Tusentals människor jublar när den osmanske andlige ledaren Mustafa Hayri den 14 november 1914 förklarar heligt krig mot ententemakterna – Frankrike, Ryssland och Storbritannien.
Symboliken är omisskännlig: Mustafa Hayri talar från en balkong framför Fatih-moskén. Helgedomen i Konstantinopel är uppkallad efter Mehmet Fatih (Mehmet Erövraren) - sultanen som 1453 erövrade Konstantinopel från bysantinerna.
Heligt krig innebär att alla osmanska män mellan 20 och 45 år är skyldiga att ta värvning i armén för att försvara islam. Alla stupade soldater blir martyrer, lovar Mustafa Hayri.
Men 1914 är sultanens en gång fruktade armé en skugga av sitt forna jag. Soldaterna saknar allt från uniformer till kanoner.

Den osmanska armén förfogade 1915 inte över något luftvärn. Gamla artilleripjäser monterades på primitiva stativ, så att eldröret pekade mot himlen.
Landets härskare, sultan Mehmet V, har inte heller samma styrka som sina många föregångare. I århundraden har de osmanska sultanerna betraktats som de mäktigaste männen på jorden, men 1914 är Mehmet bara en galjonsfigur som måste foga sig efter nationalistiska politiker.
Sultanens undersåtar vet inte om det ännu, men i och med krigsförklaringen har det osmanska riket skrivit under sin egen dödsdom.
Reformer skapade ilska
Det osmanska riket stagnerade i slutet av 1600-talet och från början av 1800-talet gick det stadigt utför för sultanen, som styrde över 26 miljoner undersåtar i Europa, Mellanöstern och Afrika.
Efter mer än 100 år av fler smärtsamma nederlag än segrar insåg en sultan till slut att hans imperium var i desperat behov av en omfattande modernisering. Mahmud II var denne framsynta härskare, och under hans 31 år på tronen (1808–1839) genomgick imperiet stora förändringar.
Den traditionella turbanen från Mellanöstern förbjöds. I stället var alla tvungna att bära en fez. Mahmud centraliserade också makten så att imperiets provinser inte fick staka ut sin egen kurs.

Fezen är en cylindrisk filthatt med tofs. Namnet sägs komma från den marockanska staden Fez, som den karakteristiska röda färgen kom från.
Under hans efterträdare Abdülmecid I blev alla sultanens undersåtar jämlika, så kristna och judar fick samma rättigheter som muslimer. Snart hade det osmanska riket även sedlar och järnvägar.
Rikets ärkekonservativa muslimska ledare protesterade mot att man knäböjde för de otrogna européernas idéer, men även efter att Abdülmecid dött av tuberkulos fortsatte moderniseringen. Även hans bror Abdülaziz älskade allt västerländskt – den nye sultanen var framför allt fascinerad av britternas mäktiga flotta, som de använde för att dominera halva världen.
Så medan många av hans undersåtar svalt, beställde Abdülaziz – med pengar lånade från europeiska banker – 27 bepansrade och ångdrivna slagskepp. Köpet skulle ge osmanerna världens tredje största flotta – näst efter Storbritannien och Frankrike.
År 1875 översteg statsskulden värdet av tolv ton guld, och Europas banker slog igen kassan. Osmanska riket gick i konkurs.
Skammen över imperiets ynkliga situation mobiliserade sultanens motståndare, varav många var ministrar i hans egen rådgivande församling, och i maj 1876 beslutade de att avsätta Abdülaziz.
Kuppmakarna spred rykten om att agenter från ärkefienden Ryssland skulle försöka kidnappa sultanen.

Osmaniye var ett av Osmanska rikets första pansarfartyg. Örlogsfartyget byggdes i Storbritannien och var bestyckat med 25 kanoner.
Ryktena fick palatsvakterna att tömma sultanens harem på fruar, älskarinnor och eunucker, varpå de låste in Abdülaziz – för hans egen säkerhet. Nu hade ministrarna fria händer att avsätta honom. Några dagar senare tog den mäktigaste mannen i Osmanska riket sitt liv genom att skära av sig handlederna med en sax.
Kuppmakarna utsåg omedelbart en ny sultan – Abdülaziz brorson – som inte lyckades regera i mer än 93 dagar, innan han fick ett nervöst sammanbrott vid tanken på farbroderns öde.
Han ersattes av sin halvbror Abdülhamid II, som under påtryckningar lät kuppmakarna skriva Osmanska rikets första konstitution. Den införde pressfrihet och inrättade ett parlament med ett över- och ett underhus som skulle godkänna statsbudgeten.
Sultanen avskaffade demokratin
Det första underhuset 1877 bestod av 71 muslimer, 44 kristna och fyra judiska representanter, som hade vetorätt mot beslut som fattades av den också nybildade senaten, till vilken sultanen utsåg ledamöter.
Tronen vacklade i årtionden
Den franska revolutionens motto om jämlikhet, frihet och broderskap nådde även Osmanska riket och undergrävde tron på att sultanen styrde i enlighet med
Allahs vilja. Politiker grep makten och avsatte sultan efter sultan.

AVSATT OCH TOG SITT LIV
Namn: Abdülaziz.
Regerade: 1861–1876.
Makt: Rikets siste mäktige sultan, men en statsbankrutt underminerade honom.

AVSATT
Namn: Murad V
Regerade: 1876–1876.
Makt: Fick ett nervöst sammanbrott och sattes i husarrest.

AVSATT
Namn: Abdülhamid II
Regerade: 1876–1909.
Makt: Var den siste sultanen som försökte utmanövrera landets politiker.

SATT TIDEN UT
Namn: Mehmet V
Regerade: 1909–1918.
Makt: Saknade reell makt och undertecknade bara de lagar som politikerna stiftade.

AVSATT
Namn: Mehmet VI
Regerade: 1918–1922.
Makt: Osmanska rikets siste sultan var en ren galjonsfigur.
Konstitutionen var osmanernas första försök att begränsa sultanens makt, men begränsningarna var små. Utan att konsultera parlamentet kunde sultanen fortfarande förklara krig och utse nya ministrar. Alla nya lagar måste också godkännas av honom.
I längden tröttnade dock Abdülhamid på parlamentsledamöternas många reformförslag, och 1878 såg han sig tvungen att upphäva konstitutionen.
Anledningen var att Osmanska riket hade förlorat ännu ett krig – denna gång mot de ryskstödda serberna och rumänerna, som 1878 bröt sig loss från imperiet – och missnöjet sjöd i Konstantinopel.
De avsatta parlamentsledamöterna bildade hemliga oppositionsfraktioner och väntade på rätt tillfälle att göra ett nytt försök att demokratisera det osmanska imperiet.
Blodbad satte Europa i gungning
Under Abdülhamids autokratiska styre fortsatte det stora imperiet att vittra sönder. Frankrike erövrade Tunisien 1881 och året därpå intog Storbritannien Egypten för att säkra fri passage till Indien via Suezkanalen.
Och vid de sällsynta tillfällen då osmanerna lyckades hålla kvar en bit av imperiet, rasade Europas stormakter mot rikets hårda nypor.

I den bulgariska Batakprovinsen mördade osmanska soldater år 1876 minst 5 000 civila – även kvinnor och små barn. Massakern skulle avskräcka Balkans många folkslag från att göra uppror.
År 1903 brände den osmanska armén ner 200 rebellbyar och slaktade omkring 9 000 civila i det makedonska höglandet. Blodsutgjutelserna var så omfattande att de resulterade i en intern osmansk protestorganisation.
Barbariet fick många officerare att tvivla på sultanens styre. De samlades i en hemlig politisk organisation som kallades ungturkarna. Organisationen drömde om ett modernt och demokratiskt osmanskt rike.
Fem år senare ledde ungturkarna ett uppror inom armén. Fler och fler anslöt sig till dem och i juli 1908 intog rebellerna Konstantinopel. Efter det fick sultan Abdülhamid nöja sig med rollen som galjonsfigur, medan den verkliga makten låg hos det återöppnade parlamentet.
I december 1908 höll Osmanska riket det första demokratiska valet i sin 600-åriga historia.

Ungturkarnas revolution möttes av en motkupp, som misslyckades. Tvåhundra av motkuppens ledare hängdes på Konstantinopels gator.
Ungturkarnas kupp hade stöd bland i synnerhet yngre officerare, tjänstemän och intellektuella, men var oacceptabel för många andra.
I religiösa kretsar fördömdes kuppen som en ”otrogen förändring”, och året därpå tågade islamiska lärda tillsammans med tusentals arga muslimer genom Konstantinopels gator och skanderade bland annat ”Vi vill ha sharia!”.
Protesterna hade sultanens stöd, men det slutade med att armén krossade motkuppen. Tvåhundra av de mest högljudda kritikerna dömdes till döden. Som en varning satte armén upp galgar på huvudstadens gator, där de dömda hängdes inför sina besegrade anhängare.
Rriket förlorade Balkan
Ungturkarna ersatte sedan den bångstyrige sultanen med hans halvbror Mehmet V.
Demokratiseringen av Osmanska riket medförde dock varken fred eller det större välstånd som den nyinstallerade regeringen hade hoppats på. Ungturkarnas parti, CUP, förlorade dessutom valet och fick nöja sig med rollen som oppositionsparti.
Ett nytt krig förlorades 1912 – en allians av Balkanländer (Bulgarien, Serbien, Grekland och Montenegro) erövrade Osmanska rikets sista besittningar i Europa samt Kreta – och förödmjukelsen fick blodet att koka bland ungturkarna.
De stormade regeringsbyggnaden och sköt krigsministern.
Efter kuppen övergav ungturkarna den demokrati som de själva hade kämpat för. I stället blev CUP landets enda tillåtna parti och oppositionen fängslades eller landsförvisades.
Världskriget kostade imperiet
Ungturkarna proklamerade att Osmanska riket nu var till för muslimer, medan kristna hädanefter skulle vara förbjudna att köpa egendom eller äga skjutvapen.
Därför vågade ingen protestera när CUP 1914 beslutade att det enda sättet att återta det förlorade imperiet var att gå med i första världskriget på Tysklands, Österrike-Ungerns och Bulgariens sida.
Men den osmanska armén var i ett bedrövligt skick. Endast genom att offra en kvarts miljon soldater lyckades armén vinna slaget vid Gallipoli 1915 och därmed hindra britterna från att landsätta en armé och marschera mot Konstantinopel.
Denna triumf kunde dock inte dölja det faktum att osmanerna pressades tillbaka i Kaukasus och Mellanöstern.

Osmanska rikets siste sultan gick i exil i november 1922. Först vistades han på Malta, senare flyttade han till italienska rivieran. Han avled i San Remo 1926.
Vid världskrigets slut 1918 hade britterna, fransmännen och grekerna erövrat Osmanska riket och ockuperat Konstantinopel. Osmanerna tvingades underteckna det så kallade Sèvresfördraget, som delade upp imperiet mellan krigets segrare och dessutom innebar att osmanerna miste stora delar av Mindre Asien – osmanernas kärnområde.
Från Bosporen till Medelhavet skulle kusten bli en internationell zon som administrerades av krigets segrare. Smyrna (dagens İzmir) och ett stort inland föll till Grekland, som dessutom tog tillfället i akt att erövra Mindre Asiens västkust, där grekiska stadsstater legat 2 500 år tidigare.
Europa var utmattat efter fyra år av blodigt världskrig, och när resterna av den osmanska armén 1919 inledde en motoffensiv för att driva ut grekerna ingrep omvärlden inte. Från Ankara ledde den så kallade provisoriska regeringen kampen för att skapa ett hem för Osmanska rikets turkisktalande befolkning: Turkiet.
Regeringen leddes av krigshjälten från Gallipoli, general Mustafa Kemal (senare känd som Atatürk).

Mustafa Kemal Atatürk, i grå kostym, tog makten efter sultanens fall.
Atatürk styrde Turkiet med järnhand
**Krigshjälten Atatürk enade det moderna Turkiet. Som regeringschef gick han in för att göra sitt land till en modern europeisk stat, men han styrde enväldigt.
Med början 1923 började Mustafa Kemal skapa det moderna Turkiet. Som landets första president och ledare för Republikanska folkpartiet genomförde han en mängd reformer.
Kvinnor fick rösträtt och rätt att studera. Metersystemet infördes och det arabiska alfabetet ersattes med latinska bokstäver. Sekulära domstolar ersatte religiösa domstolar, medan slöja och polygami förbjöds och bestraffades med fängelse.
Presidenten förbjöd också användningen av fez, som han menade var olämplig för ett västerländskt orienterat land. Den konservativa delen av befolkningen var inte entusiastisk, men skattesänkningar för de fattiga bönderna fick trots det många att ställa sig på presidentens sida. År 1934 hedrade landets parlament Kemal med titeln ”Atatürk”, turkarnas fader.
Fram till sin död 1938 var Kemal i praktiken en diktator, eftersom presidenten inte ansåg att turkarna var redo för demokrati. Först 1946 släppte partiet på tyglarna för att närma sig västvärlden och tillåta val med flera partier.
Inom loppet av tre år lyckades osmanerna besegra den grekiska armén och tvinga Storbritannien, Frankrike och Italien att häva sin ockupation av Konstantinopel.
Sultanen lämnade med sina eunucker
Den 1 november 1922 avskaffade den provisoriska regeringen officiellt det osmanska sultanatet och skickade den siste av rikets 36 sultaner i exil.
Sultanen lämnade Konstantinopel under brittisk eskort med fem fruar, två eunucker och sin barberare. Året därpå utropade Mustafa Kemal Atatürk den turkiska republiken – en enpartistat med honom som president.