Abort: Skam drev kvinnor i döden

En spruta med ett starkt frätande ämne i underlivet var det livsfarliga – och olagliga – alternativet till en graviditet fram till 1970-talet. Trots det uppsökte tusentals kvinnor en illegal abortör för att slippa skammen av att ha ett oäkta barn.

En spruta med ett starkt frätande ämne i underlivet var det livsfarliga – och olagliga – alternativet till en graviditet fram till 1970-talet. Trots det uppsökte tusentals kvinnor en illegal abortör för att slippa skammen av att ha ett oäkta barn.

NTB Scanpix/Akg-Images/Ritzau Scanpix

Minsta ljud i trappuppgången får 20-åriga Lisa att rycka till. Den unga kvinnan är nervös över att röra sig i det slitna slumkvarteret, för hon är på väg att begå ett brott.

Lisa hittar dörren med rätt namn – samma namn som står på lappen hon kramar i handen – och ringer på. En äldre kvinna öppnar. I lägenhetens kök säger kvinnan åt Lisa att klä av sig och lägga sig på ett bord med särade ben. Från en balja suger kvinnan upp såpvatten i en spruta, och sedan sprutar hon in innehållet i Lisas underliv.

”Jag betalade 250 kronor och låg på golvet efteråt.” Lisa, som 1964 genomgick en illegal abort.

”Jag betalade 250 kronor och låg på golvet efteråt”, berättade Lisa senare.

Den unga kvinnan har precis genomgått en illegal abort hos en kvacksalvare med en av dåtidens vanligaste metoder: en dos såpvatten. Den fåordiga abortören skickar hem Lisa. De följande dagarna får hon hög feber och hon blöder från underlivet. Metoden med såpvatten är känd för att ge komplikationer, men 1964, då aborten äger rum, har Lisa nästan inga andra möjligheter.

Framtvingad abort är förbjuden annat än under vissa, specifika omständigheter, till exempel efter våldtäkt och incest. I likhet med många miljoner andra kvinnor runt om i världen är hon hänvisad till desperata åtgärder för att inte bli av med jobbet och bli socialt utstött på grund av att hon fött ett barn utanför äktenskapet.

Med krampaktiga smärtor läggs Lisa till slut in på sjukhus. Den illegala aborten håller på att få ett tragiskt slut.

En vanlig abortmetod var att spruta upp en särskild tvål med fenol i livmodern. Fenol är en kraftigt frätande syra, som kan döda fostret.

© Museum of Contraception and Abortion & Shutterstock

Dansk pasta drev ut fostret

Innan Lisa hade sitt ödesdigra möte med abortören hade kampen för fri abort pågått i årtionden. Kvinnor i bland annat Danmark, Österrike och Storbritannien hade 1915 fått rösträtt, men inte rätt att göra abort. Det var endast kvinnor i det kommunistiska Ryssland som från 1920 fick den möjligheten.

För kommunisterna innebar arbetarklassens stora barnaskaror att kvinnorna förtrycktes. Med abort kunde antalet barn begränsas, så att föräldrarna slapp den ekonomiska bördan. Inspirerade av ryssarna började många i Västeuropa förespråka abort och frivilligt moderskap.

”Det blir inget frivilligt moderskap, om inte avbrytande av graviditet legaliseras för de tillfällen då barnet är oönskat”, ansåg den danska politikern Marie Nielsen, som 1925 grundade studieförbundet Arbejderkvindernes Oplysningsforening.

Föreningen hade ett omfattande samarbete med reformrörelser i bland annat Storbritannien och Sverige för att främja prevention och sexualundervisning i skolan, vilket vållade stor förargelse. Ämnen som abort och prevention betraktades som osedliga och ansågs ge upphov till orena tankar hos barn och unga.

Det kommunistiska Ryssland gjorde 1920 abort lagligt och uppmanade gravida kvinnor att gå till läkare i stället för till lokala kvacksalvare. Denna affisch från 1925 visar hur illa det kunde gå.

© National Library of Medicine

Även från kyrkan kom motstånd. Prästerna uppfattade foster som levande varelser från befruktningen. Att genomgå eller utföra en abort bryter därmed mot Bibelns femte bud om att inte döda och var en synd mot Guds skapelse.

Det fanns emellertid enstaka personer som var för abort, som den danske läkaren Jonathan Leunbach. Han var internationellt känd för sin ”pasta”, en blandning av vatten och desinficerande karboltvål, som han inspirerats till av en tysk apotekare. Receptet delades diskret bland kvinnor, som själva kunde tillverka pastan och föra upp den i underlivet med hjälp av en spruta från apoteket.

Tvålen drev ut fostret, men ingreppet kunde ge upphov till livmoderinflammation, blödningar och hög feber. Ofrivilligt gravida valde dock att ta risken – i synnerhet om graviditeterna kom på rad. Inhemska och utländska kvinnor bombarderade den danske läkaren med brev och vädjade om hjälp.

Under medeltiden försökte man ofta provocera fram aborter genom att dricka olika örtblandningar.

© Herbarium

Läkare gjorde abort illegal

Rätten till abort avgjordes av samtidens uppfattning av liv, till exempel om ett foster har en själ. På 1800-talet upptäckte läkare att foster får liv efter befruktningen, och därför förbjöds abort helt.

Antikens kvinnor kunde på många håll få en abort, så länge fostret inte kändes, det vill säga innan graviditetens 18:e vecka. Resonemanget gick ut på att så länge inget märkbart rörde sig i kvinnans mage, var fostret inte vid liv. Ett sätt att utlösa en abort var att inta en dekokt på växten vinruta.

Resonemanget fortsatte att tillämpas även efter kristendomens intåg. På 1200-talet förkunnade kristna filosofer som Thomas av Aquino att foster var själlösa precis som djur, och därför kunde ingen fördömas för att ha dödat ett.

När läkare och forskare under 1800-talet fick tillgång till bland annat mikroskop blev det emellertid möjligt att påvisa att foster lever även i de tidigaste stadierna. I och med det förändrades inställningen till abort radikalt. I västvärlden betraktades abort nu som mord eller dråp.

Många läkare stöttade lagstiftningen mot abort, eftersom de ville skydda de gravida, som ofta fick aborter utförda billigt under ohygieniska och livsfarliga förhållanden. Gravida drack till exempel giftiga, abortframkallande mixturer eller så fick de infektioner i underlivet, när aborten utfördes av självlärda kvacksalvare.

Abort kunde kosta huvudet

Att genomgå en abort eller utföra den var fortfarande brottsligt. I Storbritannien medförde ingreppet livstids fängelse, i Sverige var straffet efter en lagändring 1921 sex månader i fängelse eller böter. Jonathan Leunbach var från början ingen anhängare av abort, men han gav efter för kvinnornas vädjanden. Den rebelliske läkaren hann avbryta 300 graviditeter, innan han 1936 dömdes till tre månaders fängelse för medverkan till illegal abort.

”Jag började hjälpa till i de fall då det var möjligt. Om man bestämmer sig för det, måste man naturligtvis ta konsekvenserna, och det är jag beredd att göra!” sa läkaren i samband med att han fängslades.

Jonathan Leunbachs lindriga dom i förhållande till den danska straffskalan, som tillät domar på två års fängelse, väckte uppmärksamhet, och fick landets politiker att tänka om. Året därpå, 1937, blev danska kvinnor några av de första i västvärlden som fick rätt till abort utförd av läkare. Fria aborter var det emellertid inte tal om, eftersom ett tillstånd skulle motiveras till exempel med att graviditeten utgjorde en fara för kvinnans liv.

Läkaren Jonathan Leunbach (i mitten) hyllades av danska kvinnor utanför fängelset, när han 1936 hade avtjänat sitt straff. På sina barnvagnar hade de skrivit ”Önskebarn”.

© Polfoto/Ritzau Scanpix

I Sverige infördes en motsvarande abortlag året därpå, medan det norska stortinget hade ett liknande lagförslag på dagordningen den 9 april 1940. Samma dag invaderades landet emellertid av Nazityskland, där abort gav upp till tio års fängelse. De norska förhandlingarna strandade därmed i åratal.

Under andra världskriget kom kvinnorna i allt större omfattning ut på arbetsmarknaden, men rätten till abort uppfattades fortfarande som något de inte kunde anförtros. Tvärtemot skrev den amerikanska tidskriften Ladies’ Home Journal 1942 att kvinnor borde ”skaffa en massa barn” för att kompensera för USA:s förluster under kriget.

Franska Marie-Louise Giraud avrättades offentligt efter att hon dömts för att ha utfört 27 aborter.

© www.ospheres.com

I det tyskvänliga Vichyfrankrike betraktades abort som ett brott som var till men för landet, eftersom det berövade nationen framtida soldater. Det medförde att tjänsteflickan Marie-Louise Giraud 1943 avrättades i giljotinen för att ha utfört 27 aborter med hjälp av såpvatten.

Efter kriget fortsatte Jonathan Leunbach i sin praktik att hjälpa kvinnor, men nu på ett lagligt sätt. Hos läkaren kunde en kvinna i lugn och ro prova ut pessar och lära sig att sätta i det.

Preventivmedlet hade existerat sedan slutet av 1800-talet, men olika lagar hade begränsat användningen av det. I USA var det till exempel olagligt att skicka, importera och informera om pessar. Först med det banbrytande rättsfallet ”USA mot en förpackning japanska pessar” 1936 blev det lagligt att importera preventivmedel.

”När jag ser landets kvinnor av okunskap misshandla sina egna kroppar, så måste jag göra vad jag kan för att avvärja dessa olyckor.” Den danske läkaren Jonathan Leunbach, som utförde illegala aborter.

I Skandinavien rasade debatten om abort och prevention i tidningarnas insändarspalter och bland experterna. Om en oönskad graviditet inte längre var en risk blev kvinnor lösaktiga, hävdade motståndarna. I stället skulle en ”negeraktig promiskuitet” uppstå, hävdade den danske sociologiprofessorn Knud Asbjørn Wieth-Knudsen i en avhandling från 1951.

Jonathan Leunbach försvarade sig i föredrag och artiklar: ”När jag ser landets kvinnor av okunskap misshandla sina egna kroppar, så måste jag göra vad jag kan för att avvärja dessa olyckor.”

Utan möjlighet att officiellt erbjuda aborter använde amerikanska läkare som Edgar Keemer i det fördolda Leunbachs ”pasta”, när en förtvivlad gravid kvinna bönade och bad om att bli av med det barn hon bar på, som den svarte läkaren och aktivisten Keemer senare beskrev det.

Enligt den amerikanske läkaren tog ingreppet tio minuter på britsen, och efter 18 timmar stöttes fostret ut av pastan. Edgar Keemer hade ursprungligen varit emot abort, men ändrade åsikt, när en ogift gravid kvinna begick självmord efter att han vägrat att hjälpa henne.

Krokodilbajs, opium och misshandel

I årtusenden har kvinnor på olika sätt försökt avbryta oönskade graviditeter. En del metoder, till exempel att bli slagen hårt i magen, var direkt livsfarliga och kunde ge bestående men i form av till exempel organskador.

Samhället fördömde ogifta gravida

Kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet var den klart största gruppen bland de som ville genomgå en abort. Att föda ett ”oäkta” barn var inte bara oerhört skamligt – det hade många andra dramatiska konsekvenser. Ogifta gravida kvinnor fick sparken från sitt arbete eller kastades ut från sina studier, när den växande magen inte längre kunde döljas.

Många blev utfrusna av sin familj eller så skickades de iväg till religiösa förlossningskliniker som Birdhurst Lodge utanför London.

”Jag väntar barn, och nu har min make lämnat mig”, skrev en olycklig kvinna till sin väninna 1950, innan hon skickades till Birdhurst Lodge.

”Jag satt länge och försäkrade mig försiktigt om att stickan inte kom längre än två centimeter upp i livmodern.” Anonym dansk kvinna, som på 1940-talet utförde en abort på egen hand.

Inför utsikten att få ännu en mun att mätta eller att stigmatiseras som ensamstående mor tog gravida kvinnor ofta till desperata metoder för att provocera fram en abort. Somliga hoppade upprepade gånger från köksbordet, andra intog frätande släckt kalk i hopp om att fostret skulle drivas ut. Den vanligaste metoden var att sticka upp en strumpsticka eller en ståltrådsgalge i underlivet för att perforera fosterhinnan.

”Jag satt länge och försäkrade mig försiktigt om att stickan inte kom längre än två centimeter upp i livmodern. Jag var tvungen att hålla på länge, innan det gick hål. Jag aborterade i ett handfat”, berättade en anonym dansk kvinna på 1940-talet om sin abort i hemmet.

Att sticka fel kunde skada livmodern permanent, men kvinnorna fruktade skammen mer än skadan. Den enda andra utvägen var att uppsöka en abortör – eller ha kontakt med en läkare, som kunde utföra aborten i hemlighet. Deras namn och adresser stod inte i telefonkatalogen, utan spreds diskret bland kvinnor på arbetsplatser, vid universitetet eller hos frisören.

Ett argument för att aborter skulle vara olagliga var att prostituerade och andra ”promiskuösa” kvinnor annars kunde ha sex med vem som helst utan att behöva oroa sig för konsekvenserna.

© Historical Picture Archive/Getty Images

Abort med strumpsticka

Att utlösa en abort med hjälp av ett spetsigt föremål har varit en känd metod sedan 1800-talet, då läkarna kom fram till hur kvinnokroppen ser ut invändigt, inklusive hur fostret ligger i livmodern. Medan rika kvinnor kunde muta en läkare att utföra det illegala ingreppet, fick de flesta vända sig till allehanda kvacksalvare.

De behövde vara stadiga på handen, så att de kunde sticka upp till exempel en strumpsticka i kvinnans slida, nå livmodern och sticka hål på fosterhinnan, vilket efter ungefär tre dygn ledde till en abort.

En del kvinnor utförde ingreppet på egen hand i hemmet om de inte hade råd att anlita hjälp – eller inte vågade berätta för någon om graviditeten. Farorna var många. Smutsiga redskap orsakade infektioner, och om stickan träffade fel kunde livmodern skadas med sterilitet som följd. I värsta fall kunde kvinnan sticka sig så illa att hon drabbades av inre blödningar och förblödde.

Livsfarliga kvacksalvare

I USA övervakades läkarmottagningar av polisen. Kvinnor som misstänktes uppsöka en läkare för att genomgå en abort greps och förhördes. Trots det fortsatte aborterna i det fördolda. Läkaren Edgar Keemer var medveten om att polisen höll ett öga på hans mottagning i Detroit, men utförde trots det flera tusen aborter, framför allt på fattiga, svarta kvinnor.

År 1956 tog det slut, när polisen stormade hans klinik. Keemer dömdes till 14 månader i fängelse för att ha utfört illegala aborter. Något av det som väckte mest bestörtning var när det under rättegången kom fram att den svarte läkaren hade vidrört ”vita kvinnors intima delar”.

Läkare som var beredda att utföra de olagliga ingreppen var emellertid både dyra och ovanliga. I USA låg startpriset på 15 dollar, motsvarande cirka 900 kronor. För skandinaviska kvinnor motsvarade kostnaden i regel ungefär en månads hyra. Fattiga fick därför ofta nöja sig med okunniga kvacksalvare eller försöka på egen hand.

VIDEO: Livsfarliga aborter utfördes med strumpstickor

Med långa, spetsiga föremål perforerade den gravida eller abortören fosterhinnan för att fostret skulle stötas ut. Metoden var komplicerad och farlig – den gravida kvinnan kunde dö av blodförlust eller infektion.

På 1930-talet intervjuade den amerikanska läkaren Regine Stix tusen kvinnor i New York, efter att de hade genomgått en illegal abort.

Regine Stix kom fram till att risken för att förblöda var mindre än tio procent, om aborten utförts säkert och professionellt av en läkare. Utförde kvinnan själv aborten eller om hon anlitat en självlärd kvacksalvare, ökade risken till nästan 75 procent.

I en del fall slutade det tragiskt. En universitetsstuderande berättade för Regine Stix om en medstuderande, som genomgått en illegal abort hos en kvacksalvare:

”Hon var rädd för att berätta för andra vad hon hade gjort, så när hon fick komplikationer försökte hon ta hand om det själv. Hon låste in sig i badrummet och förblödde i tysthet.”

De amerikanska myndigheterna bekämpade illegala aborter med hårda nypor under 1950-talet. Polisen genomförde otaliga razzior mot kvinnor som misstänktes för att utföra aborter. Många tusen kvinnor greps.

© University of Southern California/Getty Images

På 1950-talet uppskattade forskarna att omkring en miljon amerikanska kvinnor per år genomgick en illegal abort. Av dessa avled minst 5 000 – till exempel efter att ha fått frätande blekmedel insprutat. De allra flesta av de döda var fattiga, svarta kvinnor från landsbygdsområden med få läkare.

Siffrorna fick amerikanska abortaktivister som organisationen Jane att kräva fria och säkra aborter, men förgäves. En fosterfördrivning på ett sjukhus i USA skulle godkännas av en politiskt tillsatt nämnd, vars medlemmar ofta var starkt troende. En läkare på ett sjukhus i New York blev – efter att han hade rekommenderat abort för en svårt sjuk kvinna – uppringd av delstatsåklagaren, som sa åt honom att ”passa sig”. Efter det gjorde läkaren inga fler sådana rekommendationer.

I stället lärde medlemmar av Jane sig att själva utföra aborter. När en gravid kvinna ringde till gruppens kontor och sa ”Jane”, var det en kod – i själva verket bad hon om en abort. Ingreppen skedde alltid på hemliga adresser.

För att motverka illegala aborter försökte många kvinnor sprida kunskap om prevention. En av dem var sexualupplysaren Marie Stopes i England, som organiserade mobila mottagningar, där kvinnor kunde lära sig att använda preventivmedel.

© Wellcome Images

Sverige var föregångsland

Till skillnad från i de flesta länder i västvärlden luckrade Sverige upp abortlagstiftningen efter kriget. Från 1946 kunde även svenska tonåringar få genomgå en abort, om de inte kunde försörja barnet. Tio år senare följde Danmark efter med en utökad rätt till abort för gravida kvinnor med dåliga nerver.

Sveriges liberala aborträttigheter lockade kvinnor från hela världen. En av dessa var amerikanska Sherri Finkbine, som var programledare för barnprogram på tv. Under sin graviditet 1962 hade hon tagit läkemedlet Neurosedyn mot illamående och hon var rädd att preparatet hade skadat fostret.

Det aborterade fostret visade sig sakna båda benen och ena armen. Enligt de svenska läkarna skulle barnet inte ha överlevt efter födseln. Vid hemkomsten till USA möttes Sherri Finkbine av ett medieuppbåd. På frågan varför hon dödade sitt barn genom en abort, svarade den kända programledaren: ”Skulle det hända igen, skulle jag göra det igen.”

Skandalen var enorm, men hennes rättframma svar bidrog till att vända opinionen. En opinionsmätning visade att 52 procent av amerikanerna ansåg att Sherri Finkbine hade gjort rätt.

Även om de flesta illegala aborter utfördes av kvacksalvare så fanns det läkare som struntade i lagarna och utförde aborter på sin egen mottagning. Här bilder från en svensk abortklinik 1934.

© Stockholmskällan

Men globalt sett gick kampen för rätten till abort inte enbart framåt. Sovjetunionen, som 1920 hade varit ett föregångsland med en väldigt liberal syn på abort, gjorde 1936 ingreppet olagligt igen. I det kommunistiska lyckosamhället fanns det nu mat nog även till stora barnaskaror, löd partiets förklaring. I realiteten var de kommunistiska politikerna nervösa för att landet skulle halka efter internationellt, om befolkningstillväxten blev för låg.

”Oordning i sexlivet är helt och hållet av bourgeoisiskt ursprung. Den person som inte tar äktenskapet på allvar och överlåter sina barn till ödet, är vanligtvis också en dålig arbetare”, förkunnade partitidningen Pravda för sina läsare.

Även i Danmark och Sverige fanns det fortfarande många begränsningar, som innebar bland annat att kvinnor var tvungna att bevisa att de inte kunde ta hand om barnet. Processen för att få lov att genomgå en abort var oerhört omständlig och känslomässigt påfrestande, och många som ansökte nekades tillstånd. Till exempel fick dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige i början av 1960-talet i genomsnitt cirka 10 000 ansökningar om året. År 1962 beviljades endast drygt 3 000. En av dem som fick avslag var 20-åriga Lisa från Danmark, som 1964 såg sig tvungen att anlita en illegal abortör.

”Jag hade smärtor i 32 timmar. På sjukhuset frågade de gång på gång vem som hade hjälpt mig, men jag var lojal och berättade inget”, berättade Lisa efteråt. Lyckligtvis överlevde hon utan bestående men.

Fri abort blev en rättighet

Under 1960-talet blev p-pillret godkänt i många västländer, och när årtiondet närmade sig sitt slut var det tydligt att det pågick en sexuell revolution. Snart inleddes kvinnokampen på allvar, och abortlagar runt om i världen sattes under högt tryck, när kvinnor protesterade för rätten att bestämma över den egna kroppen.

”Chef över egen mage” som en nederländsk kvinna hade skrivit med tusch på sin mage under en demonstration 1971.

I USA demonstrerade aktivister för fri abort, med fokus framför allt på de många fattiga, svarta kvinnor som avled efter illegala aborter. Bland de mest markanta profilerna i kampen var läkaren Edgar Keemer.

”Fri och frivillig rätt att kontrollera sitt eget liv ska ges åt både svarta och vita kvinnor”, rasade Keemer i tidningen Detroit Free Press.

Från slutet av 1960-talet började tusentals kvinnor protestera mot restriktiva abortlagar.

© Boston Globe/Getty Images

I december 1971 riktades hela världens blickar mot USA, när Högsta domstolen inledde förhandlingarna om rätten till fri abort. Bakgrunden var ett fall från delstaten Texas, där 21-åriga Norma McCorvey blivit gravid för tredje gången och ville ha en abort. Lagen i Texas tillät abort endast om kvinnans liv hotades av graviditeten, och Norma McCorvey blev tvungen att föda barnet och adoptera bort det.

Under pseudonymen Jane Roe stämde hon den lokale åklagaren Henry Wade, eftersom hon ansåg att lagen stred mot författningen. Det epokgörande rättsfallet är i dag känt som ”Roe vs. Wade”, då Högsta domstolen 1973 med rösterna 7-2 förkunnade att lagen i Texas kränkte McCorveys frihet att själv bestämma. Abort skulle vara laglig inom graviditetens första tre månader.

”De restriktiva straffrättsliga abortlagar som gäller i ett flertal delstater i dag är tämligen antikverade”, sa ledamoten Harry Blackmun i Högsta domstolen efter rättegången.

Norma McCorvey (t.v.), mer känd som ”Jane Roe”, vann 1973 fallet Roe vs. Wade i Högsta domstolen.

© Lorie Shaull

Därmed låg vägen öppen för säkra aborter genomförda av vårdpersonal i USA. Debatten pågick samtidigt i de flesta västerländska stater, bland annat i Danmark, som efter fem nedröstade lagförslag till slut införde fri abort med en blygsam majoritet i Folketinget 1972.

Lagen trädde i kraft året därpå, och 1975 fick även alla svenska kvinnor rätt att få abort till och med 18:e graviditetsveckan. Innan 1980 var fri abort tillåten i 36 länder, även Norge. På senare tid har Mexiko infört fri abort, medan det tidigare föregångslandet Polen har avskaffat rätten.

I omkring 34 procent av världens länder har kvinnor i dag tillgång till fria aborter.