Britterna började tvivla: Har vi rätt att plåga djuren?

Traditionen är hundratals år gammal och barnen är glada. Trots det gör scenen skolläraren Joseph Greene illa till mods.

”Hur kan förnuftiga människor se det som en ädel sport att binda fast ett oskyldigt, svagt, försvarslöst djur för att krossa dess ben med tillhyggen”, skrev han upprört i ett brev till en vän.

Greene var inte ensam om att kritisera britternas systematiska djurplågeri på 1700-talet. Vid den här tiden hade England Europas näst största antal husdjur i förhållande till antalet invånare – bara i Nederländerna hade man fler – och djurens liv var ett helvete.

Britterna ansåg att de var primitiva varelser, vars liv och död Gud hade lagt i människornas händer. Därför kunde de plågas på alla upptänkliga vis.

Den stora debatten var dock i gång: Har djuren en själ, och om svaret är ja, kan då människans övergrepp rättfärdigas?

Gud gav djuren till människan

Tvåhundra år tidigare, i 1500-talets England, var alla överens om att jordens djur saknade själ. Endast människan hade en själ och ett medvetande. Därför kunde engelsmännen fritt använda djuren som föda och arbetskraft.

Enligt den tidens teologer var djurens lidande ett resultat av syndafallet. I Edens trädgård, stod det i Gamla Testamentet, levde människorna och djuren tillsammans i harmoni. Människorna åt inte kött och djuren var tama.

Allt förändrades emellertid när Adam, den första människan på jorden, trotsade Guds förbud mot att äta frukten från kunskapens träd. Som straff gjorde Gud djuren vilda och omedgörliga, så att människan blev tvungen att kuva dem med våld.

”Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt”, står det i Första Moseboken.

Någon medkänsla med djuren när de plågades eller slaktades kunde det alltså inte vara tal om. Faktum är att deras lidande var värst för människorna.

”Att de fick det sämre (efter syndafallet, red.) är inte något straff för dem, utan en del av vårt eget”, hävdade biskop William Cowper salvelsefullt under andra hälften av 1500-talet.

Därför kunde djuren plågas efter behag – och det gjorde folk.

Husdjur levde och dog i smärta

Denna inställning var praktisk för britterna, som åt mer kött än något annat europeiskt folk. Fårkött var en gammal favorit, och när hästar på 1500-talet ersatte oxar som dragdjur hamnade även oxkött på middagsbordet.

”Folk i London äter mer ox- och fårkött på en månad än Spanien, Italien och delar av Frankrike gör på ett år”, skrev den samtida poeten Henry Peacham.

Slaktmetoderna var brutala. För att tömma köttet på blod stacks kalvar och lamm i halsen, så att blodet rann. Därefter förslöts såret, så att djuret överlevde en dag till, varefter processen upprepades.

Inte heller grisar skulle slaktas snabbt.

”Stick en kniv i flanken på honom och låt honom springa runt med den tills han dör”, skrev läkaren Thomas Muffet omkring år 1600.

Framför allt okastrerade handjur gick ett grymt öde till mötes. Tjurens kött ansågs vara oätligt om inte det stora djuret först jagades och attackerades av hundar, så kallad tjurhetsning. Antagandet var att de våldsamma rörelserna förtunnade tjurens blod och gjorde köttet godare.

Med grisar var det tvärtom. De flesta ansåg att grisköttet blev bäst om djuret hölls helt stilla. Redan på 1600-talet sattes grisar därför i stior som var så små och smala att de inte kunde vända sig och bara ligga på mage.

”De har ont när de äter, de har ont när de ligger och de har ont när de sover”, skrev en samtida iakttagare.

Ännu mer hjärtlös var behandlingen av fjäderfä. Gäss som man ville göra feta fick fötterna fastspikade i golvet för att de inte skulle springa av sig fettet.

Samma antagande fick bondkvinnor att hugga av benen på levande höns, vilket påstods förbättra köttet.

I slutet av 1600-talet började emellertid sättet att se på världen förändras.

Har djur en själ?

Filosoferna hade länge hävdat att djur inte kände smärta och att de inte hade något medvetande. Naturfilosofen Kenelm Digby, som var verksam på 1600-talet, ansåg till och med att fåglar var en sorts maskiner. De byggde bon, lade ägg och uppfostrade sina ungar på samma sätt som ett ur rör visarna och slår timslag.

Människans världsbild höll dock på att förändras. Nya insikter visade att allt inte kretsade kring vår egen art.

I Italien riktade naturforskaren Galileo Galilei under första hälften av 1600-talet sitt teleskop mot himlen och upptäckte nya planeter. År 1676 var nederländaren Antonie van Leeuwenhoek först med att se bakterier i sitt mikroskop.

Upptäckter av tidigare okända varelser och fenomen på himlavalvet som existerade oberoende av människan fick vissa filosofer och progressiva krafter inom kyrkan att tvivla på den gängse världsbilden.

De påpekade bland annat att människan moraliskt sett inte var bättre än djur, snarare tvärtom.

”Ingen best, hur grym den än är, kan mäta sig med människan”, skrev biskop Arthur Lake år 1629.

Han fick senare stöd av filosofen John Locke: ”Människans ivriga sinne kan medföra en brutalitet som är värre än bestarnas när han lämnar förnuftet bakom sig.”

Andra började tvivla på om det faktiskt var någon skillnad på människor och djur. Båda skapelsernas kroppar ruttnade i döden, så varför fick den ena evigt liv medan den andra bara försvann?

Två svar var möjliga. Antingen hade ingen av dem någon själ eller så hade båda två en själ. När den politiska aktivisten Richard Overton år 1644 argumenterade för att människan och djuren var precis lika dödliga, slog han hål på människans förmodade rätt att härska över djuren.

Som en åsiktsmotståndare skrev: ”Denna farliga förrädare försöker beröva människan dess överlägsenhet.”

Även teologer drabbades dock av tvivel. Vissa lade till och med fram tanken att djuren faktiskt hade en själ och att det fanns en plats i himlen även för dem. Aposteln Paulus skrev trots allt ”skapelsen”, inte ”människan”, när han utlovade uppståndelse från de döda till Guds härlighet.

Någon praktisk betydelse fick emellertid diskussionen inte. Britterna fortsatte att pina och plåga djuren, i många fall för sitt höga nöjes skull.

Djur dödades i underhållningssyfte

Medan kloka huvuden grubblade över djurens plats i världen roade sig britterna – och övriga européer – med ett omfattande djurplågeri. Hög som låg tyckte att det var särskilt underhållande att hetsa djur mot varandra. Både tjurar och björnar bands vid en stolpe, varefter hundar bussades på dem.

Hundarna angrep framför allt nosen och öronen, som slets av medan folk muntert såg på när hundarna kastades åt sidan av de vilda bestarna.

Det var, skrev författaren John Houghton år 1694, ”en sport som engelsmännen uppskattade storligen. Det gällde inte bara i samhällets nedersta lager, utan även för de förnämsta damerna.”

Aristokratin älskade också rovfågelsjakt med levande bytesdjur. På 1600-talet såg författaren William Hinde en ”gentleman” mata sin jakthök med en levande duva: ”Först tog han tag i båda vingarna och slet med ett våldsamt ryck loss dem från kroppen. Därefter tog han tag i båda benen och ryckte av även dem, medan det stackars djurets kropp skakade i hans hand.”

Samma likgiltighet uppvisade jägare under rävjakten. ”När han (räven, red.) fångas tycker jag om att se hundarna äta honom”, skrev en deltagare.

Även engelska barn fördrev rutinmässigt tiden med djurplågeri.

”Ett vanligt experiment som utfördes av barn var att sticka en nål genom huvudet på en höna och se hur länge den överlevde”, berättade läkaren Thomas Willis år 1664.

Andra stack ut ögonen på fåglar för att se de blinda djuren flaxa omkring. Att kasta ner katter från höga byggnader för att se om de landade på benen var också populärt.

Katter var på det hela taget eftertraktade offer. Vid demonstrationer mot påven i 1600-talets England brändes stora dockor. Detta åtföljdes av hemska ljud. Insydda i dockorna fanns nämligen katter, vars dödsskrik gav en dramatisk effekt.

År 1713 fick kattjakten författaren Alexander Pope att torrt kommentera: ”Antagandet att katter har nio liv har kostat hela arten minst nio av tio liv.”

Till och med arbetsdjuren gick ett grymt öde till mötes. I synnerhet hästar drevs extremt hårt.

”Hur ofta har jag inte sett hästar svimma under lassets vikt”, skrev en predikant år 1669.

Enligt honom piskade ägaren djuren tills de inte orkade mer. Därefter slängdes de i ett dike och användes som hundfoder.

Människans bästa vänner

Med tiden fick dock vissa djur högre status. Redan på 1500-talet förekom exotiska sällskapsdjur, bland annat apor och kanariefåglar, i britternas hem. Framför allt hundar blev emellertid populära.

Snart fanns det sällskapsdjur överallt. Med städernas tillväxt på 1600- och 1700-talet blev de ännu fler och därmed lärde sig människor mer om djuren. Livet med sällskapsdjuren gjorde många övertygade om att djur, precis som människor, har både personlighet och känsloliv.

Prästen Richard Dean skrev till exempel att han kände till sällskapsdjur som ”hellre skulle låta sig hängas än snatta eller stjäla, till och med när frestelsen var som störst”.

Andra hade lagt märke till en arbetshäst i hamnen i Portsmouth som alltid slutade arbeta när den hörde kyrkklockan slå tolv slag vid lunchtid.

”Övertygar dagliga observationer oss inte om att de (djuren, red.) ingår vänskapsförbindelser med varandra och med mänskligheten?” frågade läkaren Erasmus Darwin retoriskt.

Allt tydde på att djur hade både intellekt och känsel. Dåtidens filosofer, som inspirerades av upplysningstankarna, betvivlade inte längre att även djur behövde omsorg.

”Smärta är smärta, oavsett om det är en människa eller ett djur som utsätts för den”, skrev prästen Humphrey Primatt år 1776.

Tanken växte sig så stark att det nu var britterna som efter utlandsresor förfärat berättade om lokalbefolkningens barbariska sätt att behandla sina djur, trots att britterna själva en gång varit några av de värsta i Europa.

Slakten gömdes undan

Britternas nya insikter till trots ifrågasattes aldrig köttätandet. I stället fokuserade man på att begränsa slaktdjurens lidande. Bättre djurvälfärd gav helt enkelt bättre kött, löd argumentet.

”Det enda sättet att få välsmakande, hälsosam mat från djuren är att låta dem leva i det fria med god tillgång till mat och skydd för väder och vind”, skrev läkaren George Cheyne.

Samtidigt började de första pamfletterna om djurvälfärd dyka upp. Rörelsen för djurens rätt blev snart en del av en bredare reformrörelse, som uppstod i kölvattnet efter franska revolutionen.

”Nu när de barbariska regeringarna i Europa tvingas ge efter för en bättre ordning, närmar sig dagen då önskan om fred och välvilja människor emellan även ska omfatta de lägre stående livsformerna”, skrev djurrättsförespråkaren John Oswald år 1791.

Rörelsen kulminerade på 1820-talet, i och med inrättandet av världens första djurskyddsorganisation, Society for the Prevention of Cruelty to Animals. Därefter följde lag efter lag om skydd för djur.

På den tiden var industrialiseringen i full gång och liksom all annan produktion flyttades slakterierna till stora industriella komplex. Där utfördes slakten som massproduktion, långt bort från medborgarnas kritiska blickar.