Svaghet kostade sultanen tronen

Landets härskare, sultan Mehmet V, har inte heller samma styrka som sina många föregångare. I århundraden har de osmanska sultanerna betraktats som de mäktigaste männen på jorden, men 1914 är Mehmet bara en galjonsfigur som måste foga sig efter nationalistiska politiker.

Sultanens undersåtar vet inte om det ännu, men i och med krigsförklaringen har det osmanska riket skrivit under sin egen dödsdom.

Reformer skapade ilska

Det osmanska riket stagnerade i slutet av 1600-talet och från början av 1800-talet gick det stadigt utför för sultanen, som styrde över 26 miljoner undersåtar i Europa, Mellanöstern och Afrika.

Efter mer än 100 år av fler smärtsamma nederlag än segrar insåg en sultan till slut att hans imperium var i desperat behov av en omfattande modernisering. Mahmud II var denne framsynta härskare, och under hans 31 år på tronen (1808–1839) genomgick imperiet stora förändringar.

Den traditionella turbanen från Mellanöstern förbjöds. I stället var alla tvungna att bära en fez. Mahmud centraliserade också makten så att imperiets provinser inte fick staka ut sin egen kurs.

Under hans efterträdare Abdülmecid I blev alla sultanens undersåtar jämlika, så kristna och judar fick samma rättigheter som muslimer. Snart hade det osmanska riket även sedlar och järnvägar.

Rikets ärkekonservativa muslimska ledare protesterade mot att man knäböjde för de otrogna européernas idéer, men även efter att Abdülmecid dött av tuberkulos fortsatte moderniseringen. Även hans bror Abdülaziz älskade allt västerländskt – den nye sultanen var framför allt fascinerad av britternas mäktiga flotta, som de använde för att dominera halva världen.

Så medan många av hans undersåtar svalt, beställde Abdülaziz – med pengar lånade från europeiska banker – 27 bepansrade och ångdrivna slagskepp. Köpet skulle ge osmanerna världens tredje största flotta – näst efter Storbritannien och Frankrike.

År 1875 översteg statsskulden värdet av tolv ton guld, och Europas banker slog igen kassan. Osmanska riket gick i konkurs.

Skammen över imperiets ynkliga situation mobiliserade sultanens motståndare, varav många var ministrar i hans egen rådgivande församling, och i maj 1876 beslutade de att avsätta Abdülaziz.

Kuppmakarna spred rykten om att agenter från ärkefienden Ryssland skulle försöka kidnappa sultanen.

Ryktena fick palatsvakterna att tömma sultanens harem på fruar, älskarinnor och eunucker, varpå de låste in Abdülaziz – för hans egen säkerhet. Nu hade ministrarna fria händer att avsätta honom. Några dagar senare tog den mäktigaste mannen i Osmanska riket sitt liv genom att skära av sig handlederna med en sax.

Kuppmakarna utsåg omedelbart en ny sultan – Abdülaziz brorson – som inte lyckades regera i mer än 93 dagar, innan han fick ett nervöst sammanbrott vid tanken på farbroderns öde.

Han ersattes av sin halvbror Abdülhamid II, som under påtryckningar lät kuppmakarna skriva Osmanska rikets första konstitution. Den införde pressfrihet och inrättade ett parlament med ett över- och ett underhus som skulle godkänna statsbudgeten.

Sultanen avskaffade demokratin

Det första underhuset 1877 bestod av 71 muslimer, 44 kristna och fyra judiska representanter, som hade vetorätt mot beslut som fattades av den också nybildade senaten, till vilken sultanen utsåg ledamöter.

Konstitutionen var osmanernas första försök att begränsa sultanens makt, men begränsningarna var små. Utan att konsultera parlamentet kunde sultanen fortfarande förklara krig och utse nya ministrar. Alla nya lagar måste också godkännas av honom.

I längden tröttnade dock Abdülhamid på parlamentsledamöternas många reformförslag, och 1878 såg han sig tvungen att upphäva konstitutionen.

Anledningen var att Osmanska riket hade förlorat ännu ett krig – denna gång mot de ryskstödda serberna och rumänerna, som 1878 bröt sig loss från imperiet – och missnöjet sjöd i Konstantinopel.

De avsatta parlamentsledamöterna bildade hemliga oppositionsfraktioner och väntade på rätt tillfälle att göra ett nytt försök att demokratisera det osmanska imperiet.

Blodbad satte Europa i gungning

Under Abdülhamids autokratiska styre fortsatte det stora imperiet att vittra sönder. Frankrike erövrade Tunisien 1881 och året därpå intog Storbritannien Egypten för att säkra fri passage till Indien via Suezkanalen.

Och vid de sällsynta tillfällen då osmanerna lyckades hålla kvar en bit av imperiet, rasade Europas stormakter mot rikets hårda nypor.

År 1903 brände den osmanska armén ner 200 rebellbyar och slaktade omkring 9 000 civila i det makedonska höglandet. Blodsutgjutelserna var så omfattande att de resulterade i en intern osmansk protestorganisation.

Barbariet fick många officerare att tvivla på sultanens styre. De samlades i en hemlig politisk organisation som kallades ungturkarna. Organisationen drömde om ett modernt och demokratiskt osmanskt rike.

Fem år senare ledde ungturkarna ett uppror inom armén. Fler och fler anslöt sig till dem och i juli 1908 intog rebellerna Konstantinopel. Efter det fick sultan Abdülhamid nöja sig med rollen som galjonsfigur, medan den verkliga makten låg hos det återöppnade parlamentet.

I december 1908 höll Osmanska riket det första demokratiska valet i sin 600-åriga historia.

Ungturkarnas kupp hade stöd bland i synnerhet yngre officerare, tjänstemän och intellektuella, men var oacceptabel för många andra.

I religiösa kretsar fördömdes kuppen som en ”otrogen förändring”, och året därpå tågade islamiska lärda tillsammans med tusentals arga muslimer genom Konstantinopels gator och skanderade bland annat ”Vi vill ha sharia!”.

Protesterna hade sultanens stöd, men det slutade med att armén krossade motkuppen. Tvåhundra av de mest högljudda kritikerna dömdes till döden. Som en varning satte armén upp galgar på huvudstadens gator, där de dömda hängdes inför sina besegrade anhängare.

Rriket förlorade Balkan

Ungturkarna ersatte sedan den bångstyrige sultanen med hans halvbror Mehmet V.

Demokratiseringen av Osmanska riket medförde dock varken fred eller det större välstånd som den nyinstallerade regeringen hade hoppats på. Ungturkarnas parti, CUP, förlorade dessutom valet och fick nöja sig med rollen som oppositionsparti.

Ett nytt krig förlorades 1912 – en allians av Balkanländer (Bulgarien, Serbien, Grekland och Montenegro) erövrade Osmanska rikets sista besittningar i Europa samt Kreta – och förödmjukelsen fick blodet att koka bland ungturkarna.

De stormade regeringsbyggnaden och sköt krigsministern.

Efter kuppen övergav ungturkarna den demokrati som de själva hade kämpat för. I stället blev CUP landets enda tillåtna parti och oppositionen fängslades eller landsförvisades.

Världskriget kostade imperiet

Ungturkarna proklamerade att Osmanska riket nu var till för muslimer, medan kristna hädanefter skulle vara förbjudna att köpa egendom eller äga skjutvapen.

Därför vågade ingen protestera när CUP 1914 beslutade att det enda sättet att återta det förlorade imperiet var att gå med i första världskriget på Tysklands, Österrike-Ungerns och Bulgariens sida.

Men den osmanska armén var i ett bedrövligt skick. Endast genom att offra en kvarts miljon soldater lyckades armén vinna slaget vid Gallipoli 1915 och därmed hindra britterna från att landsätta en armé och marschera mot Konstantinopel.

Denna triumf kunde dock inte dölja det faktum att osmanerna pressades tillbaka i Kaukasus och Mellanöstern.

Vid världskrigets slut 1918 hade britterna, fransmännen och grekerna erövrat Osmanska riket och ockuperat Konstantinopel. Osmanerna tvingades underteckna det så kallade Sèvresfördraget, som delade upp imperiet mellan krigets segrare och dessutom innebar att osmanerna miste stora delar av Mindre Asien – osmanernas kärnområde.

Från Bosporen till Medelhavet skulle kusten bli en internationell zon som administrerades av krigets segrare. Smyrna (dagens İzmir) och ett stort inland föll till Grekland, som dessutom tog tillfället i akt att erövra Mindre Asiens västkust, där grekiska stadsstater legat 2 500 år tidigare.

Europa var utmattat efter fyra år av blodigt världskrig, och när resterna av den osmanska armén 1919 inledde en motoffensiv för att driva ut grekerna ingrep omvärlden inte. Från Ankara ledde den så kallade provisoriska regeringen kampen för att skapa ett hem för Osmanska rikets turkisktalande befolkning: Turkiet.

Regeringen leddes av krigshjälten från Gallipoli, general Mustafa Kemal (senare känd som Atatürk).

Inom loppet av tre år lyckades osmanerna besegra den grekiska armén och tvinga Storbritannien, Frankrike och Italien att häva sin ockupation av Konstantinopel.

Sultanen lämnade med sina eunucker

Den 1 november 1922 avskaffade den provisoriska regeringen officiellt det osmanska sultanatet och skickade den siste av rikets 36 sultaner i exil.

Sultanen lämnade Konstantinopel under brittisk eskort med fem fruar, två eunucker och sin barberare. Året därpå utropade Mustafa Kemal Atatürk den turkiska republiken – en enpartistat med honom som president.