Underjordiska städer: Turkiets djupaste mysterium

Vulkaner grundlade grottcivilisation

Kappadokien är i dag en av världens märkligaste regioner. Tre stora och många mindre vulkaner har genom flera miljoner år spytt ut sina jättelika askmoln i luften över området.

När askan träffade marken bildade den en substans som liknade lava och som täckte stora delar av området i ett upp till 300 meter tjockt lager. Den enorma mattan av vulkanisk aska blev till bergarten tuff, som är lätt att hugga ut och blir hård som cement under påverkan av luft.

I detta månlandskap växte ytterst få träd, det fanns alltså inget alternativt byggmaterial, invånarna utvecklade därför en ovanlig grottcivilisation. De högg sig långt in och ned i underjorden. Det var lätt och krävde inga andra verktyg än en hacka och ren muskelkraft.

Av de nästan 200 underjordiska anläggningar som man hittills hittat i Kappa­dokien uppskattar forskarna att 16 är riktiga städer med plats för över tusen invånare. Och nya städer upptäcks hela tiden.

I december 2014 berättades det exempelvis i turkiska medier att byggnadsarbetare i utkanten av Nevsehir hade hittat tunnlar ned till en underjordisk anläggning som kan visa sig vara ännu större än Derinkuyu:

”Just den underjordiska staden känner vi inte till. Det är flera kilometer tunnlar”, avslöjade Mehmet Turan, chef för byggnadsarbetet, för turkiska tidningar. Enligt byggledaren sträcker sig anläggningen över ett område på minst 45 hektar, motsvarande 450 000 m2.

Inte heller i den nyupptäckta staden har ­arkeologerna hittat några ledtrådar till vilka byggherrarna var.

Attackerade från underjorden

I samtliga underjordiska anläggningar är de arkeologiska lämningarna mycket sparsamma. Vanligtvis är rummen tomma, bortsett från några krukskärvor från den period då Kappadokien hörde till Bysantiska riket, under tidig medeltid.

I flera av anläggningarna är det dock tydligt att de övre våningarna måste vara mycket äldre än de nedre. På de nedersta våningarna är ytorna längs tunnlarna mjukare än i de översta.

Det beror på att bergarten tuff härdas mycket långsamt. Forskarna gissar att de äldsta anläggningarna kan ha huggits ut så tidigt som 2000 f.Kr.

Vid den tiden invandrade de så kallade hettiterna från de ryska stäpperna i norr. De intog Kappadokien och stora delar av Anatolien där de även byggde sin huvudstad Hattusa, omkring 20 mil öster om Turkiets huvudstad Ankara.

De nya härskarna låg i ständiga krig med sina grannar, som ofta attackerade in över rikets gränser.

Hettiterna utnyttjade emellertid landskapet till sitt försvar. I många av de hetti­tiska städerna i Kappadokien har arkeo­loger grävt ut flera underjordiska passager, som de menar att de hettitiska krigarna använde för att lägga sig i bakhåll om angripare kom in i staden.

Forskarna antar därför att det var detta folk som påbörjade uthuggningarna av de underjordiska städerna.

Husdjur under mark

Trots försvarssystemen utplånades hettiternas imperium cirka år 1200 f.Kr. då de så kalla­de sjöfolken – ett gåtfullt och mycket krigiskt folk norrifrån – drog in med sina härjningar genom Anatolien och brände allt längs sin väg.

Kappadokien blev under ­århundradena som följde en stafettpinne som vandrade mellan en mängd olika folk, tills kung Kyros på 500-talet f.Kr. erövrade området och gjorde det till en del av perserriket.

Seden att hugga ut kammare under jord hade vid den tiden spridit sig till andra delar av Anatolien, berättar den grekiske författaren Xenofon.

Han stred som legosoldat i perserriket år 401 f.Kr., och när han var på väg hem genom östra Anatolien, cirka 70 mil öster om Kappadokien, gjorde han en ovanlig upptäckt:

”I byarna var husen byggda under marken. Ingången var lika trång som en brunnsöppning, men rummen var där­emot riktigt stora. Även husdjur hade stallar under mark, och passager var uthuggna särskilt för dem”, skriver han i verket Anabasis.

Xenofon är alltså den tidigaste källa som nämner Anatoliens gåtfulla, underjordiska värld.

Invånarna gömde sig under jorden

Efter 500 år av först persiskt och sedan grekiskt-makedonskt herravälde, föll Kappadokien år 17 f.Kr. under romersk kontroll. Romarna fick fart på handeln och framtiden såg ljus ut.

Kappadokierna var berömda för sina snabba hästar och starka mulåsnor, och med världens största imperium som fast kund ökade exporten av de värdefulla djuren explosionsartat. Experter värderar att det fanns omkring 100 000 hästar i Kappadokien under rikets storhetstid.

Under de första århundradena efter Kristi födelse gjorde kristendomen sitt intåg i området, som blev populärt bland religionens tidigaste och ofta förföljda anhängare. För dem var det isolerade området en högt skattad tillflyktsort.

Anknytningen till Rom blev dock ett allvarligt problem för Kappadokien. Öster­ut låg forntidens andra stora supermakt, Persien, som under de nya härskarna – sassaniderna – såg Rom som sin huvudfiende.

Gång på gång blev kappadokierna lidande när de två stormakterna möttes i strid. Trots att romarna på 200-talet e.Kr. försökte skydda bland annat provins­huvudstaden Caesarea – dagens Kayseri – med stora stadsmurar, plundrades både den och de andra städerna i området av de persiska trupperna.

Enligt forskarna tyder allt på att det var de frekventa angreppen som ledde till att kappadokierna började bygga ut sina underjordiska städer. Om inte de romerska styrkorna kunde skydda dem, fick de väl ­göra det själva.

Resultatet blev att invånarna i så gott som varenda stad i Kappa­dokien högg ut sina egna underjordiska anläggningar, dit de kunde fly så snart fienden siktades vid horisonten.

När perserkungen Khusrov år 576 intog staden Sebaste nordöst om Caesarea, blev han med andra ord grymt besviken:

”Han kunde varken plundra eller ta fångar för alla invånare i området hade flytt”, skriver den samtida bysantinske krönikeskrivaren Johannes av Efesos.

Enligt forskarna är det mycket sannolikt att invånarna hade gömt sig i närliggande underjordiska komplex. Perserkungen blev rasande över det magra utbytet och som hämnd brände han ned den tomma staden. Invånarna hade dock räddat det viktigaste – sina liv.

Livet fortsatte under jord

I början av 600-talet blev konflikten mellan romarna och de persiska sassaniderna alltmer infekterad. Romarrikets västra del hade sedan länge dukat under, och sassaniderna satsade på att den kvar­varande östra delen – Bysantinska riket – också kunde knäckas.

Konsekvensen blev att Kappadokien blev målet för de blodigaste angreppen dittills. Under tiden hade befolkningen mödosamt huggit sig ned meter efter meter under mark, och flera av de underjordiska försvarsanläggningarna hade nu blivit hela städer.

Det främsta exemplet är Derinkuyu, som vissa forskare uppskattar kunde hysa uppemot 20 000 personer vid den här tiden. Andra är mer försiktiga och tror att det kan ha funnit plats för som mest omkring 4 000 personer.

Ingångarna till den mer än 50 meter djupa anläggningen låg dolda inuti ­husen uppe vid ytan och invånarna ­kunde snabbt och osett fly ned under marken. Där nere fanns allt de behövde för att leva vidare. På den översta av de sammanlagt åtta våningarna hade man inrett stall till kor, får och de värdefulla hästarna.

På samma våning har arkeologerna hittat spår efter vintill­verkning, där druvor pressades och jäste till vin. På våningen under ligger ett av de många bostadsområdena i staden, ­med rum som hade plats för en familj på fem, sex personer.

Här grundade invånarna dessutom en kristen missions­skola och studie­kam­mare. Ännu längre ned fanns proviant­förråd samt ett gemensamt kök. Vatten fick man från en stor ­underjordisk flod som löpte längst ned i komplexet.

Stora delar är ännu inte utforskade eftersom flera tunnlar har rasat samman. På de nedersta våningarna har arkeologerna även hittat en liten kyrka, samt en grav. Det är dock ovisst vem graven har tillhört – möjligen en präst.

Ventilationsschakt med förbindelse till markytan förde ned frisk luft även till de allra djupaste delarna. De boende kunde gömma sig under jord i flera veckor eller till och med månader om fientliga styrkor härjade i området.

Ingångarna till komplexet var väl dolda och om en fiende trots allt lyckades ta sig ned i djupet hade invånarna ett starkt försvar. Varenda tunnel mellan våningarna hade flera hundra kilo tunga kvarnstenar att försluta tunnlarna med. På så sätt kunde stadens olika delar avskiljas från varandra.

Derinkuyu var med andra ord en veritabel fästning – och det var också nödvändigt för snart dundrade den dittills farligaste fienden in uppe på marken.

Araberna ödelade Kappadokien

Den blodiga konflikten mellan de persiska sassaniderna och den bysantinska armén hade drabbat Kappadokien hårt, men år 622 red den bysantinske kejsaren Herakleios ut från rikets huvudstad Konstantinopel med en mäktig armé.

Han skulle en gång för alla försöka driva tillbaka perserna. I en rad slag lyckades kejsaren besegra de persiska styrkorna i Anatolien och angripa långt inne i det persiska inlandet.

Och år 627 lyckades kejsaren slutligen krossa den persiska armén i ett slag i våra dagars Irak. Slaget satte effektivt stopp för hotet från perserna, men fristen blev kortvarig.

I söder hade profeten Muhammed enat araberna under islams baner, och de muslimska ryttararméerna intog nu de starkt försvagade persernas provinser – till slut även själva Persien, som erövrades år 644. Därefter riktade araberna sina attacker mot Bysantinska riket.

Bysantinerna hade stor erfarenhet av krig mot konventionella arméer, som den persiska, men inte mot de mycket mobila araberna, som vanligtvis stred till häst.

Ännu en gång kom frontlinjen att gå genom Kappadokien, för här låg alla de stora vägar som ledde västerut.

Från omkring år 650 och nästan 200 år framåt var Kappadokien spelplatsen för strider mellan de kristna bysantinerna och de muslimska araberna. Och för kejsaren i Konstantinopel blev området viktigare än någonsin; kriget mot den nya fienden krävde hästar i tusental – och de hästarna kunde Kappadokien leverera.

De arabiska angriparna väckte stor fruktan bland bysantinerna, men i Kappadokien var invånarna förberedda. Med sina underjordiska anläggningar var de bättre rustade än någon annan i riket.

Trots det måste kriget ha blivit för mycket även för dem. Araberna attackerade områdets stora städer med en dittills osedd aggressivitet.

De täta angreppen ledde till att hela området öster om våra dagars Kayseri blev ett öde ingenmansland eftersom områdets invånare flydde västerut i tusental.

Först omkring år 830 gav araberna äntligen upp sina försök att erövra Anatolien, men deras plundringståg långt in i Kappadokien fortsatte.

Enligt den bysantinske historikern Leo Diaconus använde kappadokierna fortfarande sina underjordiska bostäder hundra år senare: ”De kallades grottbor eftersom de gömde sig i hålor, raviner och labyrintiska tunnlar, såväl som i grottor”, skriver han omkring år 950.

År 1071 besegrades bysantinerna av de turkiska seljuqerna, och hela den östra delen av Anatolien hamnade i seljuqernas och senare i osmanernas händer.

Kappadokiens underjordiska städer övergavs, och med tiden försvann minnena av de enorma anläggningarna. Omkring 200 har återupptäckts, resten ligger fortfarande nere i underjorden och väntar på att bli funna.