Osmanska riket (cirka 1300–1923) var storslagna sultaner, kroksabelsvingande arméer av janitsjarer och ståtliga palats med väldiga harem – och krig, krig och åter krig.
Följ med på en resa till tiden då Osmanska riket satte den maktpolitiska dagordningen i tre världsdelar – tills allt vände och rikets nedgång började.
Innehållsöversikt
- Osmanska rikets expansion
- Osmanska riket mot Europa
- Osmanska rikets grundande
- Erövringen av Konstantinopel
- Haremet var lyx med livet som insats
- Administrationen av imperiet
- Religion i Osmanska riket
- Janitsjarerna – osmanernas elitkår
- Världskriget innebar slutet för Osmanska riket
- Osmanska riket – tidslinje
Osmanska riket på toppen
Den 22 januari 1517 red Osmanska rikets mäktiga, 60 000 man starka armé in i Egyptens huvudstad Kairo. Soldaternas stridsvilja var god. Fyra månader tidigare hade de erövrat Syrien utan att möta något större motstånd.
För att stå emot Osmanska rikets invasion hade Egyptens sultan Tuman bay samlat en armé om 20 000 man, bland annat genom att hota med att alla desertörer skulle hängas utanför sin egen ytterdörr. Försvaret mot det mäktiga Osmanska riket upphörde dock nästan innan det hunnit börja.

Osmanerna svärmar utanför en annan fiendes portar än mamlukernas i Kairo. Här är det under slaget vid Wien den 12 september 1683. Det stod mellan osmanerna och Tysk-romerska riket, med hjälp av bland annat en polsk-litauisk allians. Osmanerna knackade vid flera tillfällen på Centraleuropas dörr. Det här var sista gången osmanerna kom så långt.
Efter bara en timmes strid drog sig de egyptiska soldaterna tillbaka. Egyptens huvudstad behärskades nu av Osmanska riket.
”Osmanerna kom som gräshoppor … från alla håll likt moln, med öronbedövande larm från sina musköter och stor våldsamhet i sina angrepp.” Den egyptiske historikern Muhammad Ibn Iyas, om erövringen av Kairo
En vecka efter invasionen anlände Osmanska rikets mäktige sultan Selim I, med tillnamnet ”den grymme”, till Kairo.
Sedan sin installation år 1512 hade Osmanska rikets sultan erövrat norra Irak, Palestina, Syrien och nu alltså även Egypten.
Osmanernas seger över egyptierna innebar att nästan hela den arabiska världen för första gången sedan islams uppkomst styrdes från en icke-arabisk stad, nämligen Istanbul i dagens Turkiet, som sedan år 1459 fungerat som Osmanska rikets huvudstad.
Osmanska riket var dock långt ifrån färdigt med att expandera sitt territorium.
Osmanska rikets expansion







Tre kontinenter
Osmanska riket uppfattas huvudsakligen som en arabisk stormakt, men under sin expansiva period bredde riket ut sig över tre kontinenter: Asien, Afrika och Europa.
1300–1359
Osmanska rikets ursprung är Mindre Asien, i det som i dag är Turkiet, närmare bestämt staden Söğüt (dagens Bilecik) söder om Bursa. Därifrån inledde osmanerna sin erövring av Mindre Asien och Thrakien.
1359–1451
Under århundradet därpå fortsätter osmanerna sin territoriella expansion runt Svarta havet och på Balkan.
1451–1512
År 1453 faller Konstantinopel till osmanerna och år 1459 blir staden Osmanska rikets huvudstad. Territorier i nuvarande Rumänien, Ungern och Ukraina fogas till riket.
1512–1520
Osmanerna besegrar mamlukerna och tar deras rike, som omfattar Syrien och Egypten, i besittning. De heliga muslimska städerna Mekka och Medina blir också en del av Osmanska riket.
1520–1566
På 1500-talet fortsätter osmanernas expansion i Ungern. Bagdad intas och stora delar av den nordafrikanska kusten inlemmas i Osmanska riket.
1566–1683
Under denna period uppnår Osmanska riket sin största utbredning. Expansionen i Nordafrika fortsätter. Baku i vår tids Azerbajdzjan blir osmanskt, de återstående områdena kring Röda havet likaså.
Osmanska riket mot Europa
När Selim I:s son Süleyman I kom till makten år 1520 lade Osmanska riket bland annat under sig Nordafrika, de heliga städerna Mekka och Medina, återstoden av Irak, västra Iran och hela Kaukasusområdet.
Süleyman I, som såg sig själv som alla muslimers överhuvud, var övertygad om att Allah hade gett honom i uppgift att sprida islam genom heligt krig, jihad. Snart riktade därför den mäktige sultanen sin uppmärksamhet mot Europa.
”Gud har med rätta kastat oss i Satans och turkarnas famn.” Martin Luther

Far och son. Selim I, osmansk miniatyrmålning av Nakkaş Osman. Süleyman I, målning av venetiansk konstnär.
Under 1520-talet intog osmanerna Belgrad, delar av Ungern samt Rhodos. År 1529 belägrade de Wien, vilket fick det kristna Europa att gripas av panik.
Reformatorn Martin Luther använde osmanerna för att kritisera katolicismen när han samma år skrev: ”Gud har med rätta kastat oss i Satans och turkarnas famn.”
Under sultan Süleyman I:s 46 år långa regeringstid (1520–1566) blev Osmanska riket ett av världens största imperier någonsin.
Hela det nuvarande Turkiet och stora delar av Mellanöstern och Europa löd under Süleyman. Den framgångsrike sultanen kom att symbolisera kulmen på den expansionspolitik som 200 år tidigare lagt grunden till Osmanska riket.
Osmanska rikets grundande

Gröna moskén i Bursa är ett exempel på tidig osmansk arkitektur. Bursa var Osmanska rikets huvudstad innan osmanerna erövrade Konstantinopel.
Osmanska riket grundades omkring år 1300 av Osman I i Mindre Asien, närmare bestämt i staden Söğüt, kring vilken Osman I upprättade ett mindre furstendöme.
Mindre Asien, som motsvarar dagens Turkiet, undantaget de östligaste delarna, var i århundraden säte för det kristna Bysantinska riket, med huvudstaden Konstantinopel vid Bosporen.
Osman I utkämpade heligt krig mot de kristna i Mindre Asien, och på 1300- och 1400-talet inlemmade hans efterträdare flera turkiska furstendömen i Osmanska riket.
Erövringen av Konstantinopel

Sultan Mehmet II erövrar Konstantinopel. Del av diorama på Istanbuls militärmuseum.
År 1453 lyckades Mehmet II, den sjunde osmanske sultanen, erövra Konstantinopel. Det var en bedrift som gav honom tillnamnet ”erövraren”.
Konstantinopel hade länge varit ett eftertraktat rov för Osmanska riket.
Dels var stadens symboliska betydelse enorm, eftersom den var romerska rikets sista rest, dels var placeringen vid det smala sundet Bosporen av stor strategisk vikt.
Därför var det naturligt att Konstantinopel efter några år blev Osmanska rikets huvudstad.
Topkapi

Topkapi i Istanbul. Det stora palatskomplexet var Osmanska rikets härskares och hans hovs residens.
År 1459 påbörjades bygget av Osmanska rikets högborg, det väldiga palatset Topkapi, med utsikt över huvudstaden, viken Gyllene hornet och Bosporen, sundet som skiljer den europeiska och den asiatiska delen av Turkiet.
Palatset Topkapi var inte bara en högborg för Osmanska rikets sultan. Det fungerade också som ett slags samhälle i samhället med över 4 000 invånare, som levde avskilt från omvärlden.
I hjärtat av Topkapi fanns sultanens enorma harem, där hundratals vackra kvinnor levde bakom lås och bom i över 400 rum.
Haremet var lyx med livet som insats
Kvinnorna var slavar, som levde under hård bevakning av de hundratals eunucker som ansvarade för att vakta palatset. Eunuckerna var antingen slavar eller krigsfångar från huvudsakligen Etiopien och Somalia, som kastrerats som barn.
De kvinnliga slavar som stod lägst i rang sov i sovsalar, medan sultanens familj och favoritslavarna hade egna rum.
Favoriterna var de vackraste kvinnorna, som titulerades konkubiner. De utbildades i älskogens konst och skulle följa sultanens minsta vink i sängen.
Deras viktigaste uppgift var att sätta friska och intelligenta tronarvingar till världen, så att sultanen kunde säkra dynastins fortlevnad.

Stor sal i haremet i Topkapi
Ställningen som konkubin var visserligen eftertraktad, men livet som sultanens populäraste älskarinna var ingen dans på rosor. Om kvinnorna inte följde sultanens instruktioner till punkt och pricka var straffet hårt och omedelbart.
År 1562 avrättade till exempel Süleyman I en av sina konkubiner för att hon uteblivit från hans säng och överlåtit uppgiften åt en annan kvinna.
Ingen kvinna åtnjöt dock lika mycket lyx och makt som sultanens mor, som benämndes valide sultan. Hon hade en privat gård och förfogade bland annat över en egen stor matsal och ett stort sovrum.
Administrationen av imperiet

Palatset Dolmabahçe var Osmanska rikets administrativa centrum åren 1856–1887 och åren 1909–1923.
Sultanen var enväldig härskare över Osmanska riket och hans ord var lag.
I takt med att Osmanska riket expanderade på 1500-talet fick de nya provinserna i bland annat Syrien, Irak och Egypten status som regionala styren.
En härförare fick ansvar för att upprätthålla lag och ordning och driva in skatter på sitt territorium.
Det var huvudsakligen sultan Süleyman I som stod för detta paradigmskifte, som gav Osmanska riket karaktär av ett militärt baserat feodalvälde. Som den egyptiske historikern al-Jabarti skrev om Süleymans reformer: ”Sultan al-Kanuni (Süleymans smeknamn, red.) fastslog regeringsadministrationens principer, fulländade rikets uppbyggnad och organiserade provinserna. Han lyste upp mörkret, lät religionens ljus skina överallt och släckte de otrognas bränder.”
Religion i Osmanska riket

Blå moskén i Istanbul, även kallad Sultan Ahmet-moskén, uppförd åren 1609–1616.
Till skillnad från samtidens kristenhet tillät Süleyman I en viss grad av religionsfrihet bland folken som han ”befriade”. Varje religiös grupp fick status som självständig så kallad millet.
Millet, som betyder ”folk” och ”samfund”, var namnet på de administrativa enheter inom Osmanska riket som hade en viss grad av självstyre.
Milletsystemet styrdes av minoriteternas religiösa överhuvuden. Inom Osmanska riket fanns det bland annat en armenisk, en syrisk och en judisk millet.
Varje millet hade eget rättsväsende, drev själv in skatter och hade stor frihet att organisera minoritetens inre angelägenheter i form av exempelvis regler för äktenskap och skilsmässor.
Till skillnad från muslimerna var de judiska och kristna folkgrupperna inom Osmanska riket inte tvungna att tjänstgöra inom armén. Priset för det var emellertid att de fick betala extra skatt.
Osmanerna tvingade med andra ord inte befolkningarna i erövrade områden att konvertera till islam.
Janitsjarerna – osmanernas elitkår

Janitsjarer: 1) Pojkar rekryteras till janitsjarkåren, miniatyrmålning från år 1558. 2) Två janitsjarer med pil och båge, illustration från år 1573 av Lambert Wyts.
Osmanernas expansion drevs av rikets välorganiserade armé, och nerven i armén var de så kallade janitsjarerna.
En gång om året hämtade osmanska soldater unga kristna pojkar, huvudsakligen från provinsen Balkan, och förslavade dem i Istanbul.
Där omvändes de till islam och fick lära sig att tjäna sultanen och hans rike. Rekryteringen av kristna ynglingar kallades på turkiska devshirme, som betyder ”pojkrekrytering”.
När Osmanska rikets armé stod på sin höjdpunkt i slutet av 1600-talet förfogade den över omkring 200 000 soldater. Mest fruktad var den så kallade janitsjarkåren, som utgjordes av konverterade kristna undersåtar, av vilka många rekryterats redan som pojkar.
Janitsjarerna var fruktade för sin skicklighet med pil och båge, skjutvapen och artilleri. Osmanska rikets effektiva armé har beskrivits som Europas första professionella armé.
I slutet av 1600-talet började rekryteringen av kristna soldater träda i bakgrunden, bland annat för att det hade blivit så attraktivt att ingå i janitsjarkåren att alltfler muslimska män ville tjänstgöra i den.
Janitsjarerna började skaffa sig mer makt och satte sig vid flera tillfällen upp mot Osmanska rikets sultan.
Det skedde framför allt när sultanen försökte modernisera armén, vilket gjorde att den osmanska militären sällan tog till sig ny krigsteknik. Det ledde i sin tur till att den osmanska armén med tiden blev underlägsen de moderna europeiska arméerna.
Tronen vacklar

Osmanerna belägrar Wien år 1683. Illustration av Franz Geffels (1624–1694).
Under 1700- och början av 1800-talet avsatte janitsjarerna sju av totalt 14 sultaner i Osmanska riket med hjälp av ulama, specialister inom islamisk teologi och rättslära.
År 1826 gjorde sultan Mahmud II slutligen upp med janitsjarerna och avskaffade kåren. Under ett blodigt slag dödade sultanen 4 000 janitsjarer, varefter resten av kåren antingen avrättades eller landsförvisades.
Vid den här tidpunkten var Osmanska riket redan avsevärt försvagat. Vid två tillfällen, åren 1529 och 1566, försökte rikets störste ledare Süleyman I erövra Wien, dock utan framgång. Fälttåget år 1566 blev Süleyman I:s sista. Senare samma år dog han av sjukdom.
Över hundra år senare, 1683, försökte sultan Mehmet IV efterlikna sin stora förebild. Då fick emellertid Wien hjälp av bland andra Polen och Republiken Venedig, och osmanerna led ett svidande nederlag.
I början av 1800-talet härskade sultanen fortfarande över hela Balkan och stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.
Tronen vacklade dock under sultanen. Under 1800-talets lopp tvingades Osmanska riket avträda stora områden till Ryssland, däribland Serbien, Bulgarien och Grekland.
Med tiden kom sultanens rike att hånfullt kallas ”Europas sjuke man”.
Världskriget innebar slutet för Osmanska riket

I slutet av 1800-talet var Istanbul en multikulturell storstad med en rad olika nationaliteter. I sin reseskildring Konstantinopel från år 1877 beskriver den italienske författaren Edmondo de Amicis staden så här: ”Det är njutbart att blicka ner på alla förbipasserandes fötter och se all världens skor passera revy, från Adams sandaler till de senaste moderiktiga knäppkängorna från Paris.” Handkolorerat fotografi av Galatabron i Istanbul från någon gång mellan åren 1890 och 1900.
När första världskriget bröt ut stöttade sultanen Tysklands och Österrike–Ungerns kamp mot fienden Ryssland. Det beslutet beseglade Osmanska rikets öde.
Efter kriget tillföll stora delar av sultanens rike Storbritannien, Frankrike och Grekland.
I frustration över förödmjukelsen avsatte turkarna sultanen, och den 29 oktober 1923 ersattes Osmanska riket av en demokratisk sekulär republik under ledning av Mustafa Kemal.
Han fick senare tillnamnet Atatürk, ”Turkiets fader”.
Här, då Osmanska riket drar sin sista suck, inleds det moderna Turkiets historia.
Osmanska riket – tidslinje

Osmanerna intar Konstantinopel. Del av diorama från Istanbuls militärmuseum.
Cirka år 1300: Osman I ger riket sitt namn
Osmanska riket får sitt namn efter grundaren, den muslimske härföraren Osman, som i slutet av 1200-talet leder ett beylik (furstendöme, red.) vid staden Söğüt i Mindre Asien.
1326: Orhan
Osmanerna erövrar den viktiga staden Bursa och gör den till sin huvudstad. Staden, som ligger söder om Marmarasjön och norr om Söğüt, förblir under en lång period huvudstad. Under Orhans tid som härskare (1326–1360) erövras de återstående bysantinska områdena i nordvästra Mindre Asien. Under andra hälften av 1300-talet intar osmanerna även Thrakien.
1361: Murad I erövrar Adrianopel
Osmanerna intar staden Adrianopel (dagens Edirne) under sultan Murad I (1360–1389). Mellan åren 1413 och 1458 är Adrianopel imperiets huvudstad. År 1371 besegrar osmanerna serberna vid floden Maritsa. En serbisk-bulgarisk koalition besegras vid Samokov. År 1385 intar Murad I Sofia.
1453: Konstantinopel faller
Sultan Mehmet II belägrar och intar Konstantinopel (dagens Istanbul). Förutom Konstantinopel erövrar Mehmet II även Serbien (1459), Morea/Peloponnesos (1460), Bosnien (1463) och Albanien (1468). År 1475 erkänner krimtatarerna Mehmet II:s suveränitet över Svarta havet.
1512: Selim I störtar sin far
Selim I är missnöjd med hur hans far, sultan Beyazit II (1481–1512), styr Osmanska riket. Med militärens hjälp lyckas Selim I (1512–1520) genomföra en kupp. År 1514 tar osmanerna kontroll över den östra delen av Mindre Asien och år 1517 erövrar de Syrien och Egypten från mamlukerna.
1529: Första belägringen av Wien
År 1521 erövrar Selim I:s son Süleyman I (1520–1566) Belgrad. År 1526 tillspetsas konflikten med habsburgarna när osmanerna erövrar stora delar av Ungern. År 1529 belägrar osmanerna Wien. De lyckas dock inte inta Wien, så efter en tid tvingas de dra sig tillbaka.
1571: Slaget vid Lepanto
I Egeiska havet segrar Kyrkostaten, Venedig och Spanien tillsammans i ett stort sjöslag över Osmanska rikets flotta.
1648: Westfaliska freden
Westfaliska freden avslutar trettioåriga kriget. Fredsavtalet fastslår principen om staters suveränitet. Osmanska riket förhöll sig neutralt under trettioåriga kriget.
1683: Andra försöket att erövra Wien
År 1682 inleder osmanerna ett nytt stort angrepp mot habsburgarna och Tysk-romerska riket i Centraleuropa, och år 1683 gör osmanerna ännu ett försök att erövra Wien. Österrike, som stöttas av tyska och polska styrkor, lyckas emellertid fördriva osmanerna. Ett nederlag vid Esztergom innebär att osmanerna tvingas ge upp sin ockupation av såväl Ungern som Transsylvanien.
1699: Freden i Karlowitz
Sultan Mustafa II (1695–1703) avträder Morea/Peloponnesos till Venedig, Podolien och en del av Ukraina till Polen samt centrala Ungern, Transsylvanien och större delen av Slavonien till Österrike. Överenskommelsen gör Österrike till en stormakt.
1768: Ryssland, osmanernas nya fiende
Det ryska imperiet försöker expandera söderut, vilket hotar Osmanska riket under 1700-talet. Åren 1711–1713 samt år 1736 lyckas osmanerna avvärja Rysslands angrepp mot Moldavien, men åren 1768–1774 går det sämre, och osmanerna tvingas avträda Krim. Åren 1806–1812 erövrar Ryssland Bessarabien.
1821–1829: Greklands frigörelse
I slutet av 1700-talet börjar en grekisk nationell frihetsrörelse vinna framsteg. År 1821 leder det till inbördeskrig i Grekland. År 1829 tvingas osmanerna avträda Grekland, som därefter blir en fri nationalstat.
1853–1856: Krimkriget
Storbritannien och Frankrike blandar sig i konflikten mellan Osmanska riket och Ryssland genom att gå in i kriget på osmanernas sida. Kriget blir förnedrande för Ryssland, eftersom alliansens knappt 100 000 man starka expeditionsstyrka lyckas besegra en miljon ryssar. Ryssland godtar en fredsöverenskommelse, som undertecknas i Paris. Parisfreden säkrar Osmanska rikets makt över Svarta havet.
1875: Statsbankrutt
Stora omkostnader för dels krigföring, dels genomförande av reformprogram ger upphov till en ekonomisk kris i Osmanska riket. År 1875 uppgår imperiets utlandsskuld till 200 miljoner pund och osmanerna tvingas finna sig i att världssamfundet övervakar rikets ekonomiska politik.
1878: Berlinkongressen
Efter rysk–turkiska kriget åren 1877–1878 tvingar de europeiska stormakterna Osmanska riket att avträda områden på Balkan. Österrike–Ungern tar Bosnien och Hercegovina, medan Serbien, Montenegro, Bulgarien och Rumänien blir självständiga stater.
1908: Det ungturkiska upproret
Abdülhamid II (1876–1909) undertrycker en växande rörelse för demokratiska reformer. Motståndet har i många år varit stort bland etniska och religiösa minoritetsgrupper, men nu märks missnöjet även inom majoriteten turkarna. År 1889 bildar en grupp av samhällets elit partiet Kommittén för enhet och framsteg, eller ”ungturkarna”. År 1908 störtar ungturkarna Abdülhamid och lyckas genomföra en del demokratiska reformer. Senare splittras partiet i två grupper, en liberal och en nationalistisk.
1913: Balkankrigen
Osmanerna förlorar Makedonien, Thrakien och Albanien till Bulgarien, Grekland, Montenegro respektive Serbien. Året efter tar britterna makten över de osmanska territorierna i Egypten och Sudan samt på Cypern.
1920: Sèvresfreden
Efter första världskriget undertecknar ententen och Osmanska riket Sèvresfreden, som gör slut på Osmanska riket och ger resterna av riket till bland andra Frankrike, England och Grekland. Armén avvisar dock traktaten och besegrar invasionsstyrkorna.
1923: Det moderna Turkiet bildas
År 1923 bildar turkiska nationalistiska krafter Republiken Turkiet, under ledning av Mustafa Kemal (Atatürk). Osmanska riket upphör därmed att existera.