Ukrainsk haremsslav blev sultanens kejsarinna

Hürrem drar undan gardinen och tittar ut på de vackra gatorna i Europas största och mest storslagna stad, som hon bara motvilligt kallar sitt hem. För fyra år sedan blev hon bortförd från sitt hemland, Rutenien (vår tids Ukraina), av en grupp krimtatarer och såldes därefter som en enkel slav. Inte ens hennes namn var hennes eget. Sitt nya namn fick hon i haremet på grund av av sitt goda humör, Hürrem, ”den gladlynta”.

Nu ska Hürrem träffa en av världens mäktigaste män, och hon är väl förberedd. Som sultanens konkubin har hon utbildats i kärlekens konst. Hennes förmåga att tillfredsställa sultanen är avgörande för om han ska vilja träffa henne igen – och kanske en vacker dag göra henne gravid. Allt som har hänt henne under de senaste fyra åren har haft denna stund som mål.

Liderlig sultan förlustade sig i haremet

Süleyman I var Osmanska rikets längst sittande sultan. Han säkrade sig ett evigt rykte genom att erövra stora landområden (dagens Irak, Serbien och Ungern) och var en skicklig diplomat – och så älskade han kvinnor.

De venetianska diplomaterna i Konstantinopel konstaterade att sultanen var ”särskilt vällustig” och ofta fick nattliga besök från sitt harem, som låg i det gamla palatset Eski saray. Därmed infriade Süleyman alla osmaners förväntningar. En sultan skulle nämligen omge sig med konkubiner och avla så många söner som möjligt. Han fick dock aldrig gifta sig, eftersom en hustru riskerade att försämra hans omdöme.

Konkubinerna var unga jungfrur som blivit bortrövade från sina familjer i avlägset belägna områden och förts till Konstantinopel som gåvor till sultanen. I och med det lade de sitt tidigare liv bakom sig. De tvångskonverterades till islam, skulle tala turkiska och fick lära sig osmanska traditioner.

För en konkubin var det en ära att kallas till sultanens gemak, en gunst som flera av kvinnorna i Süleymans harem fick – tills natten då Hürrem besökte honom.

En son räckte inte för sultanen

Hürrems första möte med Süleyman gick så bra att sultanen om och om igen ville träffa henne i sitt sovrum, där de bland annat njöt av sin gemensamma kärlek till poesi. Tretton månader senare födde hon sonen Mehmet. Som mor till en prins tillhörde Hürrem nu eliten i palatset. Hon installerades därför i nya, luxuösa gemak med egna tjänare.

Mehmet var emellertid inte först i raden som tronarvinge. Den äran tillföll Süleymans äldste son Mustafa, som sultanen fått med konkubinen Mahidevran. Barnadödligheten var dock hög, så det förväntades att Süleyman skaffade flera söner med andra kvinnor. En konkubin fick nämligen bara föda en son. När hon väl blivit gravid fick hon inte längre vara tillsammans med sultanen.

Då inträffade det anmärkningsvärda att sultanen ville att Hürrem skulle besöka hans gemak igen.

Hürrem konkurrerade ut sin rival

Mellan åren 1521 och 1526 gav Hürrem sultanen tre söner, Mehmet, Selim och Abdullah samt dottern Mihrimah. De många barnen bekräftade den misstanke som många länge hyst: Tvärtemot rikets tradition hade sultan Süleyman I blivit monogam.

Den utvecklingen tilltalade inte Mahidevran, som märkte att hon och hennes son förlorade status och inflytande. Under många år hade Süleyman behandlat henne väl, men nu fick Hürrem all hans uppmärksamhet.

Mahidevran var rädd att hennes konkurrent skulle övertala sultanen att sätta hennes barn framför tronföljaren Mustafa – eller kanske till och med röja honom ur vägen. I många år gav de två kvinnorna varandra iskalla blickar, tills svartsjukan slutligen blev för mycket för Mahidevran. Hon kastade sig över Hürrem, slet sönder hennes kläder och rev henne i ansiktet.

När sultanen senare sände bud efter Hürrem ville hon inte träffa honom.

”Säg till sultanen att jag med mitt sönderrivna ansikte inte är värdig att befinna mig i hans närhet”, sa hon till eunucken som kom med sultanens inbjudan. Süleyman befallde emellertid henne att ändå komma och när han frågade hur hon fått sina sår berättade hon att det var Mahidevran som gett henne dem.

Süleyman konfronterade Mahidevran med beskyllningen. Hon erkände vad hon gjort och tillade att Hürrem hade förtjänat angreppet. Det gjorde sultanen arg. Han förvisade både henne och hennes son till regionen Manisa, långt bort från Konstantinopel.

Elaka rykten om Hürrem Sultana

År 1534 hade Hürrem fött sultanen ytterligare två söner. Hennes ställning som sultanens favorit cementerades ytterligare när Süleyman valde att gifta sig med henne. Äktenskapet saknade motstycke. Den spektakulära nyheten uppmärksammades långt utanför Osmanska rikets gränser.

”Det har hänt något extraordinärt. Sultanen har tagit sig en kejsarinna, en slavinna från Ryssland”, rapporterade ett sändebud från stadsstaten Genua. ”Alla talar om bröllopet, men ingen kan säga vad det kommer att innebära.”

Därefter flyttade Hürrem in i sultanens palats och blev den första i Osmanska rikets historia som fick titeln Haseki Sultan, ”sultanens närmaste”. Hon fick även namnet Hürrem Sultana, vilket visade att hon nu var en del av sultanens dynasti. Det utgjorde ett dramatiskt brott med traditionen, eftersom kvinnor normalt inte hade någonting med politiken att göra. Nu var emellertid Hürrem en del av Osmanska rikets innersta maktkrets.

Under en lång tid deltog hon i möten om rikets framtid och hon lät uppföra skolor, moskéer och härbärgen i Konstantinopel. När Süleyman var bortrest fungerade hon som hans ställföreträdare, och hon var en hängiven maka som skickade honom längtansfulla brev.

”Dag och natt brinner jag i sorgens eld på grund av avståndet från dig”, skrev hon till sultanen, som svarade: ”Mitt hjärta är fullt av sorg, mina ögon fylls av tårar. Jag är din älskare. Du ger mig glädje.”

Det var emellertid inte alla som trodde på parets kärlek. Sedan tronföljaren Mustafa och hans mor skickats bort från palatset hade det gått rykten om Hürrems inflytande, som många av sultanens traditionella rådgivare fann skandalöst.

”De säger att hon har förhäxat honom”, skrev den venetianske diplomaten Luigi Bassano. ”Hela hovet avskyr henne, men eftersom sultanen älskar henne vågar ingen säga det högt.”

Inte minst inom sultanens elitkår janitsjarerna jäste missnöjet. Janitsjarerna älskade Mustafa, som redan hade visat prov på att han var en skicklig krigare, som var beredd att strida vid fronten. De befarade att Hürrem skulle få sultanen att i stället utse en av hennes egna söner till tronföljare.

Janitsjarernas trohet mot Mustafa gick så långt att de år 1552 öppet svor honom sin trohet och kysste hans hand. Rykten om att de tillsammans planerade ett uppror mot sultanen florerade. Süleyman avfärdade dock historien som ett rent påhitt.

”Gud förbjude att min Mustafa skulle våga sig på en sådan fräckhet och göra något så oklokt så länge jag lever”, sa han. Sannolikt grodde emellertid tvivlet ändå i sultanens sinne.

Sultanen avrättade sig egen son

År 1553 hade Süleyman övertalats till att återvända till slagfältet och dra i krig mot safaviddynastin i dagens Iran.

Tronföljaren Mustafa deltog med sin egen armé. Under fälttåget skrev sultanens storvesir Rüstem Pasha till Mustafa och frågade om han ville ansluta sin armé till faderns. Till sultanen sa emellertid Pasha att tronföljaren planerade att döda honom.

När Mustafa kom till sultanens tält blev han överfallen och dödad av Süleymans vakter.

Mustafas död sände chockvågor genom Osmanska riket och janitsjarerna gjorde öppet uppror. Först när sultanen hade bannlyst Rüstem Pasha och gett soldaterna en stor löneförhöjning blev det lugnt i leden.

Det gick dock rykten om att Hürrem legat bakom tronföljarens död, att hon slagit sig samman med Rüstem Pasha för att se till att hennes söner skulle få makten. Rüstem Pasha, som var född på Balkan, hade liksom Hürrem tvingats till Konstantinopel. I många år hade hon hjälpt honom, bland annat genom att arrangera äktenskapet mellan honom och sultanens och Hürrems enda dotter.

”Du tillät ord från en rysk häxa i dina öron”, skrev den kvinnliga diktaren Nisayi och lyfte därmed fram något som många i samtiden tänkte.

Än i dag, 500 år senare, har emellertid ingen kunnat bevisa att Hürrem hade ett finger med i spelet om tronföljden efter Süleyman.

Hürrem startade ny våg

I och med Mustafas död hade Hürrem säkrat sin makt, varefter hon ägnade sig åt byggnation. Under de sista åren av sitt liv lät hon uppföra ett stort sjukhus vars like Konstantinopel aldrig tidigare skådat. Efter en längre tids sjukdom somnade hon in år 1558. Den sörjande Süleyman lät bygga ett imponerande mausoleum där Hürrem lades till vila och åtta år senare anslöt han sig till sin älskade.

Vid det laget var Selim den ende av parets söner som fortfarande levde, men med honom höll Osmanska rikets storhetstid på att ta slut. I eftervärlden fick Selim tillnamnet ”den berusade”. Under ett stort sjöslag mot Spanien och en rad italienska stadsstater vid Lepanto år 1571 förlorade han större delen av osmanernas flotta.

En sak hade dock Selim lärt sig av sin far Süleyman I: Även Selim gifte sig med en klok konkubin, Nurbanu, och inledde därmed en ny tid i vilken sultanernas kvinnor inte längre bara födde barn, utan hade stort politiskt inflytande.