Avfallets historia under tvåtusen år

I alla tider har kampen mot avfallet varit ett ständigt problem, som inte bara har fått folk att ta sig för näsan, utan även spridit sjukdomar, gjort kungar skärrade och dödat miljontals människor.

I alla tider har kampen mot avfallet varit ett ständigt problem, som inte bara har fått folk att ta sig för näsan, utan även spridit sjukdomar, gjort kungar skärrade och dödat miljontals människor.

Getty Images, rebrn.com

Antiken

Under antiken bosatte människor sig i världens första större städer. Stadslivet förde med sig många framsteg, men ledde även till ett tidigare okänt problem i form av sopor.

Avfall och exkrementer hopades och runtom i världen inleddes de första försöken att få ordning på problemet med soporna.

Helvetet var en soptipp

I Gamla Testamentet beskrivs hur Jerusalems invånare kastade avfall, exkrementer och lik i klyftan Gehenna, där en evig eld brann.

Sjuhundra år senare använde Jesus enligt Nya Testamentet soptippen som en symbol för helvetet, där kroppen och själen slukas.

Han varnade bland annat judarna för att deras våldsamma uppror mot romarna skulle göra att de hamnade i helvetet.

Hotet där var inte enbart andligt, utan även fysiskt, eftersom det kunde hända att deras lik kastades på Gehennas brinnande soptipp av romarna.

Slavarna utförde det smutsiga arbetet

I början av antiken kastades sopor rätt och slätt ut på gatorna. Arkeologer har räknat ut att det i staden Troja producerades cirka 1,4 miljoner ton sopor per århundrade.

I Aten insåg de styrande att avfallet medförde stora hälsoproblem, så omkring år 500 före Kristus införde man världens första kända lag om avfall.

Nu skulle avfallet kastas i högar minst en och en halv kilometer utanför staden. Förmögna hushåll skickade därför dagligen iväg sina slavar till de stora offentliga soptipparna.

Stadens fattigaste transporterade ofta även andra människors avfall mot att de först fick rota igenom det och ta vad de ville ha.

Antikens största sopberg, Monte Testaccio, finns fortfarande att beskåda utanför Rom.

© Getty Images, rebrn.com
© Shutterstock

Glas

Romarna gjorde en dygd av återbruk, eftersom man på så vis sparade pengar. Glasskärvor samlades omsorgsfullt in och smältes om till fönsterpartier, parfymflaskor och dricksglas.

© wattsunique.com

Vapen

Italiens fastland var inte rikt på metaller, så romarna återanvände både sina egna och fiendens trasiga vapen. De smältes om till bland annat statyer, som hyllade gudar och segerrika härförare.

© Shutterstock

Keramik

Romarna producerade miljontals amforor om året. När kärlen gick sönder kasserades de emellertid inte, utan användes som bland annat utfyllnad i betong tillsammans med småsten.

Medeltiden

Efter romarrikets sammanbrott miste Europa både en stark centralmakt och väldigt mycket kunskap.

Nu kastades avfall återigen på gatan och nattpottan tömdes genom fönstret.

I takt med att städerna växte tvingade stanken och hälsoriskerna emellertid även medeltidens människor att göra något åt soporna.

Soptipp blev försvarsanläggning

Enligt ett dekret från kung Karl VII slängde invånarna i 1400-talets Paris sitt avfall utanför stadsmurarna för att staden inte skulle stinka.

Sophögarna växte sig snabbt höga. Hundra år senare hade de blivit till stora avfallskullar, som låg så nära stadens murar att de utgjorde ett militärt hot.

En av Paris gamla soptippar förvandlades på 1800-talet till parken Buttes-Chaumont.

© Library of Congress

Fienden skulle nämligen kunna utnyttja kullarna för att forcera murarna eller skjuta rakt in i Paris. Därför införlivades sopbergen i stadens försvar som kanonställningar.

Så fungerade de i hundra år, tills Ludvig XIV, Solkungen, förkunnade att hans erövringar hade gjort staden säker.

Kungen lät riva den gamla stadsmuren och avlägsnade sopbergen, så att han kunde utvidga Paris med stora boulevarder.

Pesten gav upphov till de första sophämtarna

När pesten härjade i Europa kom medeltidens läkare fram till att sjukdomen berodde på stanken i städerna.

Efter flera epidemier i London ålades medborgarna på 1400-talet därför att förvara sopor inomhus till en viss insamlingsdag en gång i veckan, då soporna hämtades.

Sophämtning blev med tiden ett fast och välbetalt jobb. Rika stadsbor som inte ville ha soporna stående en vecka betalade nämligen bra för att få sina sopor hämtade oftare.

Medeltidens läkare ansåg att stanken från pestoffrens lik var direkt farlig.

© Bridgeman

Någon mer övergripande plan för avfallshanteringen fanns emellertid inte. I regel slängdes soporna i Themsen eller längs Londons infartsvägar, så att lukten inte kändes inne i staden.

Trots att teorin om stanken som orsak till pesten var felaktig hade lösningen en tydlig effekt på smittan. Antalet råttor och deras loppor, som var de egentliga pestbärarna, minskade nämligen kraftigt i London.

London kännetecknades av sin stank

Forskare har uppskattat att Londons sjuttiotusen invånare och frigående husdjur år 1520 producerade hundra ton avföring om dagen. Utan något egentligt kloaksystem låg det mesta på gatorna i månader.

Vägarna kantades av bland annat ruttnande mat och skräp. Det blev ibland ett så stort problem att myndigheterna lade på ett nytt lager jord och skapade en ny väg ovanpå allt gammat skräp.

Stanken kom även utifrån, eftersom slaktare dödade och styckade djur strax utanför stadsmuren. Den värsta lukten kom från garverierna, där djurhudar kokades fria från senor och köttrester.

Överklassen försökte motverka stanken genom att bära väldoftande blommor om halsen. Londons biskop Thomas Wolsey var tvungen att borra ner näsan i en urgröpt apelsin fylld med vinäger för att stå ut med stadens odör.

Maya fruktade sophögen

Mayaindianerna i Mexiko samlade avfall på noga utvalda platser.

Det var förbjudet att bosätta sig nära sopbergen, eftersom värme och metangas från avföringen utgjorde en stor risk för plötsliga explosioner och bränder. Soptipparna var så stora att bränderna kunde rasa i flera dagar.

Maya hade hundratals sådana soptippar, som dessutom flyttades om riket växte.

Sopbergen har senare visat sig vara en ovärderlig källa för arkeologernas förståelse av det centralamerikanska folket.

Nattmännen fick betalt per ton avföring de tömde ur tankarna.

© Image select

Smutsen gav pengar

Medan staden sov arbetade nattmännen. De tjänade bra på andra människors avföring, men behandlades med förakt av övriga samhället och levde isolerade liv, omgivna av exkrementernas odör.

Eftersom medeltidens makthavare vare sig ville eller kunde bygga kloaksystem grävde man under större hus i stället stora gropar, som fungerade som septiktankar.

Groparna, som kunde innehålla flera ton avföring, tömdes av så kallade nattmän. Namnet kom sig av att de bara fick arbeta mellan klockan nio på kvällen och fem på morgonen, för att deras illaluktande arbete skulle störa invånarna så lite som möjligt.

Generellt sett var nattmännens arbete utan tvivel ett av de värsta under medeltiden. Förutom att de dagligen stod i avföring till knäna förväntades de dessutom, på grund av stanken, hålla sig på avstånd från andra och fick bara bo på vissa ställen.

Å andra sidan fick de bra betalt och kunde på en natt tjäna vad en arbetare fick på en vecka. Arbetet var dock inte ofarligt.

Latrintankarna var fulla av både gaser som kunde orsaka kvävning och sjukdomsbärande råttor, som bets.

Om en nattman hade oturen att halka och falla ner i gropen med flera ton avföring var det inte alltid han kom upp igen.

Avföring erbjöd många möjligheter

Adlig gödning var finast

I Japan var det vanligt att mänsklig avföring såldes som gödning. Framför allt adlig avföring stod högt i kurs, eftersom en bättre diet gav fler näringsämnen i avföringen.

Aztekerna byggde bajsöar

Aztekerna byggde konstgjorda öar av lera, växter och mänsklig avföring. Jorden på öarna var så bördig att det gick att skörda sju gånger om året.

Avföring som straff

Avföring kunde även användas som straff. Engelske Edvard II tvingade otrogna män och kvinnor att stå en dag i exkrementer till knäna som straff.

Industrialiseringen

Artonhundratalets tekniska framsteg och massproduktion hade en smutsig baksida.

Sopor och sjukdomar omgav storstädernas skogar av skorstenar, och de koleldade fabrikerna spydde ur sig smog och aska.

Den förtvivlade situationen blev inte bättre av att avfallshanteringen lades i händerna på korrupta och försupna sophämtare.

Officer röjer upp i New York

I slutet av 1800-talet var New York en svinstia. Bland annat döda djur kunde ligga på gatorna i veckor innan de avlägsnades.

När kavalleriöversten George Waring fick ansvar för sophämtningen hände det emellertid saker. Waring byggde upp ett system av gatsopare efter militär förebild.

Personalen arbetade åtta timmar om dagen, var och en med ansvar för tio trottoarer. Warings män kläddes i vitt för att symbolisera renhet och samlade skräp i små vagnar.

Warings vita armé av gatsopare gjorde staden så ren att en förundrad journalist skrev: ”Man kan faktiskt se asfalten.”

© Library of Congress & Preston Digital Archive

Tidigare hade ett av stadens stora problem varit de tvåhundrafemtiotusen droskhästarna, som nattetid gick fritt omkring och lämnade efter sig över tusen ton avföring om dagen.

Det bestämdes att de skulle stallas upp, och deras avföring plockades upp och såldes som gödning.

Warings vita armé var så effektiv att New York redan året därpå firade dem som stadens hjältar med en parad genom stadens rena gator.

Luften i London var så smutsig att en modeexpert skrev till sina läsare: ”Tvätta ansiktet varje gång du har varit ute.”

© Mary Evans Picture Library

Soporna gick upp i rök

Med industrialiseringens intåg kom politikerna på att enorma ugnar kunde rädda London från soporna. Från år 1891 hade man så kallade destructors, som kunde bränna tjugofyra ton avfall per dygn.

Ugnarna var en revolution, men de förde med sig ett nytt problem. Askan från de enorma mängderna sopor föll över London som svart, klibbig snö.

Invånarna blev smutsiga av minsta promenad och klagomålen vällde in.

Ugnarna hann bara vara i drift i tio år innan de slutgiltigt stängdes.

Sophämtare krävde beskyddarpengar

I takt med att städerna växte fick sophämtarna allt större makt. I London höll de underbetalda sophämtarna sig till framför allt de rika kvarteren, där de med en diskret hostning krävde ”ölpengar” av de boende.

Om inga pengar plockades fram kunde det lätt hända att sophämtarna tappade en del av soporna på de fina golvmattorna när de bar ut tunnorna.

Eftersom de fattiga inte hade råd att muta sophämtarna kunde det gå flera veckor innan soporna hämtades i stadens mindre välbärgade områden.

Sopvagnar gjorde gatorna smutsiga

Ända sedan medeltiden har vagnar varit ett viktigt hjälpmedel för sophämtare. Det var dock först under industrialiseringen som de första försöken att modernisera de illaluktande fordonen gjordes.

Världens storstäder har alltid producerat tonvis med sopor. Under industrialiseringen exploderade emellertid både städernas storlek och avfallsproduktion, vilket snabbt fick massor av sopor att hopas på gatorna.

De enkla hästkärror som sophämtare i århundraden hade använt för sitt illaluktande värv förslog inte längre. Dessutom smutsade de ner.

Med tiden förde ny teknik med sig effektivare transportmedel och uppfinningar. Det skulle dock dröja många år innan damerna inte längre behövde lyfta på kjolarna när de gick på stadens smutsiga gator.

© Image Select

Hästkärran användes i hundratals år

Under industrialiseringen var hästkärran fortfarande sophämtarnas vanligaste transportmedel. I London ökade antalet hästdragna sopvagnar från tolv omkring år 1400 till flera hundra på 1800-talet. Eftersom vagnarna inte var övertäckta var det ett ständigt problem att smuts och skräp blåste ner på oförberedda fotgängare.

© Grace’s Guide ltd.

Försök med ånga

År 1896 utvecklade ingenjören John Thornycroft den första ångdrivna lastbilen med tippbart flak. Bilen hade en lastkapacitet av ett ton och tippflaket gjorde att avlastningen av skräp på soptippen gick betydligt fortare än tidigare. Ångbilarna blev en framgång på Brittiska öarna, men de blev aldrig populära i resten av Europa. Fordonen var nämligen svårmanövrerade, vilket gjorde det besvärligt att komma fram på storstädernas smala gator.

© Washington State Archive

Sopbilen föds

Utvecklingen mot den sopbil vi känner i dag inleddes år 1935. Då uppfann två amerikanska bröder sopbehållaren Dumpster. Med hjälp av kättingar kunde behållaren lyftas upp och tömmas på sopbilens flak. Äntligen kunde sophämtarna lägga skyffeln på hyllan.

Soptippen var en guldgruva

Kattskinn

För fattiga människor i 1800-talets miljonstäder erbjöd skräpet på soptipparna en av de bästa möjligheterna att livnära sig. Särskilt lyckosam var den som hittade en död katt, eftersom kattskinn stod högt i kurs hos pälsmakarna.

Köksavfall

Även soptippens ägare och hans familj rotade runt bland avfallet. De fiskade upp matrester, inälvor och ben ur sophögarna, eftersom det kunde malas till en klibbig massa och säljas vidare som gödning.

Metall

Metallföremål kunde bankas ut och säljas till väskmakare, som använde bitarna för att förstärka sina produkter. Gamla skor var eftertraktade inom stålindustrin som bränsle eller som fyllnadsmaterial hos stadens skomakare.

Kol och koks

Något av det dyrbaraste avfallet var aska och rester av kol och koks. Den snabbt växande tegelindustrin skrek nämligen efter sådant. Askan blandades med lera och blev till tegel och koksen och kolbitarna var utmärkt bränsle, som brann länge.