En tidig morgon i maj 1851 väller Londons invånare ut på gatorna redan när de första solstrålarna träffar staden. De knuffar sig fram mot Kristallpalatset, Chrystal Palace, i Hyde Park där historiens första världsutställning snart kommer att äga rum.
Polisen låter enstaka kvinnor passera avspärrningarna. Deras klädsel har kommit i oordning på grund av alla de människor som pressar sig mot staketet, något som egentligen är helt otänkbart för de brittiska gentlemännen.
Snart blir kaoset ännu värre när drottning Victoria och hennes gemål prins Albert närmar sig med häst och vagn. Uppemot en miljon människor står längs vägen, och flera har klättrat upp i lyktstolpar och träd för att få bättre sikt. Det är ingen som tvivlar på att århundradets tilldragelse kommer att gå av stapeln om en stund.
Vid ankomsten till Kristallpalatset niger drottningen respektfullt för de gäster som har haft råd med biljetten, innan alla stämmer upp i nationalsången. Av hänsyn till de inbjudna utländska besökarna hoppar man artigt över den vers som handlar om att krossa britternas fiender. Strax därpå förklarar drottningen utställningen öppnad.
Storbritanniens aristokrati var flitigt representerad när drottning Victoria och prins Albert öppnade utställningen. Biljettpriset var satt så högt att pöbeln inte skulle ha råd att ta sig in bland de finare besökarna.
Samma kväll skriver drottningen exalterat i sin dagbok. ”Glädjen hos alla, den enorma byggnaden, alla utställningar, ljudet av orgeln och min älskade man – grundaren av denna fredsfestival (...). Allt detta var verkligen rörande och ska aldrig glömmas.”
Världsutställningen år 1851 var verkligen en enorm prestation. Prins Albert hade övertalat 25 nationer att delta och ställa ut det bästa de kunde uppbringa: allt från ångmaskiner till statyer.
Den visionära idén om en utställning för alla länders industrier, vetenskap och konsthantverk hade äntligen blivit verklighet.
Utställningen öppen för alla
Prins Albert hade varit gift med Victoria sedan år 1840, men i sin roll som drottningens man hade han haft svårt att fylla tiden. För att inte bli helt uttråkad kastade sig prinsen in i välgörenhetsarbete och blev medlem av olika sällskap som ville främja vetenskapen.
Världsutställningen skulle förebåda en ny tid då nationerna, med tidningen The Times ord, tävlade i ”civiliserade konster och inte med gammaldags brutal makt”.
År 1843 blev han till exempel ordförande för The Royal Society of Arts, och det samfundet började år 1849 att planera historiens första världsutställning.
Föreningens planer var ytterst ambitiösa. En gigantisk byggnad som hade plats för tusentals föremål och gäster skulle byggas i Hyde Park i London, och även de allra minsta länderna skulle bjudas in.
Världsutställningen skulle förebåda en ny tid då nationerna, med tidningen The Times ord, tävlade i ”civiliserade konster och inte med gammaldags brutal makt”.
I samklang med den fredliga andan att mötas tvärs över nationsgränserna lanserade utställningens arrangörer ännu en radikal idé: Evenemanget skulle vara öppet för alla, över klassgränserna.
Argumentet var att om arbetarna hade varit med om att framställa de produkter som ställdes ut, skulle de också få lov att beundra frukterna av sitt arbete.
Förslaget möttes med ett ramaskri från den brittiska överklassen. Under de här åren försökte Europas arbetarklass störta regeringar, och man fruktade att arbetarna skulle gå till angrepp om de stängdes in tillsammans med överklassen. Dessutom fanns det en risk för att deras åsikter skulle ”smitta”.
”Tillströmningen av så många besökare med en moral lägre än vår egen kommer oundvikligen att resultera i ett moraliskt förfall som är vedervärdigt att tänka på. Vi har öppnat våra hem för pesten”, skrev en brittisk tidskrift.
Prins Albert vek sig inte, men för att tillmötesgå kritikerna höjde han biljettpriset under utställningens första tid för att hålla pöbeln borta. Först efter fyra veckor sänktes priset.
Pöbeln uppförde sig väl
Efter världsutställningens öppnande den 1 maj 1851 vallfärdade tiotusentals besökare till Kristallpalatset. De lät sig alla imponeras av egyptiska statyer, brittiska ångmaskiner, amerikanska vapen och fransk design.
”De som hade lyckan att vara närvarande visste knappt vad de skulle beundra mest”, skrev The Times.
Kritiker fruktade ett ras
I takt med att Kristallpalatset tog form började även kritiska röster höjas. Flera fruktade att glasbyggnaden skulle rasa i första, bästa storm. Bland annat kom matematikern George Airy efter flera komplicerade beräkningar fram till att Kristallpalatset inte skulle hålla världsutställningen ut.
För att få tyst på kritikerna arrangerade entreprenören ett test: ett helt regemente soldater fick marschera, hoppa och stampa omkring inne i byggnaden.
Efteråt kunde man inte se några skador. När dessutom en kraftig hagelstorm drog in över London, bara två dagar innan världsutställningen skulle öppna, kunde oron stillas en gång för alla. Inte en enda glasruta gick sönder i ovädret.
Efter den lyckade invigningen började journalisterna återigen att förfasa sig över den 25 maj då priset på entrébiljetten skulle sänkas. Dagarna innan uppmanade flera tidningar sina läsare att se världsutställningen innan ”kung Pöbel” skulle göra sitt intåg.
Samtidigt förberedde sig polisen på massornas ankomst genom att sätta upp träbarriärer som skulle dämpa stridslustan hos den förväntat aggressiva hopen.
När dagen slutligen var inne kom överklassens farhågor fullständigt på skam. Arbetarna kunde visserligen inte uppföra sig lika kultiverat som det finare folket, men det berodde till stor del på att de skrattade högt åt de många åtgärder som polisen hade vidtagit för att stå emot deras ”våldsamma” framfart.
”De har mycket bättre hyfs än de välklädda spatserande fotgängare som knuffas och blänger surt på varandra”, skrev satirtidningen Punch.
Pristagare:
Den brittiske arkitekten Augustus Pugin fick pris för sitt medeltidA slott. Hans verk hade, med moderna ögon sett, historiens första temapark.
W. Hensman & Sons tröskmaskin kördes på ånga. Uppfinningen skulle hjälpa bönderna att skilja agnarna från vetet.
Jordbruksmaskiner var en viktig del av världsutställningen. Cyrus McCormicks slåttermaskiner tilldelades en medalj.
Cramptons ånglok fanns på utställningen ”Maskiner i rörelse”. Juryn valde att förära maskinen ett pris.
Fransmannen Daguerres daguerréotype, som här visar månen, är en tidig version av fotografiet. Efter utställningen blev dagerrotypi oerhört populärt.
Pöbeln uppförde sig faktiskt så väl att polisen hade långtråkigt. Den franske polismannen Henri Galbie var stationerad i London för att hålla utkik efter ”oönskade element”. Med illa dold förtjusning skrev han i sin rapport: ”Alltid samma lugn, alltid samma ordning.”
Med de lägre priserna hade antalet besökare ökat ännu mer. Över 5,5 miljoner personer tog vägen förbi Kristallpalatset innan världsutställningen avslutades officiellt den 15 oktober med en prisutdelning där de mest banbrytande verken visades. Det var en stolt prins Albert som höll ett avslutningstal:
Arrangemanget skulle ”stärka nationernas sammanhållning och freden mellan alla raser”, förutspådde han. Den visionen besannades inte, men utställningen hade kommit för att stanna. Sedan 1851 har världsutställningar arrangerats över 50 gånger i olika länder.