Britterna älskade gräsbowling

Under medeltiden hade adelskvinnor tillverkat smycken med en hårlock från en avliden släkting som de ville minnas. Giftasmogna kvinnor hade skickat brev med en vackert arrangerad hårlock till friare som ett tecken på intresse.

När romantiken spreds i 1800-talets Europa återupplivades den gamla sedvänjan och britter – i alla samhällsklasser – började tillverka halsband och broscher med dekorationer av flätat hår. Nu var håret inte längre begränsat till att uttrycka sorg eller kärlek – för entusiasterna blev så kallat hårarbete en oerhört engagerande hobby.

År 1855 besökte drottning Victoria den franska kejsarinnan Eugénie i Versailles och gav henne ett armband tillverkat av den brittiska monarkens eget hår. Det kungliga intresset gav hobbyn ett ännu större uppsving. När världsutställningen i Paris öppnade samma år kunde besökarna njuta av ett porträtt i naturlig storlek av Victoria – tillverkat uteslutande av människohår.

Britterna var tokiga i kägelspelet skittles, som gick ut på att rulla en tung boll över en gräsmatta för att slå omkull nio käglor i slutet av banan.

Författaren Joseph Strutt beskrev i sitt stora verk The Sports and Pastimes of the People of England skittles som ”en av de underhållningar som bara förekommer i anslutning till enkla tavernor”, och nästan alltid som ett ”förspel till fylleri och excesser”.

Skittles spelades nästan uteslutande av öldrickande män från underklassen, även om spelet ursprungligen hade varit ett tidsfördriv för aristokratin. Skittles blev sedan omodernt bland överklassen, som i stället tog till sig den amerikanska vidareutvecklingen av spelet –bowling.

År 1849 öppnade en lyxigt inredd inomhusbowlinghall med dyra möbler och kandelabrar i centrala London. En tidning rapporterade:

”Som en form av underhållning som kräver mindre fysisk ansträngning än det vulgära skittles kommer detta spel utan tvekan att bli populärt.”

Fotbollens regler formulerades på Storbritanniens universitet, men arbetarklassen tog trots det sporten till sitt hjärta. Som sekreteraren för det engelska fotbollsförbundet (FA) uttryckte det så vackert 1866:

”Det som var en fritidssysselsättning för ett fåtal har nu blivit en angelägenhet för tusentals.”

Av alla britternas hobbies blev fotbollen den som flest människor ägnade sig åt på sin fritid – antingen som aktiva spelare eller som jublande, klappande och sjungande åskådare.

Charles Darwin och flera andra gjorde med sina vetenskapliga undersökningar naturens djur och växter till ett populärt ämne i 1800-talets Storbritannien. Intresset ledde till att många människor letade efter fåglar, fångade insekter och till och med samlade tång.

Husmödrar och familjefäder flockades till de brittiska kusterna för att samla tång, som identifierades, torkades och klistrades in i en bok. Hobbyn var billig – särskilt för människor som bodde nära kusten och behövde jaga växter som ännu inte fanns med i husets tångbok.

År 1881 rekommenderade författaren A.B. Hervey samlare att ta med sig följande utrustning på resan:

”Tång, sax, en lång pinne med en nål i änden (för att sticka i flytande tång, red.), 2–3 vita tallrikar (för att lägga tången på medan den tvättas ren, red.) och lite papper eller gammal bomullsduk att torka växterna med.”

Enligt Hervey var det bäst att montera tången i sin samlingsbok redan på stranden.

En lokal med ett piano var allt som krävdes för de som ville sjunga i kör, vilket var en av anledningarna till att körsång blev ett av 1800-talets stora dragplåster.

Körsång hade också den sällsynta förmågan att förena det klassuppdelade Storbritannien – körer kom att innehålla en salig blandning av fabriksarbetare, lärare och hemmafruar. Överklassen höll sig dock på avstånd.

Körföreningarna var seriösa och vid repetitionerna var det inte tillåtet att bli berusad, särskilt som halva kören ofta bestod av kvinnor. Huddersfield Choral Society var lite mer tolerant än de flesta och tillät medlemmarna att dricka måttligt.

”Vid de månatliga repetitionskvällarna får varje medlem dricka tre gills (0,4 liter, red.) öl”, stod det i sällskapets stadgar.

Från 1850-talet blev tävlingar en viktig del av körsjungandet. Amatörkörer tävlade mot varandra vid festivaler, som utvecklades till riktiga publikmagneter som lockade tusentals åskådare.

I takt med att järnvägsnätet växte och tågbiljetterna blev billigare fick även arbetarklassen möjlighet att ta ett dopp i havet.

På 1820-talet tog resan från London till badorten Brighton sju timmar med hästdroska, men 40 år senare nådde tågen kusten på endast två timmar. Och kostnaden var en tredjedel av kostnaden för att åka med hästdragna vagnar.

Arbetare hade vanligtvis bara råd med en årlig resa till havet, men det ansågs också vara årets höjdpunkt att ta på sig badkläderna och njuta av havsvattnet och den friska luften.

Till följd av den stora tillströmningen erbjöd de brittiska badorterna snart ett stort utbud av förlustelser. Orkestrar spelade på stranden och promenadpirar med färgglada tivolibodar sköt ut från södra Englands kust.

Besöket på stranden kunde också kombineras med en tur upp i något av de många utsiktstorn som uppfördes.

Höghjulingen hade varit överklassens cykel – dyr och ganska farlig att krascha med. När britten John Starley 1885 lanserade sin så kallade säkerhetscykel med kedjedrift och två lika stora hjul greps Storbritannien av cykelfeber.

Säkerhetscykeln var lättare att cykla på och i och med den industriella erans massproduktion sjönk priserna kraftigt. Särskilt medelklassen omfamnade den nya järnhästen och njöt av möjligheten att tillbringa sina lediga dagar med att utforska landsbygden. Många gick med i klubbar, som organiserade längre söndagsutflykter.

”Att befinna sig många mil bort från allting längs mossbevuxna ängar som inbjuder till att luta sig tillbaka med en pipa tobak och småprata med trevliga klubbkamrater – det är smaken av cykellivets sanna sötma”, skrev en medlem.

På 1890-talet var cyklar fortfarande oåtkomliga för arbetarklassen på grund av det höga priset, men på brittiska badorter kunde de hyra en cykel och prova det nya transportmedlet.

Den väldiga strömmen av arbetare som sökte efter ett fritidsintresse utsatte klassamhället för påfrestningar. Vad skulle den fördomsfulla överklassen nu ägna sig åt – utan risk för att komma i närkontakt med ”vanligt folk”?

Svaret blev tennis, som hade förekommit i olika former sedan 1100-talet. År 1873 beskrev britten Walter C. Wingfield reglerna för den moderna sporten, och överklassen tog emot den med öppna armar. Uppfinningen av gräsklipparen gjorde att britterna kunde spela på perfekt studsiga banor och eftersom sporten inte innebar fysisk kontakt blev den också mycket populär bland fina damer.

Kvinnorna var dock tvungna att vara försiktiga, eftersom den viktorianska tidens strikta moral förbjöd dem att visa upp nakna armar och vrister. Spelarna var därför tvungna att bära långärmade klänningar som nådde ner till skorna.

År 1884 inkluderades damtennis för första gången i den prestigefyllda Wimbledon-turneringen, och talang räknades nu mer än börd. Finalen vanns av den 19-åriga prästdottern Maud Watson, som besegrade sin syster – båda bar korsetter och styva underkjolar för att inte väcka anstöt.