Babylon var världens navel

Tyskar grävde ut Babylon ur sanden

Robert Koldewey ledde en grupp arkeologer från det tyska orientaliska sällskapet Deutsche Orient-Gesellschaft, som utförde de första vetenskapliga utgrävningarna av Babylon mellan åren 1899 och 1917.

Staden låg i dåtidens Mesopotamien, slättlandet mellan floderna Eufrat och Tigris, i det som i dag är Irak.

Under 1800-talet hade flera andra arkeologer besökt staden, men deras utgrävningar var ostrukturerade och gick ut på att leta efter värdefulla föremål snarare än att sträva efter en verklig förståelse av de arkeologiska lämningarna.

Mycket av det som hittades blev därför skadat, förstört eller stulet. Koldeweys grupp var emellertid noggranna och metodiska i sitt arbete.

Deras undersökningar lade grunden till dagens förståelse av det antika Babylon.

Koldeweys utgrävningar kastade bland annat ljus över Babylons glansperiod, som inträffade under kung Nebukadnessar II (604–562 före Kristus). Staden var då känd överallt, från Grekland i väster till Kina i öster.

”I fråga om prakt kan ingen annan stad i världen mäta sig med Babylon”, skrev exempelvis den grekiske historikern Herodotos om staden på 400-talet före Kristus.

På kungens befallning sköt tempel och palats upp överallt. Staden bredde ut sig med stenlagda boulevarder och handelsgator på båda sidor av floden Eufrat.

Antalet invånare ökade samtidigt till närmare tvåhundratusen, vilket troligen gjorde Babylon till dåtidens största stad.

Varor från världens alla hörn

Nebukadnessars stad omgavs av en arton kilometer lång yttre mur som skyddade mot fiender, till exempel assyrierna, som tidigare erövrat staden.

I stadsmuren fanns åtta portar, av vilka den mest överdådiga var Ishtarporten, uppkallad efter den babyloniska krigs- och kärleksgudinnan.

Nebukadnessar lät uppföra porten i glaserat blått tegel med livfulla reliefer av djur. Porten fungerade som Babylons officiella ingång.

När karavaner kom till staden använde de emellertid oftast en av de mindre praktfulla portarna i stadens södra del, som ledde till kvarteret Shuanna, där större delen av Babylons många förrådsbyggnader låg.

I dessa stuvade slavar spannmål, skinn och ull från Mesopotamien tillsammans med bland annat cederträ från Libanon, koppar från Cypern samt guld, strutsfjädrar och elfenben från Egypten och Nubien.

Till och med bärnsten från norra Europa och siden från Kina nådde staden via hundratals mil långa karavanleder.

I förråden surrade det av många olika språk: grekiska, sumeriska, akkadiska, amoritiska, kassitiska, assyriska och arameiska.

Det sistnämnda var dåtidens svar på engelska, ett språk som användes när människor från olika länder behövde göra sig förstådda.

Alla krukor, säckar och behållare räknades och bokfördes. Arbetet utfördes av en skrivare, som med en griffel gjorde små kantiga fördjupningar i en fuktig lertavla.

För att bemästra kilskrift, ett språk bestående av piktogram, krävdes tolv års skolgång. I Babylon började undervisningen från tioårsåldern i privata skolor, där eleverna övade sig genom att skriva av gamla kontrakt och räkenskaper.

Att det gick till så vet arkeologerna, eftersom de har funnit exempel på sådana lertavlor i rester av stadens skolor.

Ljud och lukter ledde till marknaden

Vissa leveranser skulle dock inte till lagerhallarna, utan vidare in i staden, till exempelvis köpmän som hade en bod i stadsdelen Merkes.

Området låg längs processionsgatan, stadens huvudgata, men ändå var det inte enkelt att frakta varorna dit.

Liksom övriga staden var Merkes en labyrint av gator och gränder med lerhus i två eller tre våningar, byggda tätt intill varandra för att begränsa antalet murar som utsattes för solljus.

Gatorna hade namn, men alla gathörn såg likadana ut. Lyckligtvis kunde en besökare som inte kände till staden följa sin näsa och sina öron. Ju närmare marknadsgatorna man kom, desto starkare var oväsendet och lukten.

Merkes hade inga centrala marknadsplatser, utan bestod av ett virrvarr av gator fyllda med smala, täckta bodar. Försäljarnas rop blandades med kvackandet från ankor och gäss och gatumusikanternas lockande strofer.

Bland de varor som erbjöds fanns kakor, bröd, frukt, smycken, grönsaker, kläder och krukor med starkt dadelvin. Framför allt varma dagar doftade Merkes av nyslaktat kött, nybakat bröd och matbodarnas sötaktiga stank av avfall.

Längs murarna satt krymplingar och andra olyckligt lottade och tiggde. De fick sällan någonting, för de flesta invånare undvek dem.

På den tiden ansågs personer med funktionsnedsättningar vara besatta av demoner – som straff för att ha kränkt någon av Mesopotamiens många gudar.

”Den man som inte har guden med sig när han går på gatan kommer att få bära demonen som ett klädesplagg”, brukade man säga i Babylon.

Köparen bestämde priset

När en handelskaravan nådde de lokala köpmännens hus bars varorna in på det dunkla bottenplanet.

Den starka solen gjorde att fönster var ovanliga. I stället kom ljuset från oljelampor på väggen, genom dörröppningen eller från det hål där en trappa ledde upp till det platta taket två–tre våningar ovanför gatan.

Varorna stuvades in i ett lagerrum och allt bokfördes. Om den lokale köpmannen var rädd att skrivaren skulle smussla undan något – eller samarbetade med tjuvar som tänkte bryta sig in – skötte han själv registreringen.

I Babylon var skrivare alltid misstänkta: ”En skrivare kan aldrig hålla munnen stängd”, var en utbredd åsikt.

När varorna var på plats och köpmannen skulle betala skedde det inte nödvändigtvis med guld och silver. Handel skedde ofta i form av ett utbyte av varor, som byttes enligt regler som gällde överallt i Mesopotamien.

Reglerna hade cirka tusen år tidigare nedtecknats i kung Hammurabis lag. Denna lag, som arkeologer har funnit ingraverad på en stele från artonde århundradet före Kristus, föreskrev bland annat att köparen alltid bestämde priset.

Enligt lagen åtföljdes varor dessutom av en garanti, till exempel hundra dagars garanti för att en slav inte led av epilepsi eller spetälska.

Om sjukdomen visade sig inom garantiperioden kunde köparen lämna tillbaka varan, i lagen kallad ”en slavenhet”, och få pengarna tillbaka.

En uppskattad importvara var väldoftande oljor, som kunde bytas mot en av Babylons specialiteter: plagg i färgglada tyger dekorerade med broderier eller spunnen guldtråd.

Forskarna har inte hittat några plagg från den här tiden, eftersom de har förmultnat, men utgrävda reliefer från Babylon visar vävda dräkter med massor av fransar.

Även Herodotos har gett en beskrivning av dåtidens mode: ”De bär en tunika i linne som når deras fötter. De går med sandaler och deras hår är långt. Dessutom binder de turbaner kring huvudet.”

Babylons gator stank av spyor och avfall

Efter en affär hörde det till god ton att en babylonisk köpman bjöd sin kollega på mat och dryck.

Från reliefer vet arkeologerna att borden dukades med fisk, bröd, granatäpplen, meloner, rå lök, gurkor och rostade gräshoppor på spett.

Babylonierna hade inga matsalar. I stället drog slavar fram bord och stolar och dukade varhelst herrskapet önskade sitta, till exempel på taket, där en baldakin gav skugga.

Under måltiden fyllde slavarna köpmännens koppar med öl och vin bryggt på korn och dadlar. Trots att Babylon genomkorsades av floden Eufrat var det få som drack vatten.

Floden och dess kanaler användes nämligen som ett öppet avlopp. På våren fylldes hela Eufrat av smältvatten från bergen i norr och med sig förde vattnet mängder av bördigt slam och grus.

I stället drack babylonierna gärna alkohol, både i hemmen och i stadens barer. Där träffades invånare och besökare vid borden för att äta, dricka och samtala.

Om dagarna stank stadens gator av invånarnas avfall och om nätterna av bargästernas spyor. När lukten blev alltför påträngande täckte barägarna över spyorna med torr jord.

De rika hade badkar och bastu

Oavsett hur mycket babylonierna hade festat på natten var de väldigt noggranna med morgontoaletten, då de smorde in sig med oljor, balsam och pomada.

Alla köpmän i Babylon visste att oljorna hade en bred kundkrets. De bästa och dyraste, som kom från Egypten, var förbehållna eliten, som bodde i stadens norra kvarter, nära kungens palats.

Där utstrålade allt rikedom och elegans. De breda gatorna var belagda med stenar eller sjok av naturlig asfalt.

Blandat med lera blev det tjärliknande materialet slitstarkt och vattenavvisande, så att invånarna slapp bli leriga om sandalerna när det regnade.

I de förmögna kvarteren hade husen upp till fyra våningar med murar kalkade i klara färger, utvändigt såväl som invändigt.

Tack vare en underjordisk kanal som tog vatten från Eufrat, som rann tvärs genom Babylon, kunde invånarna ha stora trädgårdar med träd, buskar och doftande blommor.

Till skillnad från stadens medel- och underklass, som oftast fick tvätta sig i Eufrat, hade Babylons överklass egna badrum. Där använde de tvål gjord av lera blandad med aska, soda och olja.

Badade gjorde man i ett uppmurat kar som slavar fyllde med vatten. Från nomadfolket skyterna kände babylonierna även till ångbad, då vatten hälldes på stenar som hettats upp.

Enligt forskarna var det troligen endast de rikaste som hade råd med ångbad. Efter badet rengjorde slavarna de rikas kroppar med skrapor och gned in dem med växtoljor.

Hudvården förhindrade att huden torkade, vilket var en stor risk i Babylons varma, torra klimat, där sandstormar var vanligt förekommande.

Om oljan hälldes i hårbottnen hjälpte den även till att döda parasiter och förhindrade att eventuella lusägg kläcktes.

Ohyra var en ständig plåga för alla hade tjockt hår och lössen spreds mellan invånarna. Modet föreskrev att alla vuxna män skulle ha ett fyrkantigt skägg.

Hos medelklassen var det kort, medan adliga, ämbetsmän och kungliga bar det långt.

Lössen brydde sig inte om bärarens sociala rang, så alla stadens barberare hade fullt upp med att vattenkamma och sätta upp kundernas ostyriga hår för att hålla ohyran borta.

En utsikt värdig en kung

Även i de kungliga gemaken var väldoft en dygd. När sommarhettan lade sig över Babylon flyttade hovet ut ur staden till ett palats som Nebukadnessar II låtit uppföra norrut.

På terrasserna spatserade de kungliga runt och njöt av den rena luften, fria från stadens stank av avfall och avföring från floden.

Medan sommarpalatset i norr lockade med sin friska luft hade kungens två palats inne i staden en betagande utsikt över Babylons hängande trädgårdar.

Nutidens arkeologer har emellertid inte hittat några säkra bevis på att trädgårdarna verkligen har existerat. Den grund som den tyske arkeologen Robert Koldewey upptäckte i början av 1900-talet betraktas av många arkeologer i dag som källaren till en lagerhall.

Kilskrifterna som hittades på platsen har nämligen översatts och visade sig vara inventeringslistor. Källor från antiken innehåller dock flera beskrivningar av den terrassformade anläggningen.

Enligt källorna var de hängande trädgårdarna en makalös syn. År 400 före Kristus skrev den grekiske läkaren Ktesias att det i trädgårdarna fanns ”alla slags träd, som imponerade med sin storlek och skönhet”.

Anläggningen var lika berömd som Babylons största byggnad och landmärke: en cirka nittio meter hög trappstegspyramid, som i Gamla Testamentet kallas Babel.

Prästerna skulle blidka gudarna

Babylonierna ansåg att kungens goda utsikt, överklassens bad och den livliga handeln var beroende av gudarnas välvilja.

Alla, från den uslaste slav till kungen själv, fruktade gudarnas nycker. I Babylon har arkeologerna hittills avtäckt över hundra tempel i vilka präster försökte blidka gudarna med böner och djuroffer.

Allt styrdes av gudarna: Enlil bestämde människors öde, Ishtar styrde kärlek och krigslycka, medan väderguden Adad såg till att det regnade.

Liksom övriga Babylon var templen uppförda i antingen bränt eller soltorkat tegel, som underhölls av slavar. Murarna behövde fogas och trasiga stenar bytas. Växlingarna mellan torka och regn fick nämligen murarna att spricka.

Liksom Babylons präster saknade tempelslavarna hår på huvudet, allt för att inte smitta gudens bostad med ohyra.

Slavarna slet under piskan på åkrarna eller hjälpte till i själva templet. Där tog de bland annat emot offergåvor från befolkningen och lagade mat åt prästerna.

I gudinnan Ishtars tempel hjälpte slavar till att baka och dekorera de kakor som Babylons invånare köpte för att mata gudinnans duvor i templets förgård.

Genom att mata duvorna, en helig symbol för Ishtar, hoppades de troende att med gudinnans hjälp få friska barn, ett bra sexliv eller tillintetgjorda fiender.

Slavar hade inte tillträde till templens heligaste rum, där prästerna under särskilda ceremonier slaktade offerdjur för att spå från deras lever. En skadad lever tydde på att dåliga tider nalkades.

Babylon blev en ruin i öknen

Trots prästernas ihärdiga arbete minskade Babylons makt efter Nebukadnessar II:s död år 562 före Kristus.

Han följdes av svaga kungar och riket hamnade i skuggan av det starka persiska imperiet, som genom krig med tiden erövrade alla Babyloniens grannländer. Snart belägrades även Babylon av persiska styrkor.

Murarna var ointagliga, men genom en krigslist erövrade perserkungen Kyros år 539 före Kristus staden utan nämnvärt motstånd. Genom att flytta Eufrats lopp kunde nämligen perserna ta sig in i staden via flodbädden och erövra staden.

Kyros var en mild erövrare som lät babylonierna fortsätta bedriva handel och tillbe sina egna gudar. Babylons storhetstid var emellertid över.

Handeln dog långsamt ut, vilket fick invånarna att flytta. Utan underhåll dröjde det inte många år innan byggnaderna och palatsen av lera vittrade sönder.

Under det första århundradet före Kristus hade Nebukadnessar II:s mäktiga stad förvandlats till en dammig ruin.