Svarta gardet drev osmanerna på flykt

Soldaterna är välutbildade, skoningslösa och obrottsligt lojala mot kungen. Under slaget slåss de med näbbar och klor mot de osmanska fienderna.

Flera grannkrig

Slaget på Brödfältet var långtifrån den första sammandrabbningen mellan det ungerska kungariket och Osmanska riket. Det turkiska riket hade sedan det grundades 1299 snabbt erövrat en lång rad av sina grannar.

År 1453 intog den tjugoettårige sultanen Mehmet II – med tillnamnet ”Erövraren” – Konstantinopel, huvudstaden i det kristna Bysantinska riket.

Erövringen gav turkarna kontroll över det strategiskt viktiga sundet Bosporen mellan Medelhavet och Svarta havet, och riket sträckte sig nu över stora delar av Balkan och omfattade vidsträckta landområden söder och väster om Svarta havet.

Framgångarna på slagfältet fick sultan Mehmet II att rikta blickarna mot Ungern, som låg vid Osmanska rikets nordvästra gräns.

På den tiden var Ungern ett väldigt kungarike. Dess yta täckte – utöver dagens Ungern – även dagens Slovakien och stora delar av Rumänien, Ukraina, Österrike, Serbien och Kroatien.

Riket var dessutom oerhört rikt. Omkring en tredjedel av den europeiska produktionen av guld kom från Ungern, som även hade stora förekomster av ­silver och salt – en av medeltidens mest eftertraktade varor.

Samtidigt plågades landet av kaotiska regeringsförhållanden: Kungamakten var svag och adeln mer upptagen av inbördes konflikter än av att måna om landets väl.

År 1456 slog Mehmet II därför till och belägrade den ungerska staden Belgrad. Efter arton dagar lyckades ungrarna pressa tillbaka sultanen, men Mehmet gav inte upp planerna på att kuva Ungern.

Upprepade gånger återvände hans soldater och gjorde nålsticksräder in i Transsylvanien. De plundrade byar­na, vars invånare blev tvungna att fly och lämna stora områden öde.

Legosoldater var lojala

Ungern hade inte för avsikt att finna sig i de provocerande angreppen. På tronen satt den handlingskraftige Mattias Corvinus, och han var i färd med att samla makten i sina händer. Mattias hade blivit kung år 1458, och han hade snabbt ­lyckats kväsa landets inflytelserika adel.

Medan adels­släkterna tidigare hade varit tongivande i frågor om landets inre och yttre angelä­genheter, såg kung Mattias nu till att alltid få sista ordet.

”Gud, som satte solen på himlen, som kung över himlen och stjärnorna, utnämnde även Mattias ensam under solen som kung”, konstaterade den samtida italienske prästen och filosofen Marsilio Ficino från stadsstaten Florens.

Mattias var inte heller sen att framställa sig som kyrkans försvarare:

”Jag har, allra heligaste Fader, vigt mig och mitt rike åt att i all framtid tjäna den heliga romerska kyrkan och Ers helighet. Om det kallas till krig mot de kätterska tjeckerna eller mot turkarna, är Mattias och hans ungrare redo”, förklarade Mat­tias i ett brev till påven år 1465.

Kungens prat var inte endast tomma ord. Direkt efter sin kröning började han bygga upp en stark, professionell armé – till skillnad från de flesta länder i dåtidens Europa, som använde värnpliktiga soldater, som tjänstgjorde endast i korta perioder.

Resten av tiden skötte männen sina vanliga arbeten som exempelvis bönder, murare och bagare. Till sin frustration förfogade även Mattias över värnpliktiga, när han kom till makten.

Den unge kungen fann att soldaternas tjänstgöring var för kort för att de skulle lära sig krigaryrket ordentligt, och han var bekymrad av att det var just de adelsmän som han ville beröva inflytande som stod för inkallandet av männen, som arbetade på deras gods.

Mattias lånade femhundra kavallerister av den böhmiske kungen. Soldaterna ingick som legosoldater i den ungerska armén och hjälpte Mattias att hålla sina adliga rivaler stången. Samtidigt enrollerade han tjeckiska desertörer, som på den tiden ofta genomförde plundrings­expeditioner i Ungern.

Mattias gav tjecker­nas ledare, Jan Jiskra, två slott, medan männen fick åtskilliga gulddukater för att gå i ungersk tjänst. De nyvärvade legosoldaterna visade sig vara skickliga krigare, och under de följande åren ut­ökade Mattias därför sin yrkesarmé till historiska dimensioner.

Det exakta antalet soldater är inte känt, men armén, som skulle bli känd under namnet Svarta gardet, uppgick troligen till omkring 25000 soldater, när den var som störst.

Soldaterna, som utgjordes huvudsakligen av saxare, polacker, tjecker och personer från Böhmen, var fast anställda på heltid och hade därför utmärkta förutsättningar att lära sig alla aspekter av krigar­yrket. Samtidigt betalades de synnerligen frikostigt, vilket garanterade deras lojalitet mot den ungerske kungen.

Svarta gardet var väl utrustat med medeltidens traditionella vapen som pilbågar, svärd och lansar av hög kvalitet. Dessutom förfogade styrkorna över ett stort antal hakebössor.

I en tid då det höga priset på krut begränsade användningen av gevär, kunde Mattias utrusta var fjärde soldat med detta moderna, slagkraftiga vapen.

Turkiska invasioner skrämde

Mattias skulle få användning för sin armé. I januari 1479 kunde Osmanska riket notera ännu en triumf, när ett krig mot den rika stadsstaten Venedig slutade med turkisk seger och erövringen av nya, stora landområden på Balkan.

Nu fruktade Mattias att turen skulle komma till Ungern – och hans föraningar skulle snart bekräftas:

I slutet av augusti höll invånarna i den lilla byn Nedeljanec marknad. Medan bönder och andra fridfullt köpslog om priset på boskap, redskap och tyger galopperade ett förband av turkiska soldater in i byn.

De skrämda byborna flydde, och de osmans­ka soldaterna kunde inta byn. Därefter fortsatte soldaterna mot västra Ungern. Där mötte angriparna hårt motstånd från lokala styrkor, som lyckades besegra en styrka med omkring tretusen man.

Större delen av osmanerna lyckades emellertid komma undan åt söder med de många tusen fångar som de hade tagit under sina plundringar. Det osmanska nålsticksangreppet var bara början. I oktober kom turkarna tillbaka.

Den här gången gick de målmedvetet mot Transsylvanien med områdets rika förekoms­ter av guld, silver och salt.

I spetsen för styrkorna stod Ali Bey – en 54-årig veteran från sultan Mehmets krig på Balkan och i Centraleuropa. Ali Beys styrkor samlades först i östra Serbien, satte därefter kurs över Donau och gick sedan vidare mot Transsylvanien. Under framryckningen plundrade och skövlade styrkorna allt de såg.

Så snart Mattias Corvinus hörde om osmanernas härjningar gav han sin befälhavare Stefan Báthory order att rusta en armé tillsammans med general Pál Kinizsi. Generalen var känd för sin goda relation till kungen och för att vara ovanligt skoningslös på slagfältet.

Enligt en legend arbetade Kinizsi som mjölnare, när kungen en dag under en jakt råkade passera hans hus och bad om något att dricka. När Kinizsi serverade kungen använde han en kvarnsten som serveringsbricka.

Mattias blev så imponerad av den urstarke mannen att han genast erbjöd Pál Kinizsi en plats i armén. Där steg mjölnaren snabbt i graderna – trots att han enligt legenden inte kunde vare sig läsa eller skriva.

År 1479 hade han adlats till greve och utnämnts till general i Svarta gardet. När den ungers­ka armén och osmanerna stod mittemot varandra på Brödfältet, befann Kanizsi sig emellertid i västra Rumänien långt från slag­fältet.

Han var tvungen att skynda sig för att komma fram i tid.

Föll av hästen

Ali Bey fick snabbt kontakt med Stefan Báthorys armé, men han kände inte till Pál Kinizsi och hans niohundra man när os­maner­na slog läger på Brödfältet.

Från kullen betraktade Stefan Báthory turkarna, medan han otåligt väntade på att kunna inleda slaget. Hela förmiddagen avvaktade han, i hopp om att Pál Kinizsi skulle nå fram med sina män.

Strax efter lunch, när solen stod högt på himlen, var han säker på att general Kinizsi kunde komma fram vilket ögonblick som helst. Med höga rop gav han sina soldater order att inleda slaget.

En kolonn på ungrarnas högra flank inledde striden, men männen drevs omedelbart tillbaka av turkarna.

Uppmuntrade av sin framgång fortsatte turkarna att angripa Báthorys soldater. Många av dem dödades på slagfältet eller drunknade i floden Maros, som flöt fram genom slagfältet. När även ungrarnas vänstra flank började ge efter blev Stefan Báthory desperat.

Hans män sökte sig mot mitten av slagfältet för att komma bort från den ojämna och blodiga striden, och hela den ungerska uppställ­ningen höll på att kollapsa. För att rida fram och elda på sina män satte befälhavaren sporrarna hårt i sidorna på sin häst.

Hästen blev så förskräckt av den plötsliga smärtan att den kastade sig till marken med Báthory i sadeln.

De ungerska soldaterna såg med fasa vad som hände. De fruktade att befälhavarens fall var ett dåligt omen – att allt var förlorat. Somliga blev så rädda att de bönföll Stefan Báthory att ge sig iväg och gömma sig i bergen.

Stefan Báthory låtsades som ingenting. Han borstade av sig dammet och svingade sig upp i sadeln igen. Sedan gav han tecken åt sitt kavalleri att gå till anfall mot fiendens mitt. Angreppet kom så oväntat att de turkiska styrkorna för en stund vacklade och gav efter.

Floden färgades röd av blod

Förskräckt gav Ali Bey sitt kavalleri order att göra allt för att driva tillbaka ungrarna. I hela tre timmar drabbade styrkorna samman i rena slakten. Kroksablar och svärd blixtrade i luften, medan hästarnas gnäggande blandades med de sårades skrik.

Över slagfältet vajade färggranna fanor fläckade av de stupades blod. Stefan Báthory såg med förtvivlan hur hans män drevs på flykten överallt, men precis när han var på vippen att ge upp såg han hur general Pál Kinizsis styrkor dök upp på krönet bakom fiendens bakre linjer.

Med sina niohundra soldater stormade Kinizsi nedför slänten mot slätten. Till ljudet av trummor och trumpeter kastade den utvilade styrkan sig över de turkiska soldaterna. De överrumplade osmanerna blev som paralyserade, när Kinizsis styrkor anföll dem i ryggen.

I floden flöt döda kroppar sida vid sida med sårade, som desperat försökte komma undan blodbadet. ”Floden Maros var fylld med blod längs hela sträckan”, berättar An­tonio Bonifini, kung ­Mattias Corvinus hovhistoriker.

I tumultet fick Stefan Báthory syn på Pál Kinizsi, som täckt i blod från topp till tå ropade uppmuntrande till honom. Báthory hade inte heller förskonats från hugg.

Han blödde kraftigt från sex sår, men åsynen av Kinizsis styrkor hade gett honom förnyat mod – och på goda grunder. Kinizsis män fick turkarna att vackla.

När generalen nu gjorde ännu en framstöt tog fienden till flykten. Synen av de panikslagna osmanerna, som till fots eller häst flydde från slagfältet, möttes med höga jubelrop från Svarta gardet. Krigslyckan hade vänt och Ungern var räddat.

Medan skymningen föll steg stämningen i det ungerska lägret.

”Segern var blodig, men Kinizsi njöt av den. Tillsammans med sina kamrater ­fes­tade han bland de döda”, berättar Bonifini. Kinizsi fann mat och te i osmanernas övergivna läger, och ungrarna plockade även fram vinet.

”Under banketten sjöng de krigar­sånger och hyllade sina ledare. De blev berusade och började dansa. Även Kinizsi bjöds upp till dans, och han lyfte upp en död turkisk soldat och dansade med honom i en vild dans”, berättar hov­historikern Antonio Bonifini.

Armén löstes upp

Ungrarnas seger över Osmanska rikets styrkor var odiskutabel. Historiker räknar med att omkring femtontusen turkiska soldater miste livet, medan Svarta gardet förlorade endast cirka tretusen.

Mattias armé hade slagit tidens mest skräckinjagande fiende, och i åtskilliga år innebar förödmjukelsen att de turkiska styrkorna höll sig långt borta från Ungern.

Under kung Mattias Corvinus firade Svarta gardet fler triumfer – erövringen av Wien år 1485 var kronan på verket. Snart började det dock gå utför. Palmsöndagen år 1490 blev Mattias plötsligt sjuk och endast två dagar senare, den 6 april, avled han.

Mattias hade dessförinnan bett sina ­officerare att svära trohet till hans son och tronarvinge, János Corvinus, men efter Mattias död blossade gamla konflikter upp igen, och efter mycket intrigerande installerades i stället den böhmiske kungen Vladislav på tronen.

Svarta gardet ställde sig lojalt bakom den nye ­kungen, men när Tysk-romerska riket under kejsar Maximilian I kort därefter angrep Ungern för att ta tillbaka förlorade landområden ställdes lojaliteten på prov, för kung Vladislav hade ont om pengar, och gardet fick därför inte alltid betalt i tid.

Historiker har beräknat att kungen av sina årliga intäkter på 900000 dukater var tvungen att avsätta inte mind­re än 400000 till sin yrkesarmé. När soldaterna inte fick betalt i tid bytte många av dem sida till Maximilian, som de hjälpte att invadera Ungern.

År 1492 skickade Vladislav Svarta gardet till södra delen av Ungern. Där skulle soldaterna ännu en gång slå tillbaka en turkisk invasion. När soldaterna fick vänta på sin lön var det emellertid många som började ge sig ut på plundringsstråt i trakten.

Vid det laget hade Ungerns ledande män fått nog av Svarta gardet, och Pál Kinizsi fick order om att lösa upp armén. De flesta av soldaterna anslöt sig till lokala styrkor, medan den sista resten mötte ett tragiskt slut.

En grupp tidigare yrkessoldater var så förbittrade över gardets öde att de hade för avsikt att hjälpa osmanerna. Pál Kinizsi fick nys om planerna, och generalen dröjde inte med att agera.

I maj 1494 lät han gripa männen från den armé som han tidigare hade lett till seger över den osmanska fienden. Som straff för förräde­riet lät han dem svälta ihjäl.