Osmanska rikets storhet och fall

Den 22 januari 1517 red Osmanska rikets mäktiga, 60 000 man starka armé in i Egyptens huvudstad Kairo. Soldaternas stridsvilja var god. Fyra månader tidigare hade de erövrat Syrien utan att möta något större motstånd.

För att stå emot Osmanska rikets invasion hade Egyptens sultan Tuman bay samlat en armé om 20 000 man, bland annat genom att hota med att alla desertörer skulle hängas utanför sin egen ytterdörr. Försvaret mot det mäktiga Osmanska riket upphörde dock nästan innan det hunnit börja.

Efter bara en timmes strid drog sig de egyptiska soldaterna tillbaka. Egyptens huvudstad behärskades nu av Osmanska riket.

En vecka efter invasionen anlände Osmanska rikets mäktige sultan Selim I, med tillnamnet ”den grymme”, till Kairo.

Sedan sin installation år 1512 hade Osmanska rikets sultan erövrat norra Irak, Palestina, Syrien och nu alltså även Egypten.

Osmanernas seger över egyptierna innebar att nästan hela den arabiska världen för första gången sedan islams uppkomst styrdes från en icke-arabisk stad, nämligen Istanbul i dagens Turkiet, som sedan år 1459 fungerat som Osmanska rikets huvudstad.

Osmanska riket var dock långt ifrån färdigt med att expandera sitt territorium.

Under 1520-talet intog osmanerna Belgrad, delar av Ungern samt Rhodos. År 1529 belägrade de Wien, vilket fick det kristna Europa att gripas av panik.

Reformatorn Martin Luther använde osmanerna för att kritisera katolicismen när han samma år skrev: ”Gud har med rätta kastat oss i Satans och turkarnas famn.”

Under sultan Süleyman I:s 46 år långa regeringstid (1520–1566) blev Osmanska riket ett av världens största imperier någonsin.

Hela det nuvarande Turkiet och stora delar av Mellanöstern och Europa löd under Süleyman. Den framgångsrike sultanen kom att symbolisera kulmen på den expansionspolitik som 200 år tidigare lagt grunden till Osmanska riket.

Osmanska riket grundades omkring år 1300 av Osman I i Mindre Asien, närmare bestämt i staden Söğüt, kring vilken Osman I upprättade ett mindre furstendöme.

Mindre Asien, som motsvarar dagens Turkiet, undantaget de östligaste delarna, var i århundraden säte för det kristna Bysantinska riket, med huvudstaden Konstantinopel vid Bosporen.

Osman I utkämpade heligt krig mot de kristna i Mindre Asien, och på 1300- och 1400-talet inlemmade hans efterträdare flera turkiska furstendömen i Osmanska riket.

År 1453 lyckades Mehmet II, den sjunde osmanske sultanen, erövra Konstantinopel. Det var en bedrift som gav honom tillnamnet ”erövraren”.

Konstantinopel hade länge varit ett eftertraktat rov för Osmanska riket.

Dels var stadens symboliska betydelse enorm, eftersom den var romerska rikets sista rest, dels var placeringen vid det smala sundet Bosporen av stor strategisk vikt.

Därför var det naturligt att Konstantinopel efter några år blev Osmanska rikets huvudstad.

År 1459 påbörjades bygget av Osmanska rikets högborg, det väldiga palatset Topkapi, med utsikt över huvudstaden, viken Gyllene hornet och Bosporen, sundet som skiljer den europeiska och den asiatiska delen av Turkiet.

Palatset Topkapi var inte bara en högborg för Osmanska rikets sultan. Det fungerade också som ett slags samhälle i samhället med över 4 000 invånare, som levde avskilt från omvärlden.

I hjärtat av Topkapi fanns sultanens enorma harem, där hundratals vackra kvinnor levde bakom lås och bom i över 400 rum.

Kvinnorna var slavar, som levde under hård bevakning av de hundratals eunucker som ansvarade för att vakta palatset. Eunuckerna var antingen slavar eller krigsfångar från huvudsakligen Etiopien och Somalia, som kastrerats som barn.

De kvinnliga slavar som stod lägst i rang sov i sovsalar, medan sultanens familj och favoritslavarna hade egna rum.

Favoriterna var de vackraste kvinnorna, som titulerades konkubiner. De utbildades i älskogens konst och skulle följa sultanens minsta vink i sängen.

Deras viktigaste uppgift var att sätta friska och intelligenta tronarvingar till världen, så att sultanen kunde säkra dynastins fortlevnad.

Ställningen som konkubin var visserligen eftertraktad, men livet som sultanens populäraste älskarinna var ingen dans på rosor. Om kvinnorna inte följde sultanens instruktioner till punkt och pricka var straffet hårt och omedelbart.

År 1562 avrättade till exempel Süleyman I en av sina konkubiner för att hon uteblivit från hans säng och överlåtit uppgiften åt en annan kvinna.

Ingen kvinna åtnjöt dock lika mycket lyx och makt som sultanens mor, som benämndes valide sultan. Hon hade en privat gård och förfogade bland annat över en egen stor matsal och ett stort sovrum.

Sultanen var enväldig härskare över Osmanska riket och hans ord var lag.

I takt med att Osmanska riket expanderade på 1500-talet fick de nya provinserna i bland annat Syrien, Irak och Egypten status som regionala styren.

En härförare fick ansvar för att upprätthålla lag och ordning och driva in skatter på sitt territorium.

Det var huvudsakligen sultan Süleyman I som stod för detta paradigmskifte, som gav Osmanska riket karaktär av ett militärt baserat feodalvälde. Som den egyptiske historikern al-Jabarti skrev om Süleymans reformer: ”Sultan al-Kanuni (Süleymans smeknamn, red.) fastslog regeringsadministrationens principer, fulländade rikets uppbyggnad och organiserade provinserna. Han lyste upp mörkret, lät religionens ljus skina överallt och släckte de otrognas bränder.”

Till skillnad från samtidens kristenhet tillät Süleyman I en viss grad av religionsfrihet bland folken som han ”befriade”. Varje religiös grupp fick status som självständig så kallad millet.

Millet, som betyder ”folk” och ”samfund”, var namnet på de administrativa enheter inom Osmanska riket som hade en viss grad av självstyre.

Milletsystemet styrdes av minoriteternas religiösa överhuvuden. Inom Osmanska riket fanns det bland annat en armenisk, en syrisk och en judisk millet.

Varje millet hade eget rättsväsende, drev själv in skatter och hade stor frihet att organisera minoritetens inre angelägenheter i form av exempelvis regler för äktenskap och skilsmässor.

Till skillnad från muslimerna var de judiska och kristna folkgrupperna inom Osmanska riket inte tvungna att tjänstgöra inom armén. Priset för det var emellertid att de fick betala extra skatt.

Osmanerna tvingade med andra ord inte befolkningarna i erövrade områden att konvertera till islam.

Osmanernas expansion drevs av rikets välorganiserade armé, och nerven i armén var de så kallade janitsjarerna.

En gång om året hämtade osmanska soldater unga kristna pojkar, huvudsakligen från provinsen Balkan, och förslavade dem i Istanbul.

Där omvändes de till islam och fick lära sig att tjäna sultanen och hans rike. Rekryteringen av kristna ynglingar kallades på turkiska devshirme, som betyder ”pojkrekrytering”.

När Osmanska rikets armé stod på sin höjdpunkt i slutet av 1600-talet förfogade den över omkring 200 000 soldater. Mest fruktad var den så kallade janitsjarkåren, som utgjordes av konverterade kristna undersåtar, av vilka många rekryterats redan som pojkar.

Janitsjarerna var fruktade för sin skicklighet med pil och båge, skjutvapen och artilleri. Osmanska rikets effektiva armé har beskrivits som Europas första professionella armé.

I slutet av 1600-talet började rekryteringen av kristna soldater träda i bakgrunden, bland annat för att det hade blivit så attraktivt att ingå i janitsjarkåren att alltfler muslimska män ville tjänstgöra i den.

Janitsjarerna började skaffa sig mer makt och satte sig vid flera tillfällen upp mot Osmanska rikets sultan.

Det skedde framför allt när sultanen försökte modernisera armén, vilket gjorde att den osmanska militären sällan tog till sig ny krigsteknik. Det ledde i sin tur till att den osmanska armén med tiden blev underlägsen de moderna europeiska arméerna.

Under 1700- och början av 1800-talet avsatte janitsjarerna sju av totalt 14 sultaner i Osmanska riket med hjälp av ulama, specialister inom islamisk teologi och rättslära.

År 1826 gjorde sultan Mahmud II slutligen upp med janitsjarerna och avskaffade kåren. Under ett blodigt slag dödade sultanen 4 000 janitsjarer, varefter resten av kåren antingen avrättades eller landsförvisades.

Vid den här tidpunkten var Osmanska riket redan avsevärt försvagat. Vid två tillfällen, åren 1529 och 1566, försökte rikets störste ledare Süleyman I erövra Wien, dock utan framgång. Fälttåget år 1566 blev Süleyman I:s sista. Senare samma år dog han av sjukdom.

Över hundra år senare, 1683, försökte sultan Mehmet IV efterlikna sin stora förebild. Då fick emellertid Wien hjälp av bland andra Polen och Republiken Venedig, och osmanerna led ett svidande nederlag.

I början av 1800-talet härskade sultanen fortfarande över hela Balkan och stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.

Tronen vacklade dock under sultanen. Under 1800-talets lopp tvingades Osmanska riket avträda stora områden till Ryssland, däribland Serbien, Bulgarien och Grekland.

Med tiden kom sultanens rike att hånfullt kallas ”Europas sjuke man”.

När första världskriget bröt ut stöttade sultanen Tysklands och Österrike–Ungerns kamp mot fienden Ryssland. Det beslutet beseglade Osmanska rikets öde.

Efter kriget tillföll stora delar av sultanens rike Storbritannien, Frankrike och Grekland.

I frustration över förödmjukelsen avsatte turkarna sultanen, och den 29 oktober 1923 ersattes Osmanska riket av en demokratisk sekulär republik under ledning av Mustafa Kemal.

Han fick senare tillnamnet Atatürk, ”Turkiets fader”.

Här, då Osmanska riket drar sin sista suck, inleds det moderna Turkiets historia.