Bolsjevikerna störtade 1917 tsarens styre i Ryssland och tog makten över landet. Det innebar även slutet för tsarens förbud mot homosexualitet.
Bolsjevikerna avkriminaliserade sex mellan personer av samma kön i december 1917 – ett beslut som bekräftades efter revideringar av Sovjetunionens nya strafflag 1922 och 1926.
Även om homosexuella – åtminstone juridiskt – blivit likvärdiga medborgare i Sovjetunionen, hade kommunistpartiet svårt att hålla en konsekvent linje, när det handlade om homosexualitet.
Stalin förbjöd homosexualitet och utnyttjade lagen för att förfölja sina politiska rivaler.
Psykisk åkomma
Under 1920-talet vacklade Sovjetunionens politiska ledare mellan att tolerera, stötta och motarbeta homosexuella. Många av de sovjetiska ledarna uppfattade homosexualitet som en psykisk åkomma, som skulle botas.
Det var en inställning som inte delades av alla. Nikolaj Semasjko, som var minister med ansvar för folkhälsan, betraktade homosexuellas frigörelse ”som en del av revolutionen”, och han försökte genomföra flera sociala reformer, som skulle ge homosexuella utökade rättigheter.
Semasjko motarbetades dock av partikamrater som betraktade homosexualitet som ett exempel på ”borgerskapets degenerering”.
VIDEO: Homosexualitet i Sovjetunionen
Stalin satte ner foten
All diskussion tystades, när Josef Stalin 1933 slog näven i bordet och införde ett förbud mot sex mellan män. Straffet var upp till fem år i arbetsläger och utdömdes till omkring tusen män om året.
Ungefär samtidigt började Stalins propagandamaskineri förknippa homosexualitet med pedofili och fascism. Enligt vissa historiker utnyttjade Stalin på det sättet förbudet mot homosexualitet för att förfölja sina politiska rivaler och röja dem ur vägen.
Förtrycket av homosexuella fortsatte i Sovjetunionen ända fram till 1993, då homosexualitet åter avkriminaliserades.