Romarna visste det, antikens egyptier, perser och greker likaså: När stjärnan Sirius, även kallad Hundstjärnan, gick upp före solen var den plågsamma tiden på väg.
”Och som Orions hund är av dödliga människor kallad; klaraste stjärnan hon är, men ett olycksbådande tecken, därför att feberglöd åt de dödlige arma hon bringar”, skrev den grekiske diktaren Homeros i Iliaden på 700-talet före Kristus.
Sirius varslade nämligen om årets varmaste månader, juli och augusti, då den skoningslösa hettan fick växterna att vissna och förvandlade dagarna och nätterna till svettiga mardrömmar.
Temperaturerna på den tiden var inte mycket annorlunda än i dag, men till skillnad från då kan vi i dag hålla värmen i schack med en effektiv teknik: luftkonditionering.
Några elektriska apparater hade antikens folk inte, men det innebar inte att de var försvarslösa mot den kvalmiga hettan.
Tvärtom visste de precis hur de med hjälp av naturlagarna och ”grön” teknik kunde sänka temperaturen, helt utan användning av fossila bränslen och elektricitet.
”Ett olycksbådande tecken, därför att feberglöd åt de dödlige arma hon bringar.” Den grekiske diktaren Homeros ord om stjärnan Sirius, som under antiken antogs vara orsaken till att månaderna juli och augusti ofta var olidligt varma
Egyptiernas fönster kylde luften
I antikens Egypten varslade stjärnan Sirius om att Nilen skulle svämma över och ge bördig flodlera åt landets jordar. Samtidigt steg emellertid temperaturen till i genomsnitt 35 grader.
Därför tog män och kvinnor på sig sandaler och ljusa linnekläder, som absorberade så lite solljus som möjligt.
Det effektivaste sättet att skydda sig mot värmen var att gå inomhus. Så länge ytterdörren var stängd höll teglet av soltorkad lera från Nilen husen relativt svala.
Egyptierna hade emellertid uppfunnit något som sänkte innetemperaturen ytterligare: förångningskylning. Deras metod gick helt enkelt ut på att hänga upp en matta av genomblöt säv framför fönstren.
När den varma utomhusluften strömmade genom säven kyldes den. Egyptierna utnyttjade det faktum att vatten absorberar energi när det förångas. Energin som behövs tar vattnet från luften, som då kyls.
Av samma anledning känns det svalt när man kommer upp ur en simbassäng en varm sommardag. När luften möter den blöta kroppen ger den svalka tills kroppen har torkat.
Förutom att hänga upp blöt säv i fönstren ställde egyptierna ut vatten i krukor av porös lera runtom i huset. Vattnet sipprade sakta ut på sidorna och förångades, vilket sänkte temperaturen.
De gamla egyptierna fyllde krukor av porös lera med vatten. När vattnet sipprade ut på sidorna förångades det sakta och kylde därmed luften.
Under kvalmiga nätter hade egyptierna en unik klimatlösning. I stället för att lägga huvudet på en kudde använde de nämligen ett nackstöd av trä eller sten.
Nackstödet, som lyfte upp huvudet från bädden, skapade god luftcirkulation. På så vis fick egyptierna en god natts sömn utan att vakna badande i svett.
Mycket tyder på att egyptierna även byggde luftintag på höga hus för att leda in den svalkande brisen i byggnaden. På en illustration från Egyptens 18:e dynasti (1550–1307 före Kristus) syns något som påminner mycket om en luftsluss på ett tak.
Idén togs senare upp av perserna, som var sanna mästare på denna teknik.
I stället för att ligga på kuddar vilade egyptierna huvudet på nackstöd, som lät luften cirkulera fritt.
Perserna svalkade sig med bergsvatten
Efter att ha besegrat sina grannar Lydien och Babylonien grundade Kyros II år 550 före Kristus perserriket. Persernas land var bergigt och hemsöktes av torka och extrema sommartemperaturer, men trots det skapade perserna en av antikens mest avancerade civilisationer.
Liksom antikens egyptier använde perserna så kallade vindfångare, bâdgir, för att kyla sina hus. De första skriftliga vittnesbörden om persernas vindfångare är från cirka år 500 efter Kristus, men mycket tyder på att tekniken är minst tusen år äldre än så.
Vindfångaren var ett torn som placerades överst på byggnaden, eftersom luften där uppe är svalare än nere vid marken. När det blåser skapar vinden övertryck på tornets vindsida och undertryck på läsidan.
I tornet satt fyra öppningar med var sin separat luftkanal som gick ner i huset. Var och en av öppningarna kunde öppnas och stängas efter behov.
När det var varmt öppnade perserna tornet på vindsidan och läsidan. Den svala utomhusluften strömmade då in från vindsidan, och tryckskillnaden gjorde att husets varma luft pressades ut ur tornet på läsidan.
I vissa delar av Iran kyls byggnader fortfarande med vindfångare.
Vindfångaren kunde emellertid effektiviseras med så kallade kanater, kilometerlånga underjordiska kanaler, som perserna grävde för att leda kallt källvatten till sina städer.
Vattnet kom från bergen, där det samlades i hålrum långt ner i marken. För att nå ner till grundvattnet grävde perserna upp till 300 meter djupa brunnar på höglandet.
Därefter anlade de svagt lutande underjordiska kanater, som ledde vattnet till städerna, där det kalla vattnet användes för att släcka invånarnas törst.
I städerna gick kanaterna ofta under husen, vilket de persiska husägarna drog nytta av genom att gräva ett lodrätt schakt från källaren ner till kanalen. Ett liknande schakt grävdes till kanalen utanför huset.
När perserna öppnade husets vindtorn på läsidan uppstod ett undertryck som drog ut den varma luften ur huset. Via utomhusschaktet drogs ny luft ner i den underjordiska kanalen, där det kalla vattnet kylde luften innan den fyllde huset.
Moderna försök visar att systemet kunde sänka innetemperaturen med upp till tio grader.
A: Vindriktning. B: Torn. C: Läsida
Persisk luftkonditionering drevs av vind och vatten
Antikens perser byggde vindfångare i form av torn på sina bostadshus. De kunde bland annat användas för att skapa undertryck inne i huset. I husets källare ledde ett schakt ner till en underjordisk vattenkanal. Undertrycket drog in sval luft från den underjordiska kanalen i huset.
Grekernas pelargångar gav skugga
Liksom i dag var antikens Grekland hett om somrarna, då solen brände med obönhörlig styrka. Det kunde dock de gamla grekerna råda bot på.
Lösningen var pelargångar. En av de mest kända är Attalos stoa, pelargången som restes på Atens centrala marknadsplats år 150 före Kristus.
Den 115 meter långa och 20 meter breda stoan hade två våningar och utgjordes av två parallella pelarrader framför en byggnad med 42 små butiker.
Den breda pelargången täcktes av ett tegeltak, som effektivt skyddade marknadens besökare mot den heta solen. Samtidigt gjorde pelarna att vinden svalkade handelsområdet.
Grekerna byggde så kallade stoor, pelargångar som gav skugga och svalkande vindar.
På samma sätt såg grekerna till att skugga sina offentliga idrottsanläggningar, eller gymnasion. De byggdes i formen av en öppen, rektangulär gård, som omgavs av övertäckta pelarrader på alla sidor, vilka gav skön skugga.
När det gällde kylsystem kunde emellertid varken egyptierna, perserna eller grekerna mäta sig med romarna.
Romarna var experter på luftkonditionering
Liksom perserna hämtade romarna vatten från högre belägna områden. Med gravitationens hjälp rann vatten från bergssjöar och underjordiska källor via underjordiska tunnlar och broliknande vattenvägar,akvedukter, till de romerska städerna.
I imperiets huvudstad Rom fanns det hela elva akvedukter, av vilka den mest vattenrika, Anio Novus, försåg staden med svindlande 189 miljoner liter vatten per dygn.
Rom var dock långt ifrån ensamt om detta system. Överallt i imperiet fick de större städerna akvedukter, som gav enorma mängder vatten – dygnet runt!
Endast en bråkdel av vattnet användes för att släcka invånarnas törst och tvätta kläder. Resten rann vidare genom jättelika kylsystem. Alla städer med egna akvedukter fick imponerande fontäner med porlande vatten.
I staden Laodikeia i dagens Turkiet byggde romarna en enorm fontän, som gav svalka åt det centrala torget.
Fontänerna hade inte bara en utsmyckande funktion. Liksom de gamla egyptiernas vattenbaserade ”luftkonditionering” utnyttjade de principen förångningskylning. Studier visar att luften nära en fontän kan vara upp till fem grader svalare än omgivande luft, i synnerhet om det också är skuggigt.
Därför kombinerade romarna – inspirerade av grekerna – ofta vattenkylning med väldiga övertäckta pelargångar. Det mest imponerande exemplet kan i dag beskådas i staden Apamea i vår tids Syrien.
Efter ett jordskalv år 115 efter Kristus återuppförde romarna staden med en närmare två kilometer lång pelargång, som gick rakt igenom staden från den norra till den södra stadsporten och gav invånarna skugga i den intensiva hettan. Pelarna var nio meter höga och stod på båda sidorna av huvudvägen, totalt 1 200 stycken.
Nästan två kilometer övertäckta pelargångar längs huvudgatan i staden Apamea såg till att invånarna skyddades mot både sol och regn.
Kylsystemen fanns inte bara i det offentliga rummet. Även i privatbostäder installerade invånarna luftkonditionering. Vissa rika romare betalade för att få vatten från akvedukterna indraget till sina villor.
Vattnet, som leddes genom rör i väggarna, gjorde att huset fick ett behagligt inneklimat. Metoden var dock inte särskilt vanlig och hade troligen bara en liten inverkan.
Då var de små vattenbassänger med springbrunn som välbeställda romare hade i villornas trädgårdar betydligt effektivare. Springbrunnarnas porlande vatten kylde på samma sätt som de stora offentliga fontänerna, så att romarna kunde njuta av den svala luften i skuggan av trädgårdens växtlighet.
De många kylningstekniker som antikens kulturer uppfann fortsatte att användas under medeltiden och renässansen. På 1400-talet byggde den italienske uppfinnaren Leonardo da Vinci – inspirerad av de gamla romarna – en fläkt åt Beatrice d’Este, hertiginnan av Milano.
Maskinen utgjordes av ett vattenhjul täckt med kanvas för att pressa luft som kylts av flodvatten genom ett antal luftkanaler och vidare in i hertiginnans sovrum.
Först i början av 1900-talet uppfann ingenjören Willis Carrier föregångaren till den moderna luftkonditioneringen. År 1906 tog han patent på en elektrisk apparat som med hjälp av vattenånga reglerade ett rums temperatur.