Godisskandalen skildrades med en del satirteckningar i Londontidningarna.

500 års matskandaler: Från arsenikgodis till blå mjölk

Råttlort, bly, urin och arsenik. I sin jakt på pengar har fantasifulla matfuskare i alla tider "berikat" diverse livsmedel med lite av varje.

Giftigt godis: Barn fick arsenik-pastiller

  • Storbritannien på 1800-talet

I London var det fritt fram för samvetslösa godistillverkare att använda livsfarliga ingredienser.

Å r 1831 bekräftades något som Londonborna misstänkt länge: att godiset var fullt av oätliga ingredienser. Beviset kunde presenteras av läkaren William Brooke O’Shaughnessy som hade gått runt i London och köpt mängder med färgat godis.

Resultatet av hans kemiska analys var chockerande. De röda bitarna, som ofta var formade som läckra jordgubbar eller äpplen, var i många fall målade med rött bly eller kvick­silver.

Det gröna godiset var fullt av koppar och det gula med gummigutta – ett ämne som brukade användas för att färga tyg. Den brittiska regeringen ville emellertid inte lägga sig i den fria marknaden och lät landets små barn snaska vidare på den förgiftade konfekten.

Men år 1858 inträffade en katastrof: En godishandlare, känd som ”Humbug-Billy”, gick som vanligt till marknaden för att sälja pepparmintspastiller. Kvällen blev lönsam, han sålde över 2,5 kilo godsaker.

Inom ett dygn hade 20 av kunderna dött efter att ha drabbats av häftiga kramp­anfall, diarréer och uppkast­ningar, och ytterligare 200 personer var allvarligt sjuka.

Orsaken hittades snabbt: Pastillerna var fulla av livsfarlig arsenik. Mannen som hade tillverkat pastillerna, Joseph Neal, hade skickat sin assistent till apotekaren för att köpa fusksocker, en blandning av socker, kalk och gips.

Assistenten tilläts hämta varorna själv i källaren, men tog fel på säckarna och blandade fem kilo arsenik i godismassan – i princip tillräckligt mycket för att döda 20 000 personer.

Konsekvens: Till slut insåg de brittiska politikerna allvaret och införde nya lagar till följd av just den här godisskandalen.

Koppar-te: Engelsmän drack te med giftig färg

I många år drack Londonborna te som bryggts på blad från stadens häckar och buskar.

© Getty images
  • Storbritannien på 1800-talet

I den brittiska industrialiseringens kölvatten fick marknadskrafterna fritt spelrum – endast bluffmakarnas fantasi satte gränser för matfusket.

Kemisten Friedrich Accum avslöjade år 1820 att stora mängder te i London bestod av allt annat än vad som stod på förpackningen. Hans analyser visade att britterna i åratal druckit te på billiga blad från fläder, ask och slånbärsbuskar.

För att se ut som äkta vara från Kina hade bladen genomgått en komplicerad process. Först kokades och silades bladen så att taggar och kvistar rensades bort. Sedan bakades bladen i ugnen och gnuggades så att de skulle krulla sig som de äkta bladen.

Färgen måste ju också vara rätt och därför kokades ”teet” i kopparacetat. Om processen inte lyckades helt, fick bladen en sista omgång med målarpensel och lite koppar.

Konsekvens: Många te-grossister dömdes till fängelsestraff.

Hamsterfett: Fantasifull krigsmat

  • Tyskland 1914–18

Bristen på livsmedel under första världskriget tvinga­­de tyskarna att tänka kreativt för att skaffa råvaror.

Många ersättningsprodukter var godkända av myndigheterna men svartabörshandlarna tog sig ytterligare friheter: Kaffe tillverkades av ekollon – det fick bara lite tjära tillsatt för smakens skull.

Bristen på smör mötte fuskarna genom att smälta fett från gnagare, kråkor och till och med kackerlackor. Och när det var slut på peppar kom svartabörshandlarna på att man kunde rulla aska till små kulor som såg ut som äkta vara.

På så vis kunde tyskarna utan att veta om det sätta i sig en skiva rågbröd utan råg, bredd med hamsterfett och överströdd med aska.

Konsekvens: Ersättningsprodukterna var nödvändiga under kriget och man lagstiftade aldrig emot dem.

Vin med bly: Vinfuskare straffades med döden

  • Tyskland 1487

Att framställa vin har alltid varit en komplicerad process, men på medeltiden var det närmast omöjligt att få ett vin med exakt rätt syra eller sötma.

Vinmakarna har däremot sedan urminnes tider känt till hur man kan rädda ett dåligt vin. Afrikanerna gjorde gärna vinet mjukare med gipskristaller, grekerna tillsatte lite marmorstoft, bärnsten eller saltvatten, och romarna föredrog bly för att göra den strävaste årgång lite sötare.

Enligt många historiker kan detta vara förklaringen till att den romerska överklassen hade svårt att producera arvingar – bly kan nämligen på­verka fertiliteten.

Konsekvens: I 1400-talets Tyskland blev myndigheterna så småningom medvetna om de kraftiga skadeverkningarna från tillsatserna.

Därför antog man år 1487 i staden Ulm en lag som krävde att varje krogägare måste svära att vinet var rent, och att han inte hade haft i några ämnen från myndigheternas svarta lista.

Man kunde dock tjäna mycket pengar på att ignorera lagen eftersom myndigheterna sällan hade några tekniska möjligheter att bevisa ett eventuellt fusk. Å andra sidan var straffet hårt om folk blev sjuka efter att ha druckit vin på krogen.

Om krogägaren åkte fast för fusk måste han betala böter och hälla ut vinet i kloaken – inför bybornas ögon. När den tyske kemisten Eberhard Gockel år 1694 bevisade att bly är giftigt, skärptes lagen till att även omfatta dödsstraff.

Djungelkorv: Råttkött, sågspån och avföring

Chicagos slakthusområde, Packingtown, vimlade av råttor som blev till köttfärs.

© Granger/Polfoto
  • Chicago 1906

Författaren Upton Sinclair gav år 1906 ut boken Djungeln om förhållan­dena i Chicagos ökända slakt­husområde Packingtown.

Följande citat ur boken stämde enligt ögonvittnen bra överens med verkligheten: ”Det var kött som hade legat på golvet ihop med smuts och sågspån, där arbetarna hade trampat runt och spottat ett otal gånger. Det var kött som för­varats i högar i rum där vattnet droppade in från otäta tak, och tusentals råttor hade sprungit över det. Det var mörkt i förrådsrummen men man kunde se ett lager råttlort ovanpå köttet. (…) Köttet skyfflades över i skott­kärror, och arbetaren som skyfflade brydde sig inte ens om att plocka bort råttor ur kärran, om han såg några.”

Konsekvens: Samma år som boken kom ut införde myndigheterna två lagar, ”Pure Food and Drug Act” och ”Meat Inspection Act”. Landets livsmedelshantering blev mycket striktare.

Bröd med urin: Londons livsfarliga bröd

  • England på 1700-talet

Londons bagare ville gå med vinst och blandade ofta krita, kalk och malda ben i degen för att dryga ut mjölet.

Metallsaltet alun tillsattes för att få brödet vitare. Alun finns i aluminium­sulfat, och för att frigöra det använde man en lättillgänglig alkalisk lösning – t.ex. urin. Svarta­börs­handlare reste således runt och samlade in stora tunnor med urin från de fattiga.

Påföljd: 30 gram alun räcker för att döda en människa. Fuskarna straffades med offentliga förödmjukelser på Londons smutsiga gator. Om bagaren fuskade upprepade gånger plockades hans ugn isär, och han fråntogs rätten att vara bagare.

Blå mjölk: Kossorna i New York var fulla

Korna i New York var så sjuka och berusade att de måste ha hjälp med att stå upprätt.

© frank leslie's illustrated weekly & Shutterstock
  • USA 1858

De amerikanska mejeriernas rykte blev ordentligt skamfilat under den stora mjölkskandalen år 1858. New York hade blivit för stort för låta korna gå ute på bete och den storm­rike whiskeymagnaten Bradish Johnson fick en idé. Den varma spannmålsgröt som blev över vid whiskeytillverkningen 

kunde han ju utfodra kossorna i stallet med. Dels slapp han att köpa foder, dels behövde han inte transportera bort biprodukten. Johnsons 13 000 kor, som stod tätt packade i smutsiga stallar ut mot Hudsonfloden, utfodrades helt enkelt med whiskeygröt.

Korna, som var ganska medtagna redan från början, började producera mjölk som stank av alkohol. Den var så tunn att man varken kunde göra smör eller ost på den. Johnson insåg dock inte problemet utan spädde i stället ut mjölken med ytterligare vatten, vilket gav den en blåaktig färg.

Då lät han förtjocka mjölken med mjöl, söta den med morotssaft och färga den lätt gulaktig med färgämnen. New York var på den tiden en slumstad full av fattiga invandrare. Ytterst få anade oråd och köpte mjölken, som marknadsfördes som den finaste lantmjölk från friska kor.

I själva verket var storstadskorna ständigt berusade, tappade tänderna och fick stora bölder av wiskeygröten. Det var emellertid inte bara djuren som led. Enligt tidningen The New York Times bar den dåliga mjölken skulden till att över hälften av de 14 948 personer som dött i New York under året var barn under fem år.

Konsekvens: New York fick år 1862 sin första ”mjölklag”, som förbjöd alla former av tillsatser.

Balsamerat kött: Soldaterna dog av konserver

Tusentals amerikanska soldater dog av den
dåliga burkmaten.

© Granger/Polfoto & Shutterstock
  • Kuba och Puerto Rico 1898

USA:s värsta fiende i det spansk-amerikanska kriget var inte de spanska soldaterna, utan amerikanernas egen konserverade proviant.

”Det såg fint ut, men luktade som människolik som fyllts med formaldehyd”, sade den amerikanske majoren H.W. Daley om det konserverade kött som hans trupper utspisades med under spansk-amerikanska kriget.

Köttet var senigt, segt och dränkt i konserveringsmedel för att klara värmen i Kuba och Puerto Rico där kriget pågick. Daley hade till och med observerat en bit kött som hängt ute i solen i tre dagar utan att förändra färg eller bli dåligt.

Under USA:s tidigare krig hade armén fört med sig egen boskap som kunde slaktas och ätas färsk, men på 1890-­talet hade Chicago blivit centrum för en gigantisk förädlingsindustri, där billigt kött packades i miljontals burkar.

Köttets hållbarhet förlängdes med starka och farliga konserveringsmedel. Fabriksägaren
Albert Heller försvarade processen med ett uttalande om att formaldehyd var nyttigt eftersom det förhindrade att man smittades av kolera genom mjölk.

Och det var soldaterna som drabbades. De kämpade redan mot malaria och gula febern, och med det dåliga köttet dukade ännu fler under. Soldaterna beskrev köttet som ”balsamerat”, och tusentals män blev stridsodugliga på grund av diarréer.

Konsekvens: Myndigheterna uppskattade att bara 345 av de 2 910 omkomna amerikanska soldaterna hade stupat i strid.

Resten hade dött i gula febern, malaria och dysenteri, som fick fäste bland de felnärda sol­daterna. Skandalen tvingade president McKinley att avskeda sin försvarsminister, Russell A. Alger, år 1899.

Kanske är du intresserad av...