Man kikar fram över asbest

Asbest: Mirakelmedel var både genialt och giftigt

Från 1800-talet användes mineralet asbest, som tål enormt hög värme, i allt från brödrostar till madrasser. När läkarna upptäckte att asbestfibrer är livsfarliga försökte industrin dölja sanningen.

Från 1800-talet användes mineralet asbest, som tål enormt hög värme, i allt från brödrostar till madrasser. När läkarna upptäckte att asbestfibrer är livsfarliga försökte industrin dölja sanningen.

Imageselect, Shutterstock

Mannen i reklamfilmen tänder en cigarett och kvinnan vid hans sida ler.

”Kentcigaretter med micronitefilter”, sjunger en kvinnoröst medan paret går runt en fontän.

”Tar den brända lukten och förbättrar smaken”, utlovar en textrad.

Vad tobaksreklamen för det engelsk-amerikanska märket Kent inte berättade var att cigarettfiltret var tillverkat av asbestfibrer. Även om rökarna på 1950-talet hade känt till det skulle det dock knappast ha bekymrat dem. På den tiden ansågs nämligen asbest vara en oskadlig mirakelprodukt.

”Materialets icke-antändliga natur och långsamma värmeavgång gör asbest till ett mycket bra brandskydd.” Geologen Robert H. Jones år 1897

”Låt asbest, detta magiska mineral, skydda byggnaderna på er gård”, lockade en folder från Johns Manville, en av världens största producenter av asbesttak.

Detta mineral, som utvinns ur marken, är luktfritt, motstår korrosion och tål över 2 000 graders värme. Från 1800-talet och framåt användes asbest i många industrier och produkter. Husmödrar köpte ugnar med asbest invändigt, och i och med upptäckten av mjuk, böjlig plast efter andra världskriget smältes asbestfibrer in i rökmasker till brandmän.

Trots att flera läkare med tiden upptäckte att asbestfibrer i lungorna orsakar cancer och kväver folk, mörkades konsekvenserna av industrins reklamavdelningar. När sanningen om asbest slutligen kom fram på 1980-talet hade miljontals människor världen över dött av asbestos och andra asbestbetingade sjukdomar.

Eld kan inte få asbest att börja brinna

Inte ens en öppen låga från en tändare får asbest att börja brinna.

© Shutterstock

Mirakelmedel tålde allt

Sedan 1800-talet har industriverksamheter tjänat förmögenheter på asbest. Tack vare sin kemiska sammansättning motstår mineralet enormt höga temperaturer och är samtidigt extremt smidigt och slitstarkt.

Asbest är ett mineral som bildas i jordens översta lager (skorpan). Det finns sex typer av asbest, men den vita, krysotil, blev snart den populäraste inom asbestindustrin, eftersom den är vanligast i naturen och har flera praktiska egenskaper.

Mineralet innehåller grundämnet kisel, som har en smältpunkt på över 1 400 grader, vilket gör att dess smidiga och silkesaktiga fibrer motstår hög värme. Denna typ av asbest har framför allt använts till brandskyddande väv och brandavvisande byggmaterial som takplattor. Många hem fick asbestisolerade elkablar för att öka brandsäkerheten vid kortslutningar.

Typen amosit, även kallad brun asbest på grund av sin färg, motstår korrosion och har täta fibrer som gör att den inte kan användas i väv. I pulverform har amosit i stället använts i bindemedel för att till exempel sätta upp plattor. Amosit leder inte heller elektricitet och har därför använts som isolering i höljen till syrahaltiga batterier.

Mirakelmineral förhindrade bränder

Asbest, som varit känt sedan antiken, har använts till exempelvis vekar i oljelampor. Kring 400-talet före Kristus vävdes mineralets klibbiga fibrer in i segel på grekiska krigsfartyg för att tyget då inte kunde antändas av fiendens brinnande pilar.

På medeltiden slungade katapulter asbestfodrade säckar med kokande beck och pyrande kolbitar över belägrade städer. Tack vare asbesten brann säckarna inte upp i luften, utan levererade effektivt sin livsfarliga last vid nedslaget.

Utvinning av asbest blev emellertid en global industri först på 1800-talet, då maskiner behövde material som stod emot flera hundra graders värme från exempelvis ånga och kokhet maskinolja. Vattenrör och pannor på tåg och ångfartyg isolerades med asbestväv, medan tak och väggar på krigsfartyg behandlades med asbest.

”Materialets icke-antändliga natur och långsamma värmeavgång gör asbest till ett mycket bra brandskydd”, skrev den engelske geologen Robert H. Jones entusiastiskt i sin bok Asbestos and asbestic från år 1897.

Asbest i rör

Företag som tillverkade rör älskade asbest, eftersom det var ett tåligt och relativt billigt material.

© Bridgeman Images

Bromsklossar i de nyligen uppfunna automobilerna belades med asbest och hemmen fick strykjärn med värmeavvisande asbesthandtag.

”Skönt och vackert. Kallt handtag – varmt strykjärn”, stod det i den amerikanska tillverkaren Dover Companys annons från år 1906.

Framstegen skedde emellertid på bekostnad av människor som knappast hade råd med alla de nya konsumtionsvarorna. Från Kanada till Ryssland slet gruvarbetare med att antingen för hand hacka loss asbesthaltig sten eller spränga med dynamit.

Arbetet fyllde luften med fibrer som lossnade från stenen, varefter fibrerna fastnade på arbetarnas kläder som en tjock, gråvit päls. I USA kallades därför asbestarbetare för ”avskyvärda snögubbar”.

Läkares chockerande fynd ignoreras

I segeldukssäckar fraktades asbesten vidare med tåg eller fartyg till fabriker som brittiska Turner Brothers Asbestos Company. Med 20 procent av marknaden var företaget i början av 1900-talet ett av världens största inom asbestindustrin.

På fabrikerna kunde tioåriga barn sprätta upp säckarna, varefter arbetare skyfflade upp asbesten i tippvagnar för vidare bearbetning. Asbesten vävdes bland annat in i tyg till brandmanskläder.

Ingen av arbetarna hade en aning om de risker de utsattes för när asbestfibrerna yrde runt i luften där de vistades, detta trots att den grekiske geografen Strabon redan på 100-talet före Kristus beskrivit en ”sjukdom i lungorna” hos slavar som vävde tyger med asbest.

Antikens kunskaper om skadeverkningarna av att andas in de mikroskopiska, sylvassa asbestfibrerna hade dessvärre gått förlorade – tills en ohygglig upptäckt gjordes på ett sjukhus i London.

Hubert Montague Murray, som var läkare på Charing Cross Hospital i London, var tvungen att spetsa öronen när hans patient, en dödligt sjuk asbestarbetare, berättade sin historia.

”Asbestförgiftning är inte ens en diagnos.” Företaget Turner & Newalls försvar under en process

Mannen led av svår andnöd och hostade konstant. Murray fick veta att hans patient efter 14 år som asbestarbetare var den siste överlevande i ett arbetslag om tio man. Året efter, 1899, dog den plågade mannen, bara 33 år gammal.

Vid obduktionen fann Murray till sin stora fasa att den avlidne arbetarens lungor var alldeles stela – och fulla av asbestfibrer. Med åren hade de inandade asbestfibrerna gjort lungvävnaden stel. Till slut hade mannen kvävts, eftersom lungorna inte längre fungerade.

Även de brittiska hälsomyndigheterna var bekymrade. Året innan Murray träffade den sjuke asbestarbetaren hade statliga fabriksinspektörer i rapporter påtalat asbestens ”elakartade effekt” och dess ”uppenbara” hälsorisk när brittiska asbestarbetare hostade upp blodigt slem.

Myndigheterna tillsatte därför en undersökningskommission, till vilken Murray år 1906 ombads skicka sin obduktionsrapport – men till ingen nytta. Murrays rapport om den avlidne arbetarens stela lungor, världens första registrerade fall av asbestos, ignorerades.

Asbest består av både synliga och mikroskopiska, sylvassa fibrer. Oavsett fibrernas form och storlek är de närmast oförgängliga, och när de väl har tagit sig in i kroppen är det som en långsam dödsdom.

Asbestpartiklar
© Shutterstock

Fibrerna smyger sig in

Med en tjocklek på ner till 0,01 mikrometer kan de sylvassa asbestfibrerna passera genom luftvägarna och ta sig ut i lungornas förgreningar, som vanligen är tre mikrometer tjocka. Fibrerna irriterar lungvävnaden och gör det svårt att andas.

Asbest i lungorna
© Shutterstock

Lungorna blir hårdare

Fibrerna irriterar lungvävnaden, vilket skapar ärrvävnad och därmed asbestos. Den stela ärrvävnaden förhindrar normal blodtillförsel, vilket försämrar lungornas förmåga att transportera syre. En drabbad person kan svimma av syrebrist.

Man med asbest i lungorna
© Shutterstock

Blodigt slem kväver den drabbade

Torrhosta, tryck över bröstet och minskad aptit är tecken på svår asbestos. Många sjuka hostar också upp blodigt slem från de irriterade och skadade luftvägarna. Asbestos är obotligt och kan leda till andningssvikt och hjärtstillestånd.

Industriäventyr skapade arbetstillfällen

Sanningen var att ekonomin vägde tyngre än arbetarnas hälsa. Politikerna visste att asbestindustrin blomstrade och gav tiotusentals brittiska män fast arbete. I den skotska staden Glasgow tillverkade exempelvis hela 52 fabriker asbestväv till byggbranschen.

Asbestindustrin var stor även i andra länder. I Kanada ökade den årliga utvinningen av mineralet från 50 till 10 000 ton om året under loppet av 1890-talet, och före första världskrigets utbrott använde det företagsamma USA över 100 000 ton asbest om året till allt från bildelar till grytlappar.

Nya gruvor öppnade runtom i världen, i bland annat Finland, Brasilien och många länder i Afrika. År 1915 slutade till exempel flera brittiska gruvägare gräva efter guld i kolonin Rhodesia, dagens Zimbabwe, för att i stället öppna asbestgruvor.

Asbest räddade också liv, skrev den engelske författaren Alfred Leonard Summers i sin bok Asbestos and the asbestos industry; the world’s most wonderful mineral and other fireproof materials från år 1919.

Enligt Summers hade under tio år ”förfärligt många” människor – siffran var 2 216 – mist livet i teater- och biografbränder runtom i världen. Tak, väggar och ridåer med asbest hade kunnat förhindra dessa olyckor när exempelvis en projektor blev överhettad och började brinna.

Asbest, arbetet utfördes utan skyddsutrustning

Arbetet med den livsfarliga asbesten utfördes i många fall utan vare sig handskar eller skyddsmask.

© Bridgeman Images

”Om de drabbade byggnaderna hade haft ett ordentligt skydd skulle minst 75 procent, om inte 95 procent, av dessa liv ha räddats”, hävdade Summers i sin bok.

För att lugna publiken skulle ridåerna framför scenen eller filmduken vara tydligt markerade med ordet ”asbest”, föreslog författaren. Att Summers hade ett tätt samarbete med asbestindustrin framgår av bokens förord.

Lovsången till asbest klingade emellertid falskt när riskerna med mineralet redovisades i torra siffror. En rapport från USA:s arbetsministerium, publicerad år 1918, visade att asbestarbetare dog som flugor av astma, bronkit och lunginflammation.

Med en andel av 66 procent toppade de rapportens dödslista framför murare och cementarbetare, två yrkesgrupper som plågades av lungsjukdomar orsakade av cementdamm.

I dag vet läkarna att andra lungsjukdomar lätt uppstår till följd av asbestos, men den asbestorsakade sjukdomen erkändes ännu inte av dåtidens vetenskap. Det krävdes en ung kvinnas tragiska bortgång för att samhället skulle bli varse asbestens dödliga effekt.

Väverska hamnade i fattiggrav

Läkaren Walter Scott Joss visste vad som stod på när Nellie Kershaw från Manchester kom till hans mottagning år 1922.

Den 31-åriga väverskan beklagade sig över andnöd och hosta. Nellie berättade att hon som 14-åring börjat arbeta i stadens asbestindustri. Joss, som hade sett mängder av liknande fall, ställde snabbt sin diagnos: ”asbestförgiftning”.

Den dödligt sjuka Nellie Kershaw slutade arbeta och bad om kompensation av sin tidigare arbetsgivare, den numera världsledande asbestjätten Turner & Newall, tidigare känd som Turner Brothers Asbestos Company. Utan Kershaws inkomst skulle hennes familj svälta.

”Jag har varit hemma i nio veckor nu och inte fått en penny”, beklagade sig Kershaw i ett brev till Turner & Newall, men fick inget svar.

”Asbestförgiftning är inte ens en diagnos”, försvarade sig företaget med när den brittiska sjukförsäkringsnämnden drev ärendet åt Kershaw och krävde att den sjuka väverskan skulle få kompensation.

Företagets advokater varnade bestämt för att betala någon ersättning till Kershaw.

”Det skapar prejudikat genom att medge ett ansvar som hittills har underkänts. Om en betalning sker kommer det utan tvivel att leda till ytterligare begäran”, stod det i ett internt dokument hos Turner & Newall.

”Snart såg vi inte slutet av hallen och klockan på väggen.” Arbetares beskrivning av hur asbest virvlade runt i luften på en fabrik

Företaget lyckades förhala ärendet tills Nellie Kershaw dog år 1924 och begravdes i en omärkt fattiggrav. Samma år beräknades värdet av Turner & Newall till 2,5 miljoner pund, motsvarande 1,4 miljarder svenska kronor omräknat i dagens penningvärde.

Ärendet glömdes dock inte bort. Under obduktionen av Nellie Kershaw studerade läkaren William Cooke hennes lungvävnad i ett mikroskop och upptäckte någonting som ingen människa tidigare sett. Likt ett spindelnät hade vävnaden ärrats av de vassa asbestfibrerna.

”Mineralpartiklarna i lungorna kom från asbest och var utan tvivel den främsta orsaken till fibrosen (ärrvävnaden, red.) i lungorna och därmed till hennes död”, löd Cookes utlåtande.

Cooke skrev flera artiklar om sitt fynd i den högt ansedda facktidskriften British Medical Journal. I artiklarna framgick namnet som läkarna nu gett den hittills okända sjukdomen: asbestos.

Eftersom asbestos medför stel vävnad blev lungsjukdomen i folkmun känd som ”stenlunga”.

Asbest ströddes över Judy Garland

Artiklarna, som väckte uppseende i läkarkretsar, ledde till ytterligare studier. Genom dessa fann amerikanska läkare att så lite som nio månaders arbete i asbestdamm räcker för att utveckla asbestos.

År 1931 stiftades en lag om att alla brittiska asbestföretag var tvungna att ”förhindra utsläpp av asbestdamm i luften i alla rum där personer arbetar”, till exempel genom att installera ventilationsanläggningar.

Företagen kringgick kravet genom att tillsätta lite vatten i asbesten för att på så vis binda dammet. Den nya lagen omfattade inte heller vare sig byggbranschen, fartygsindustrin eller cementfabrikerna, där asbest tillsattes för att brandsäkra cementen.

Arbetare fick inte heller masker att skydda luftvägarna med. Många av dem tyckte dock inte att det spelade någon roll. De lyssnade på asbestproducenternas propaganda om att asbesten var ofarlig. Vissa roade sig rentav med att kasta de lätta, fluffiga asbesttussarna på varandra.

”Det såg ju ut som snö”, berättade en arbetare senare.

Detta faktum gjorde att asbest användes i konstsnö, som framför allt amerikanerna köpte i färggranna förpackningar och använde som julpynt. Konstgjord asbestsnö användes även i filmen Trollkarlen från Oz från år 1939, där flingorna föll över filmstjärnan Judy Garland.

Asbestdamm i filmen Trollkarlen från Oz

Snön i filmen Trollkarlen från Oz tillverkades av asbestdamm.

© The Wizard of Oz

Med uppfinningen av sprejpistoler på 1930-talet blev asbesten ännu mer populär. Nu kunde mineralet sprejas direkt på husväggar, vilket var enklare än att smeta på det för hand.

Under andra världskriget fick amerikanska och brittiska krigsfartyg väggarna, taken och skroven sprejade med asbest för att brandsäkra fartygen. Även stridsvagnar, ubåtar och flygplan kläddes med det praktiska materialet.

På det skotska varvet John Brown & Company hade emellertid vissa arbetare hört talas om riskerna med asbestdamm och krävde år 1942 lönepåslag för att arbeta nära kollegor med sprejpistoler. Med en krigsproduktion på högvarv lyckades emellertid varvets ledning lägga locket på.

”Allt prat om damm är i mångt och mycket ogrundat”, löd ledningens avfärdande av kravet.

För folk på fabriksgolvet var emellertid riskerna påtagliga. ”Man såg ingenting för allt damm. Asbesten kom i säckar, som sprättades upp, och det for omkring överallt”, beskrev en arbetare senare.

”Snart såg vi inte slutet av hallen och klockan på väggen”, mindes en annan.

Till syvende och sist måste emellertid männen livnära sina familjer, så det slutade i regel med att även de mest kritiska arbetarna accepterade förhållandena.

Den obekymrade användningen av asbest skulle dock straffa sig, för efter kriget fylldes läkarnas väntrum av sjuka män med andnöd, inte bara asbestarbetare, utan även soldater.

Undersökningarna av de sjuka bekräftade vad vissa läkare länge hade befarat: Asbestfibrer orsakar dödlig cancer.

Under loppet av 1900-talet tog sig asbesten på allvar in i människors vardag. Trots kritiska röster från läkarvetenskapen om riskerna med asbest användes mineralet i allt från hårtorkar till leksaker.

Vekar med asbest
© malignantmesotheliomalawyers.com

Spisens giftiga glöd

På 1930-talet köpte husmödrar med oljespis vekar som innehöll asbest. Asbesten fick den tända, oljemättade veken att brinna långsamt och kontrollerat, så att maten inte brändes vid.

Läkare sydde med asbest
© colaimages/Imageselect

Läkare sydde med asbest

Efter andra världskriget användes de starka och smidiga asbestfibrerna i tråd som kirurger använde för att sy ihop patienter efter en operation, bland annat efter lungoperationer.

Asbest i strykbrädans stoppning
© Asbestorama/Flickr

Strykning på halva tiden

Efterkrigstidens reklam utlovade strykning på halva tiden när strykbrädans stoppning tillverkades med asbest. Mineralet fördelade värmen jämnt, så att tyget snabbare blev slätt.

Asbest i brödrostar
© Asbestorama/Flickr

Brödet fick mer än bara värme

Från 1950-talet och ända fram till 1970-talet var brödrostar fulla av asbest. Både kabeln och brödrostens insida var belagd med det isolerande och brandskyddande materialet.

Asbestfodring i hårtorkar
© asbestos.com

Hårtorkar avgav fibrer

När män och kvinnor på 1970-talet använde en hårtork till lockarna riskerade de också att få en pust med asbestfibrer. Apparater från Gillette hade exempelvis asbestfodring som skydd mot överhettning.

Asbestfibrer som bindemedel
© Amazon.com

Kritor togs bort från hyllorna

År 2018 visade studier att asbestfibrer användes som bindemedel i barnsmink och färgkritor. I dag har Toys”R”Us tagit bort asbestmisstänkta produkter från hyllorna.

Företag höll inne med sanningen

En av dem som ansträngde sig mest för att avslöja den livsfarliga asbesten var den brittiske läkaren Edward Merewether. Genom undersökningar av asbestarbetare kom Merewether fram till en av fyra led av asbestos och att 13 procent av de drabbade utvecklade lungcancer.

Även krigsveteraner visade tecken på asbestos. Många före detta soldater i 25-årsåldern kunde knappt gå 100 meter utan att blir andfådda. Läkare i USA, Frankrike och Tyskland slog larm när röntgenundersökningar av de asbestsjuka veteranernas lungor visade tecken på cancer.

Ett möjligt samband mellan asbest och cancer påverkade emellertid inte asbestindustrin. Tvärtom fördubblades den globala asbestproduktionen under åren efter andra världskriget till en miljon ton.

Asbest ingick i färg och laminatgolv till såväl bostäder som affärslokaler, och även på den storpolitiska scenen gjorde materialet sitt intåg. På tröskeln till kalla kriget användes nämligen asbest i packningar och ventiler till raketer och kärnkraftsreaktorer i både öst och väst.

”Det finns knappt någon del av mänsklighetens landvinningar där JM-produkter inte fyller en funktion”, skröt asbestföretaget Johns Manville Corporation i sin årsrapport 1948.

Folk i företagets ledning var väl medvetna om att asbest var livsfarligt. Året innan hade läkaren Kenneth Smith varnat Johns Manville Corporation sedan sju fall av asbestos konstaterats hos anställda. Anmärkningsvärt nog föreslog Smith att det skulle hemlighållas.

”Så länge en man inte är handikappad bör han inte upplysas om sitt tillstånd, så att han kan leva och arbeta i lugn och ro och verksamheten kan få glädje av hans mångåriga erfarenhet”, menade Smith.

Snören av asbest

Snören av asbest användes för att isolera bland annat pannor och värmeaggregat för att skydda mot bränder.

© Bridgeman Images

Några år senare var Kenneth Smith chef för Johns Manvilles medicinska avdelning.

Samarbeten med läkare var vanligt inom asbestindustrin. På det amerikanska asbestisoleringsföretaget Owens-Illinois utsatte läkare marsvin för asbestdamm för att visa att asbesten var ofarlig. Olyckligtvis för asbestföretaget blev resultatet det motsatta när djurens lungvävnad undersöktes.

”Vi fann omisskännliga spår av asbestos”, konstaterade läkarna efter två års djurförsök, men Owens-Illinois lät bli att publicera resultatet och fortsatte med sin produktion.

Med tiden blev dock asbestens koppling till cancer allmänt känd. År 1949 fick 5 000 arbetare i Johns Manvilles kanadensiska gruvor nog av de dammiga förhållandena och utlyste strejk. Ironiskt nog hette en av de strejkdrabbade gruvstäderna Asbestos, uppkallad efter mineralet.

Nästan hela Kanadas asbestindustri tvärstannade. Företag som Johns Manville förlorade miljontals dollar i uteblivna intäkter, tills arbetarna efter fem månader gav upp och återupptog arbetet. Många av de strejkande fick som straff aldrig tillbaka sina jobb.

Problemen började emellertid hopa sig för asbestindustrin. På 1950-talet var den sydafrikanske läkaren Christopher Wagner först med att koppla asbest till den ovanliga sjukdomen lungsäckscancer.

Wagner hade diagnostiserat sjukdomen bland asbestarbetare, men även bland människor som bara bodde i närheten av en asbestgruva. Efter sin upptäckt mottog Wagner flera dödshot från okända avsändare, vilket fick honom att fly till England.

Johns Manville

Företaget Johns Manville tillverkade bland annat tak av asbest.

© Johns-Manville Inc.

Asbestjätte fälldes av asbestos

En endast 21 år gammal amerikan grundade Johns Manville, ett av världens största asbestföretag. När pengarna verkligen började rulla in drabbades emellertid Henry Ward Johns av sin egen framgång.

År 1858 grundade entreprenören Henry Ward Johns ett asbestföretag i New York. Firman var specialiserad på asbesttak. Efter en fusionering med Manville Covering Company år 1901 gick affärerna strålande. Under namnet Johns Manville blev företaget ett av världens största inom utvinning och export av asbest. Företaget ägde bland annat världens största asbestgruva, Jeffrey i Kanada.

Företagets grundare fick emellertid aldrig uppleva fusioneringen. Efter årtionden av kontakt med asbest dog Henry Ward Johns år 1898. På dödsattesten stod det dust phthisis pneumonitis, ”dammorsakad lungsot och inflammation”. Det rörde sig troligen om asbestos.

Det faktum att grundaren dog av asbestos fick inte företaget på andra tankar. Först i och med vågen av processer på 1970-talet blev ledningen betänksam, främst för att processerna skadade verksamhetens rykte och intäkter.

”Den dag då asbest inte är en bra affär för oss lägger vi ner”, sa en chef år 1980. Johns Manville sålde sin sista asbestfabrik år 1985.

Process utlöste ersättningslavin

Wagner var inte ensam om sina kunskaper. Genom samtal med och undersökningar av asbestoffer visade den amerikanske läkaren Irving Selikoff att även anhöriga löpte risk. Hustrur till asbestarbetare kunde till exempel utveckla asbestos.

”Frun var ju tvungen att få bort dammet från mina kläder varje kväll innan hon kunde tvätta dem”, som en skotsk asbestarbetare sa i en intervju.

På en läkarkonferens kallade Kenneth Smith, chefen för Johns Manvilles medicinska avdelning, Selikoff för ”ambitiös och skrupelfri, och ute efter att skapa sig ett namn på asbestindustrins bekostnad”.

I ett brev bad industrigruppen ATI (Asbestos Textile Institute) Selikoff att inte tala med pressen och föranleda ”menliga och vilseledande nyhetsartiklar”, men Selikoff ignorerade dem.

Inom branschen vidhöll man att asbesten var ofarlig och fortsatte att använda materialet. Offren var oskyldiga människor.

Nyblivna mammor på 1960- och 1970-talet hade ingen aning om att de pudrade stjärten på sina barn med asbest när de använde talk tillverkad av Johnson & Johnson.

Asbest som stoppning i madrasser

På 1960-talet stoppade företag madrasser med asbest.

© Bridgeman Images

År 1969 skulle emellertid en amerikansk process vända upp och ner på föreställningen om den ofarliga asbesten. Efter 30 år i industrin hade den tidigare asbestarbetaren Clarence Borel drabbats av lungsäckscancer.

Enligt Borel borde hans tidigare arbetsgivare ha varnat honom och nu krävde han ersättning, bland annat från Johns Manville. Om Borel fick rätt skulle det skaka hela asbestindustrin i grunden.

Den cancersjuke Borel fick inte uppleva segern, utan dog innan rätten år 1971 tilldömde hans änka en ersättning om 80 000 dollar. Beslutet föranledde 100 000 processer bara i USA, och liknande processer mot asbestföretag inleddes och vanns i bland annat Japan, Italien, Danmark, Belgien och Kanada.

Varje månad betalade Johns Manville två miljoner dollar i advokatarvoden i över 16 000 processer innan företaget gick i konkurs i mitten av 1980-talet. Owens-Illinois betalade över fem miljarder dollar i ersättning till omkring 400 000 ersättningsberättigade.

Asbest är i dag ett förbjudet mineral inom EU, men forskare uppskattar att det var femte minut dör en person som har arbetat med asbest, vissa av dem över 50 år för tidigt.

I USA, Ryssland, Kanada och Kina är det fortfarande tillåtet att använda asbest. Enligt WHO:s bedömning dör 90 000 människor varje år efter att ha utsatts för asbest, mineralet som en gång lyftes fram som ett mirakel.

LÄS MER OM ASBEST

  • Geoffrey Tweedale, Magic mineral to killer dust: Turner & Newall and the asbestos hazard, Oxford University Press, 2001
  • Jock McCulloch & Geoffrey Tweedale, Defending the indefensible: The global asbestos industry and its fight for survival, Oxford University Press, 2008