Absint förbjöds efter mordfall
När den 31-årige schweiziske lantarbetaren Jean Lanfray kom hem på kvällen den 28 augusti 1905 hade han supit hela dagen.
Han grälade på sin fru, som gav svar på tal och det slutade med att han tog sitt gevär och sköt henne i huvudet. Hon dog på fläcken. Därefter sköt Lanfray sina två döttrar, fyra och två år gamla.
Till sist vände han geväret mot sig själv och utlöste avtryckaren med ett snöre, men han träffade bara sin käke.
När rättegången inleddes gick man noggrant igenom Jean Lanfrays dryckesvanor. Den dag han begick morden hade han druckit flera liter vin och åtskilliga koppar kaffe med gök.
Och dessutom hade han druckit två glas absint – drycken med det dåliga ryktet. Många ansåg att den var farligare än andra sorters alkohol och de två glasen kom att bli dominerande i målet.
En psykiater förklarade att drycken bar skulden till Jean Lanfrays våldsamma temperament och man startade namninsamlingar för att förbjuda absint.
Absint-frågan ledde till en folkomröstning 1908 och ett förbud röstades igenom med stor majoritet. Förbudet trädde i kraft den 7 oktober 1910.
Jean Lanfray hann dock aldrig uppleva det; han hade hängt sig i sin cell.
Absinten skildrades som ett dödligt av modständarna. Men den var inte giftig - bara billig och ovanligt verkningsfull.
Vin ersattes med absint
Absinten var alkoholstark – ända upp till 70 % – och framställdes ursprungligen i några få byar i västra Schweiz. Den fick sin smak av en rad örter samt anis, som gav lakritssmak, och malört, som gjorde drycken besk.
År 1805 startades en större produktion i den franska staden Pontarlier och därefter blev drycken vanlig även i Frankrike.
Landets soldater som skulle till tropiska områden fick absint med sig i sina ransoner eftersom man trodde att den skyddade mot tropiska sjukdomar.
Soldaterna fattade tycke för den bittersöta drycken och fortsatte nyttja den även sedan de återvänt hem.
På 1860-talet angreps de franska vinodlingarna av vinlusen phylloxera. Det medförde en dramatisk minskning av vinproduktionen och efterfrågan på andra sorters alkohol ökade snabbt.
Absint blev vanligt i alla samhällsskikt och i folkmun fick tiden mellan klockan 17 och 19 namnet ”den gröna timmen” – det var då man tog sig ett glas absint på vägen hem från arbetet.
Under de år då absinten upplevde sin storhetstid skedde stora omvälvningar inom konsten. Målare gjorde upp med gamla skönhetsideal.
Med grova penseldrag – och ganska ofta påverkade av åtskilliga glas absint – porträtterade de nu samhällets udda figurer, bl.a. absintdrickare som satt och stirrade tomt ut i luften.
Absinten blev således själva symbolen för alkoholens mindre lyckade biverkningar och den gröna snapsen hamnade därför i blickfånget hos den franska nykterhetsrörelsen.
Här började man göra skillnad mellan en ”naturlig” dryck som vin, och absint som enligt nykterhetsivrarna kunde kosta folk både förstånd och hälsa.
De blev naturligtvis entusiastiskt påhejade av vinbönderna som återhämtat sig efter phylloxerakatastrofen, men som kunde konstatera att de hade fått konkurrens av absinten.
Denna märkliga allians fick även stöd av sakkunniga, bland annat en av dåtidens främsta rusmedelsforskare, dr Valentin Magnan. Han ansåg att absinten var farlig eftersom den innehöll malört.
Djurförsök tydde på att malörtextrakt kunde framkalla epileptiska anfall, troligen pga.ämnet tujon. Andra hävdade att den giftgröna drycken även ökade risken för tuberkulos.
Absint får inte kallas absint
Även om schweizarna hade förbjudit absint 1908 kunde de franska motståndarna inte driva igenom ett förbud. De fick dock hjälp av undantagstillståndet som infördes vid första världskrigets utbrott 1914.
Regeringen kunde nu kringgå de vanliga procedurerna och inrikesminister Louis Malvy tog chansen att förbjuda försäljningen av absint.
Det var inte alla länder som följde Frankrikes exempel, men absinten återfick aldrig den popularitet den hade haft i Frankrike. Kring 1960 hade tillverkningen i stort sett dött ut.
I dag har synen på absint förändrats radikalt. Det är förvisso en oerhört stark spritsort, men den är varken mer eller mindre skadlig än andra sorter.
År 2005, hundra år efter Lanfray-morden, upphävdes det schweiziska förbudet. I Frankrike gäller förbudet än, men i resten av EU är absinten laglig och i praktiken kan fransmännen både framställa och sälja drycken – bara de inte kallar den absint.
Absint-drickare fick malört i bägaren
Absint görs bl.a. av malörtsextrakt. Örten innehåller ett ämne som kan ge epileptiska anfall.
Det var främst innehållet av malört som gav absint ryktet att vara en farlig dryck. Örten innehåller nämligen ämnet tujon som i stora doser kan framkalla ett slags epileptiska anfall.
Därför får spritdrycker i dag innehålla högst 35 mg tujon per liter. Utifrån gamla recept har man räknat sig fram till att absint innehöll mer än 200 mg per liter och att absintmotståndarna alltså hade rätt i sina påståenden.
Nyligen mätte forskare emellertid det reella tujon-innehållet i absint som bevarats från före förbudet, och i prover som man tillverkat efter de gamla recepten.
Det visade sig att det mesta av tujonet försvinner under tillverkningen – och att den absint man framställde förr skulle vara laglig även i dag.