Var månlandningen en bluff?
Bilden på skärmen är grynig och ljudet raspigt, men figuren i den otympliga, vita rymddräkten lyckas ändå trollbinda de miljontals tittare i alla världens hörn som följer månlandningen.
Med den ena handen på månlandarens stege tar Neil Armstrong det historiska steget och sätter sin stövelklädda fot på månens yta.
Klockan är 3:56 på morgonen, svensk tid, den 21 juli 1969 då han något andfådd yttrar de berömda orden:
”Dett är ett litet steg för en människa men ett jättesprång för mänskligheten.”
Andäktigheten är välbefogad.
För första gången i världshistorien har människan satt sin fot på månen, och detta är bara början på en helt ny era. Åtminstone är det så de allra flesta betraktar denna historiska milstolpe.
Men det finns också några få konspirationsteoretiker som hävdar att månlandningarna aldrig har ägt rum.
Alltihop är ett enda stort lurendrejeri, planerat och utfört av en kolossal sammansvärjning bestående av den amerikanska regeringen, rymdorganisationen NASA, filmindustrin och media.
Syftet ska vara att öka USA:s makt och vinna prestige.
Det var ingen som pratade om fusk och sammansvärjningar när astronauterna återvände hem till jorden tre dagar efter Armstrongs månvandring.
För ett USA som plågades av enorma förluster i Vietnamkriget och rasoroligheter på hemma-fronten var månlandningen en glad nyhet som folket kunde samlas kring.
De tre astronauterna som deltog i månfärden med Apollo 11 – Neil Armstrong, Edwin ”Buzz” Aldrin och Michael Collins – hyllades rejält med ett konfettiregn på Broadway i New York, en ära som även vederfarits stora män somh Charles Lindbergh och Albert Einstein.
Bilderna är tagna under Apollo 15:s rymdfärd sommaren 1971. Hjulspåren kommer från månbilen som följde med.
PÅSTÅENDE: ”Bilderna har samma bakgrund”
AVFÄRDAT: I själva verket har astronauten bara flyttat kameran för att fotografera bergen utan att få med landningsfarkosten.
Skillnaden märks inte eftersom bergen ligger långt borta, även om det inte ser så ut på fotona.
Månen har nästan ingen atmosfär, vilket innebär att det dis som på jorden får avlägsna föremål att se lätt suddiga ut inte förekommer på månen.
USA låg efter i kapplöpningen
Fyra år senare hamnade händelsen i ett annat ljus.
I sin bok We Never Went to the Moon plockade författaren Bill Kaysing ned astronauternas hjältedåd på jorden.
Kaysing påstod att månlandningen aldrig hade ägt rum av den enkla anledningen att amerikanerna inte hade teknologin till att genomföra ett så krävande projekt.
I sju år hade han arbetat för Rocketdyne, företaget som gjorde motorerna till Saturn 5-raketerna som förde astronauterna till månen.
Bristen på användbar teknik hade försatt USA i en pinsam knipa, hävdade Bill Kaysing.
I ett tal år 1962 hade president John F. Kennedy nämligen lovat att skicka en man till månen innan 1960-talet var slut.
”Vi väljer att resa till månen under det här årtiondet, inte för att det är enkelt utan för att det är svårt”, hade presidenten sagt.
Flaggan vajar för att astronauterna har rört den – inte för att filmen är inspelad i en studio.
PÅSTÅENDE: ”Flaggan vajar trots att det inte finns vind på månen”
AVFÄRDAT: Forskarna avfärdar påståendet.
Det finns faktiskt ingen vind på månen; flaggan vajar av helt andra orsaker.
Inför filmsekvensen med den vajande flaggan har astronauterna fått flaggan att röra sig dels genom att veckla ut den, dels genom att vicka flaggstången av och an för att kunna borra den djupare ned i månens yta.
På jorden skulle tyngdkraften och luftmotståndet snabbt få flaggan att bli stilla igen, men tyngdkraften på månen är bara en sjättedel av jordens, och det finns inget luftmotstånd.
Därför kan flaggan fortsätta att vaja ganska länge.
Samma fenomen observerades under färden med Apollo 16, år 1972, då astronauterna körde runt i en månbil och virvlade upp damm från månens yta.
I stället för att dammkornen föll ned igen, som de skulle ha gjort på jorden, höll de sig svävande bakom bilen.
Den svävande dammformationen kan aldrig uppstå på jorden, där tyngdkraften är mycket starkare.
Rymdprogrammet var oerhört viktigt i efterkrigstidens rivalitet mot Sovjetunionen.
Förutom att det innebar ett militärt övertag att behärska rymden, handlade det också om prestige.
Och på den fronten hade USA lidit flera nederlag – till exempel då Sovjetunionen 1957 blev första nation att skicka upp en satellit i rymden, sin så kallade Sputnik.
USA hade helt enkelt inte råd att förlora kapplöpningen om att bli först på månen.
Men eftersom NASA, enligt Kaysing, bedömde att det bara fanns ynka 0,0017 procents chans att lyckas med en månlandning, valde rymdfartsorganisationen den enda återstående utvägen och iscensatte ett bedrägeri av gigantiska mått.
Rymddräkterna är konstruerade för att reflektera solljuset för att inte bli för varma. I en kameralins kan stjärnornas svaga sken inte konkurrera med den bländvita dräkten.
PÅSTÅENDE: ”Det finns inga stjärnor på himlen"
AVFÄRDAT: Bristen på stjärnor har en helt naturlig förklaring.
Bilderna är tagna i dagsljus, och kameran – som rent tekniskt är inställd på att ta bilder av astronauterna och månytan – kan inte registrera stjärnorna som avger ett mycket svagare ljus än astronauternas dräkter som reflekterar solens strålar.
Dessutom gäller samma sak på månen som på jorden: man kan inte se stjärnorna förrän solen har gått ned.
I stora drag gick planen ut på att skjuta upp rymdraketen utan astronauter i, och därefter filma dem i månliknande kulisser.
För att skaffa fram utrustning till en film som kunde återge månlandskap och rymdfarkoster på ett trovärdigt sätt, vände sig NASA till Hollywood.
Organisationen lyckades övertala den hyllade filmregissören Stanley Kubrick, som blivit klar med sin science fictionfilm ”År 2001 – en rymdresa” året innan (med amerikansk premiär den 2 april 1968).
Under inspelningen hade Kubrick och hans filmteam inhämtat information från rymdteknik-företag, universitet, observatorier, meteorologiska institut, laboratorier och andra institutioner för att filmen skulle bli realistisk.
Och när det var dags att skjuta upp Apollo 11 tog NASA kontakt med den man som visste allt om hur man producerar rymdfilmer: Stanley Kubrick – påstod Kaysing.
En timme före uppskjutningen på morgonen den 16 juli filmades de tre astronauterna medan de gick in i sin rymdfarkost.
Men enligt Kaysing stannade de inte där inne: 40 minuter senare steg de nämligen in i en höghastighetshiss och fördes till ett säkert rum.
För att ingen skulle ana oråd såg NASA:s tekniker till att TV-signalen bröts medan detta hände.
Tjugo minuter senare räknade kontrollrummet ned till 0, och Apollo 11 for mot rymden klockan 9:32 lokal tid i ett moln av rök och eld – men utan de tre astronauterna.
Kaysing hävdar att raketen störtade i Norra ishavet.
PÅSTÅENDE: ”Det kommer inga lågor från raketerna när landningsfarkosten lyfter”
AVFÄRDAT: Frånvaron av eldslågor från månlandarens raketmotor berodde på bränslet.
På månen använde astronauterna nämligen ett annat drivmedel än vid uppskjutningen: bränslet Aerozine 50, som brinner utan synliga lågor.
Samtidigt fördes astronauterna i jetplan till Nevada, där NASA i förväg hade byggt upp ett konstgjort månlandskap.
Där inlogerades de i en underjordisk anläggning med ”all tänkbar lyx, inklusive ett par av Las Vegas vackraste show girls”.
Med anläggningen som bas spelade astronauterna sedan in filmen från månlandningen som visades i TV över hela världen.
Landningen på jorden simulerades genom att astronauterna flögs till en liten atoll utanför Hawaii.
Där placerades de i ett transportflygplan tillsammans med rymdkapseln, den s.k. kommandomodulen.
Astronauterna klättrade in i modulen, som släpptes i Stilla havet.
Över huvud taget tycktes Kaysing ha svar på allt han blev tillfrågad om.
Det enda han inte kunde svara ordentligt på, var varifrån han fått idén till sin bok. Den verkade ha kommit till honom på ett närmast övernaturligt vis.
”Kalla det en förnimmelse, intuition – information från en mystisk källa till kommunikation som vi ännu inte förstår ... ett metafysiskt besked”, förklarade Kaysing i inledningen av boke
De båda Van Allen-bältena består av partiklar från solvinden som bromsas av jordens magnetfält, och de minskar partikelstrålningen på jorden.
PÅSTÅENDE: ”Strålningen skulle ha tagit livet av astronauterne”
På sin väg mot månen passerade astronauterna Van Allen-bältena, som innehåller mycket energirika, elektriskt laddade partiklar som fångats i jordens magnetfält.
Strålningen i dessa bälten skulle ha dödat astronauterna om de försökt flyga till månen, hävdar konspirationsteoretikerna.
AVFÄRDAT: Astronauterna utsattes visserligen för strålning på sin resa till och från månen, men den var så svag att den motsvarar 0,1 procent av den dödliga dosen.
Strålningens skadeeffekt beror nämligen både på strålningens styrka och på hur länge astronauten vistas i strålarna.
En astronaut kan således vistas i Van Allen-bältena i nästan fyra månader innan det blir farligt. Under resan till månen tar det en timme att
passera genom bältena.
Teorin retar upp astronauter
Kaysings bok fick stor uppmärksamhet och följdes av en mängd påståenden.
Själv fortsatte han att föra fram sina teorier, där även senare händelser vävdes in.
Till exempel påstod Kaysing att NASA låg bakom explosionen i rymdfärjan Challenger 1986 då sju astronauter omkom.
Enligt Kaysing hade astronauterna fått nys om att allt var fejkat, och därför bestämde sig NASA för att röja dem ur vägen innan de avslöjade vad de visste.
Trots att Kaysings samtliga påståenden kunde motbevisas rent vetenskapligt, framhärdade han.
Astronauternas rörelser på månen skulle vara omöjliga att återge i en film inspelad på jorden år 1969.
PÅSTÅENDE 6: ”Månlandningen är filmad i en studio”
AVFÄRDAT: Om astronauternas skuttande gångstil på månen bara hade varit en vanlig film i slow motion skulle detta vara enkelt att avslöja.
På månen blir astronauternas rörelser nämligen en blandning av snabba och långsamma rörelser:
Om man hoppar på månen blir hoppet snabbare och högre än på jorden på grund av att tyngdkraften är en sjättedel av jordens.
Däremot tar det längre tid att komma ned på ”marken” igen.
Dessutom: år 1969 hade USA tekniken för att kunna resa till månen, men inte filmutrustning för att kunna simulera det.
I juli 1996 röt astronauten Jim Lovell till.
Lovell skrev in sig i amerikansk rymdfartshistoria när han som chef på Apollo 13 lyckades föra sin farkost tillbaka till jorden trots att syretanken förstörts av en explosion.
”Den där typen är galen. Jag blir upprörd. Vi tog en stor risk, och det är något som alla i det här landet borde vara stolta över”, sade Lovell.
Kaysing stämde honom för ärekränkning men domstolen avvisade målet år 1997.
År 2013 trodde sju procent av alla amerikaner att månlandningarna faktiskt var fejkade.
