släpper spriten fri

År 1688 steg prins Vilhelm III av Oranien iland på den engelska kusten och marscherade med en armé mot London för att avsätta sin svärfar, Jakob II.

Den så kallade ärorika revolutionen var genomförbar enbart för att tronpretendenten stöddes av den engelska adeln. Adeln föredrog en protestantisk nederländare framför en katolsk britt som härskare.

Efter kröningen belönade den nye regenten sina anhängare genom att slopa alla begränsningar för spritproduktion.

Mot en blygsam avgift till statskassan kunde alla börja bränna. Efterfrågan på säd ökade drastiskt och förvandlade adelsgodsens överskottsproduktion till rent guld.

Pengarna strömmade in och en internationell konflikt stimulerade försälj­ningen ytterligare.

Kort efter maktskiftet i England utbröt ett krig mot Frankrike och kronan lade skyhöga skatter på importerat franskt vin och konjak.

Törstiga engelsmän fick i stället hålla till godo med hemmaindustrins starka enbärsdryck, trots att den fortfarande officiellt sett var medicin.

Spriten kallades gin och liknade inte den nederländska genevern. Skillnaden berodde inte minst på den undermåliga kvalitet som från början kännetecknade gin.

”Det är förvånande att människor kan vänja sig vid att dricka det för nöjes skull”, konstaterade författaren Ambrose Cooper i en destilleringshandbok, som kom ut på 1700-talet.

De som drack i Londons slumkvarter gjorde det emellertid inte för smakens skull, utan enbart för effektens skull.

Gin gav dem ett billigt rus och möjligheten att för åtminstone ett par timmar fly den hopplösa vardagen.

© Shutterstock & Ginebra San Miguel

Gamla märken leder

Nya ginmärken dyker ständigt upp, men de största märkena har många år på nacken och dominerar fortfarande marknaden.

Gordon’s

  • Grundat: 1769
  • Ursprungsland: England
  • Försäljning: 41,4 miljoner liter*

Alexander Gordon var Londonbo, men stolt över sina skotska rötter. Flaskorna pryds av ett vildsvinshuvud, eftersom Gordonklanen enligt legenden en gång ska ha räddat Skottlands kung från ett ilsket vildsvin.

San Miguel

  • Grundat: 1834
  • Ursprungsland: Filippinerna
  • Försäljning: 192,6 miljoner liter*

Ingen dricker mer gin än filippinarna och det har gjort landets äldsta märke till en jätte. Utöver gin framställde ­destilleriet tidigare också rom, whisky och konjak.

Beefeater

  • Grundat: 1876
  • Ursprungsland: England
  • Försäljning: 25,2 mn liter*

Ginmärket Beefeater är uppkallat efter den vaktstyrka som patrullerar på fästningen Towern i London iklädda historiska dräkter. Det är en fast tradition att medlemmarna av vaktstyrkan, som ­officiellt heter Yeomen Warders, bjuds in till destilleriets ­årliga julfest.

*Försäljningssiffrorna gäller året 2016.

Fylleri drabbar hela familjen

”Full för en penny, stupfull för två pence, ren halm för ingenting”, lydde en vanlig slogan på Londons nya utskänkningsställen, så kallade ginkrogar som slog upp dörrarna överallt.

Denna slogan syftar på den halm som låg i ett hörn i lokalen, där en överförfriskad gäst kunde falla omkull och sova ruset av sig.

Standarden i de skitiga ginkrogarna låg ett par snäpp under stadens väletablerade värdshus, och de nya krogarna bestod av bara en trång lokal utan några andra möbler än två bockar med en planka över – ägarens disk.

Gästen fick sitt glas – cirka 15 centiliter – och kastade i sig det innan han gick vidare. Såvida han inte skulle ha ett glas till och ramla omkull i halmen.

Ginen flödade och godsen tjänade bra pengar på säd, och myndigheterna såg bara fördelar – så många att en ny lag 1720 direkt uppmuntrade landets invånare att själva destillera: Spritproducenterna slapp inhysa och utfodra soldater – annars en vanlig plikt i en tid då kaserner ännu inte blivit vanliga.

Regeringens godkännande betydde att ännu mer sprit hamnade på marknaden och gindrickandet blev mer eller mindre ett folknöje.

Omkring 1720 var priset på gin så lågt att starksprit kostade mindre än öl. Gin blev var mans dryck – inte bara för männen, utan även för deras hustrur och barn – med tragiska konsekvenser.

Exemplet med familjen Barret i slutet av 1720-talet visade med smärtsam tydlighet hur illa det kunde gå.

Den sorgliga händelsen och andra olyckliga historier öppnade med tiden myndigheternas ögon för ginens skadliga effekter.

Det var i första hand drickande kvinnor som förändrade makthavarnas uppfattning om enbärsdrycken.

Kvinnor väcker förargelse

I motsats till de traditionella värdshusen och krogarna hade ginkrogar ingen särskild avdelning där anständiga kvinnor kunde dricka i fred utan otillständig kontakt med män.

På ginkrogen befann sig alla i samma rum och en biskop i det engelska överhuset rasade över att kvinnor försvann in i ett bakre rum med främmande herrar.

”Där kan de ägna sig åt vilka skändligheter de vill”, noterade biskopen. En kunglig proklamation instämde förfärat:


”Kvinnor har setts blotta sitt kön på ett sätt som är en kränkning för alla anständiga ögon”.

Många prostituerade hittade mycket riktigt sina kunder på Londons ginkrogar, men den ­offentliga harmen riktades i synnerhet mot gifta, drickande kvinnor som stämplades som lösaktiga och dåliga mödrar.

Förargelsen över de omoraliska kvinnorna satte sina spår i bland annat språket, när gin fick öknamn som ”Madame Geneva” och ”Mors förfall”.

Kvinnornas uppförande var den främsta anled­ningen till att politikerna bestämde att engelsmännen och deras ginkonsumtion måste tyglas.

Först behövde myndigheterna dock få överblick över antalet ginkrogar i London.

London har 17 000 krogar

Myndigheterna kom fram till en förbluffande hög siffra: Staden hyste 17000 ginkrogar till en befolkning på 600000 invånare.

Bara stadsdelen Holborn rymde mer än 7000 stycken, det vill säga en ginkrog i vart femte hus. Till det kom all den gin som serverades i de mer respekterade värdshusen och krogarna.

William Hogarth visade följderna av ginsupandet i etsningen ”Gin Lane” från 1751. Sprit spred död, förfall och sjukdom, medan ...

© Alamy/Imageselect

... öl gav harmoni. På illustrationen ”Beer ­Street” visade Hogarth hälsa, flit och välstånd. De välgödda männen symboliserar framgång.

© Danita Delimont/Getty Images

År 1729 gjorde brittiska parlamentet ett första försök att bekämpa ginfebern. En ny lag höjde skatten på gin drastiskt och utskänkningsställena ålades att köpa licens.

Trots det var spriten billigare än öl. Dessutom kunde ginproducenterna kringgå reglerna genom att slopa tillsatsen av smakämnen som enbär och döpa om gin till ”Parliamentary Brandy”.

Sist, men inte minst, ökade försäljningen och drickandet, eftersom många företag betalade ut delar av arbetarnas lön i gin. Myndigheternas åtgärder hade ingen effekt och följderna var alarmerande.

Antalet destillerier i London hade vuxit från bara ett par stycken till omkring 1500, och ginkonsumtionen ökade från 18 miljoner liter år 1733 till 25 miljoner liter endast tre år senare.

Parlamentet valde därför att stoppa alla illegala gatuförsäljare, som straffades med böter på tio pund om de sålde gin.

Som belöning skulle angivare få hälften av beloppet. När många gatuförsäljare inte kunde betala sattes de i stället i tukthus.

Därmed fick domstolarna inga pengar att betala ut som belöning, och när arga kunder samtidigt började överfalla angivarna, upphörde strömmen av anmälningar.

Flera nya lagar infördes, men de blev endast slag i luften. Samtidigt konstaterade läkare en drastisk försämring av den engelska allmänhetens hälsotillstånd, vilket resulterade i ökad dödlighet och minskad fertilitet.

”Han tiggde pengar, köpte gin och drack tills han förvandlades till ett vilddjur”. Joseph Barret om sin son, 1728

I parlamentet bråkade politikerna om nya lagar, men lagstiftning och regler som verktyg mot supandet var verkningslösa.

En engelsk lord ansåg att engelsmännen använde spriten som ett slags protest: ”De lägre klasserna värdesätter sin dryck högre än någonsin tidigare, eftersom de har börjat uppfatta den som en skymf mot de rika”.

Snart avtog emellertid ginfebern. Befolkningens konsumtion av spriten kulminerade med 41 miljoner liter år 1750, men började sedan avta. Politikerna fick hjälp från oväntat håll.

Dålig skörd sätter stopp

En av de viktigaste anledningarna till minskningen var att skörden slog fel flera år i sträck, så att alla grödor måste användas till mat.

Det innebar att destillerierna inte längre kunde köpa den billiga överskottsprodukten av spannmål för att tillverka gin. År 1757 hade ginfebern till slut gått över.

Britterna drack fortfarande gärna, men den starka drycken var nu bara en bland många sorters alkohol.

En mindre ginfluga drabbade Storbritannien på 1800-talet och ungefär samtidigt föddes drinken gin och tonic.

Brittiska kolonisatörer i Indien sägs ha börjat blanda tonic med gin för att dölja den bittra smaken av malariamedlet kinin, som var den verksamma ingrediensen i tonic.

En ny ginrevolution

Gin hade under lång tid rykte om sig att vara en dryck för de okultiverade och först under de senaste 20 åren har gin kommit med i finare sammanhang.

Hipsterrörelsen i Londons nattliv har gjort fattigmansspriten inne och trendsättare i hela världen har följt efter.

Gin figurerar nu flitigt på barernas drinkmenyer och ingen tycker längre att det är vulgärt att beställa gin.

Varje månad öppnar flera nya destillerier runt om i världen och i dag är mer än 200 produktionsställen i drift enbart i Storbritannien.

En del av dem förfinar den klassiska enbärssmaken, medan andra utvecklar annorlunda smakvarianter.

Spriten har till och med fått en egen dag – World Gin Day – och i London avhålls en tre dagar lång ginfestival.