Sökande gallrades hårt
Lagens väktare hade i början av 1800-talet dåligt rykte.
Inrikesminister Robert Peel ville skapa en effektiv polisstyrka, som befolkningen kunde känna förtroende för.
Kraven på poliserna var därför höga.
Brottsregister: Ett blankt brottsregister var en förutsättning för att få anställning inom polisen. En polis skulle dessutom ha en god omdömesförmåga.
Kön och civilstånd: Endast män i åldern 20–27 år kunde bli medlemmar av poliskåren. Poliser var tvungna att ansöka om tillstånd från polisledningen om de ville gifta sig.
Läskunskaper: Poliser skulle utöver att vara hyfsat begåvade även kunna läsa och skriva – en färdighet som endast omkring sextio procent av dåtidens engelska män bemästrade.
Längd och fysik: Poliser skulle vara minst 170 centimeter långa och ha god fysik. De fick inte vara plattfotade, ha alltför smal bröstkorg eller ha missbildningar i ansiktet.
Tjuvar härjade i London
Polisen hade mycket att stå i, för kriminaliteten var hög i 1800-talets London.
Orsaken var framför allt den fattigdom som en tredjedel av befolkningen levde i.
Stölder, inbrott och rån var vanliga i de fattigaste områdena nära centrum.
Privatpersoner grep förbrytare
Innan det fanns organiserade poliskårer var det privata ”tjuvfångare”, som upprätthöll lagen i London, men 1749 skapade domaren Henry Fielding en kår av halvprofessionella poliser.
De så kallade Bow Street Runners, uppkallade efter kårens adress, var föregångare till Robert Peels ”bobbies”.