Baren är belägrad av en mängd törstiga gäster och de som ännu inte lyckats tränga sig fram till bardisken skriker, svär och trängs för att hinna fram innan det är dags för dagens allra sista beställning.
”Det var en motbjudande syn och det tog lång tid för mig att vänja mig vid den. Lukten av sprit, svett, varmt vin – och ibland en ännu värre stank när någon som inte ville mista sin plats i kön urinerade mot bardisken.”
Så mindes australiensiskan Catherine Edmonds sitt arbete som bartender i 1920-talets Sydney i Australien.
Varje kväll invaderades hennes pub av desperata män som klättrade över varandra för att hinna dricka så mycket som möjligt innan baren var tvungen att stänga för kvällen.
De tumultartade scener som utspelade sig på utskänkningsställena var ironiskt nog konsekvensen av en lag som hade rakt motsatt syfte – att stoppa den stora alkoholkonsumtionen.
Det var nykterhetsrörelsen som låg bakom lagen, främst organisationen Woman’s Christian Temperance Union som verkade för ett alkoholförbud i Australien och Nya Zeeland.
De djupt religiösa kvinnorna agiterade för måttfullhet och kristna värderingar, och en av deras främsta käpphästar var kampen mot spriten.
När första världskriget bröt ut fick deras ord mera tyngd; kvinnoföreningarna kunde nu argumentera för att avhållsamhet var en patriotisk plikt.
Mellan åren 1915 och 1916 skrev 160 000 nyzeeländare på ett förslag om att ändra lagarna så att barer, hotell och pubar skulle stänga tidigare – inte så sent som klockan 11 på kvällen.
Women's Christian Temperance Union (WCTU) kämpade i decennier för ett alkoholförbud.
Avhållsamhet blev ”ihällsamhet”
Nykterhetsföreningarna räknade med att folk skulle nöja sig med en öl eller två innan barerna stängde kl. 18.00.
Sedan skulle männen i lugn och ro ta sig hem till sina familjer utan att ha supit upp lönen, kört onyktra eller råkat i slagsmål.
Efter starka påtryckningar från folkopinionen blev South Australia år 1915 den första australiska delstat som beslöt att alla utskänkningsställen skulle stänga senast kl. 18.
Åren därpå följde flera andra delstater i Australien efter och Nya Zeeland införde liknande lagar.
Men lagen visade sig få rakt motsatt effekt. I stället för att åka hem till sina hustrur vid 17-tiden rusade männen direkt från jobbet till närmaste bar.
Därefter söp de som galningar tills baren stängde en timme senare och det var dags att ragla hemåt.
Den australiensiske journalisten John Larkin berättade att han under ett pubbesök fått stå upp till anklarna i cigarettfimpar som höll på att lösas upp i utspilld öl medan en fradgande, massa av män försökte klättra över varandra då de beställde 15 öl som de kunde hälla i sig under de sista desperata, kaotiska minuterna.
Enligt otaliga ögonvittnen blev stämningen bland gästerna alltmer djurisk när klockan närmade sig stängningsdags – och dagens sista runda.
Den brittiske reportern Walter Pollock, som var van vid en något annorlunda alkohol- och pubkultur från sitt hemland, skrev hånfullt:
”Australiensare dricker inte. De bälgar i sig med båda ögonen på klockan.”
Vid den långa baren kunde många kunder serveras samtidigt. Väggar och golv var klädda med kakel som kunde spolas rent.
Kort öppettid och långa bardiskar
Dryckeskulturen i Australien och Nya Zeeland satte så hård press på utskänkningsställena att pubar, barer och hotell tvingades bygga om för att kunna hantera tidvattenvågorna av törstiga kunder.
Bardiskarna förlängdes, väggar revs för att ge utrymme åt fler besökare, och all onödig inredning såsom biljardbord, barstolar och annat möblemang slängdes ut.
Samtidigt klädde många barägare sina lokaler med kakel på både väggar och golv – det gjorde det mycket enklare att spola hela lokalen ren från utspilld öl, uppkastningar, urin och annat.
Precis som i förbudstidens USA under 1920-talet ledde inskränkningen till att det växte fram lönnkrogar och hemliga barer överallt, och de höll öppet så länge kunderna kom – vilket medförde att alkoholkonsumtionen förblev hög trots de nya, hårda lagarna om begränsade öppettider.
Oavsett motstånd och alla försök till reformer behöll australiensarna envist sina stängningslagar.
År 1937 fick utskänkningsställen i Tasmanien visserligen tillstånd att hålla öppet till klockan 22, men flera australiensiska delstater och Nya Zeeland behöll de striktare reglerna för stängningstider – med tillhörande befängda dryckesorgier – fram till 1960-talet.
Inför olympiska spelen i Melbourne år 1956 kom ett förslag om att lätta på lagarna och därigenom skona turisterna från åsynen av dyngraka ortsbor som raglade ut ur pubarna, men förslaget röstades ned.
Inte förrän 1967 avskaffade Nya Zeeland och South Australia – sist av alla Australiens delstater – de strikta lagarna. Händelsen firades stort i hela landet.