Kvinnor kämpade om makten i sultanens harem

Bakom haremets portar

Sultanen bodde med sina släktingar, konkubiner och tjänstefolk i det väldiga palatset Topkapi där Bosporen skär igenom Konstantinopel.

Innanför murarna levde flera tusen personer och antalet ökade varje år då vackra flickor och kvinnor ­levererades som gåvor till sultanen.

En av många som fördes in genom portarna år 1604 var grekiskan Anastasia från Tinos i Egeiska havet.

Slavjägare hade fört bort den 15-åriga prästdottern från ön, och hon hade hamnat i Bosnien där den osmanska ståthållaren lade märke till hennes skönhet. Han beslöt att skicka henne till Konstantinopel för att själv komma i bättre dager hos sultanen.

I samma ögonblick som en flicka steg in genom palatsets innersta port till haremet, upphörde hennes tidigare liv och identitet att existera.

Hon fick ett nytt namn, och Anastasia blev till Mâh-­Peyker, som betyder ”månformad”. Hon hade ett runt ansikte, vilket osmanerna ansåg vara mycket vackert. Och hennes egen tro byttes mot islam.

I Osmanska riket fick muslimer inte tas som slavar; alla blivande haremskvinnor var kristna, judar eller tillhörde helt andra religioner.

Men när de kom till Topkapi blev de vantrogna tvångskonverterade, och om en flicka protesterade hade haremsvakterna – de färgade eunuckerna – många knep för att få henne på bättre tankar. Och om det inte hjälpte, blev hon stoppad i en säck och kastad i havet.

De flesta nya slavinnorna var emellertid så skräckslagna vid ankomsten att de lydigt upprepade trosbekännelsen:

”Det finns ingen gud förutom Allah.” Efter det sade flickorna inte särskilt mycket; prat uppskattades inte i haremet.

Enligt rykten som sipprade ut till de europeiska ambassadörerna i staden var stämningen inne i palatsets strängt bevakade inre som i ett kristet nunnekloster. Allvar, disciplin och stillhet var det som gällde.

Sultanens flickor var tjänare

Flickor som Mâh-Peyker befann sig längst ned i palatsets komplicerade hierarki, på samma nivå som kökspigorna och tvätterskorna.

Först när de visat att de var lydiga och flinka kunde de hoppas på hedersuppdrag som ”Vattenkannebärerska” eller ”Badväkterska” vilket gav prestige och ett fast apanage.

I början av 1600-talet levde omkring 300 kvinnor i haremet i Topkapi. Deras gemensamma uppgift var att passa upp på sultanfamiljen, ta hand om och uppfostra prinsarna och prinsessorna, och inte minst att leverera tronarvingar så att dynastin Osman inte dog ut.

Nyanlända flickor bodde i stora sovsalar, som ofta saknade fönster, och de var ständigt övervakade av de äldre kvinnorna och de färgade eunuckerna.

Ut­över de dagliga sysslorna skulle flickorna lära sig att underhålla sultanen. De undervisades i språk, dans, sång, olika instrument, finess och palatsets komplicerade etikettsregler.

Många insåg snart att haremet sjöd av intriger, och att var och en var sig själv närmast i den ständiga kampen för status – eller överlevnad.

De flesta av kvinnorna kom aldrig i närheten av sultanen. Hela deras liv i palatset gick åt till att sköta olika sysslor, men Mâh-Peyker blev inte en av dem.

Hon hade upptäckt hur högt en slavinna som hon kunde klättra i Osmanska riket.

Den unga grekiskan fogade sig i haremets regler och arbetade hårt för att lära sig allt hon fick undervisning i. Hennes mål var att bli upptäckt av sultanen och kallad till hans säng.

Det var bara via den som en ung kvinna med ambitioner kunde ta sig till toppen i palatsets hierarki.

Vägen till sultanens säng

Sultanen hade rätt till sex med var och en av sina hundratals slavinnor, och det var hennes skyldighet att göra sitt yttersta för att tillfredsställa honom. I praktiken styrdes dock hans val av sängpartner diskret av andra personer.

Enligt seden i Osmanska riket var det sultanens mor som bestämde över hans hushåll, och ingen fick komma nära sultanen utan hennes godkännande.

Hon bestämde enväldigt vilka av haremskvinnorna som skulle få uppgifter där de hade minsta chans att bli upptäckta av sultanen och väcka hans begär.

Året efter Mâh-Peykers ankomst till haremet dog sultan Ahmed I:s mor och det uppstod ett maktvakuum i palatset.

Andra började kämpa om makten, och i detta kaos av intriger trivdes den grekiska slavinnan.

Mâh-Peykers skönhet, vackra sång­röst och förmåga att hålla sig på god fot med rätt personer ledde till att hon snart befann sig i sultanens närhet.

Hennes tid som simpel piga var förbi; nu tillhörde hon den utvalda skara av haremsdamer som hade till uppgift att förgylla härskarens tillvaro.

En morgon kom stunden som hon strävat efter och fruktat: Sultanen lät meddela att han ville ha hennes sällskap samma natt.

Sultan Ahmed I var ingen attraktiv man. Även om han härstammade från generationer av vackra kvinnor hade naturen gett honom en satt och fet kropp, och han hade koppärriga kinder.

Mentalt var han nästintill otillräknelig – han växlade mellan dumdristigt mod och skälvande svaghet, och han var både grym och öm.

För en kvinna som Mâh-Peyker vägdes sultanens personliga brister emellertid upp av alla de möjligheter han representerade – och hon kunde ju ändå inte säga nej.

Därför följde hon villigt med när de färgade eunuckerna förde henne till Ahmed framåt kvällen, och hon gjorde sitt bästa för att glädja honom.

Hon fick snart lön för mödan: hon upphöjdes till konkubin och hade därmed tagit ­ännu ett steg uppåt i haremshierarkin.

Bra sex gav privilegier

Konkubinerna var sultanens fasta sexpartners och den statusen gav dem högt anseende i palatset. Kvinnorna fick även mer pengar än de övriga haremsdamerna – och de fick slavinnor som passade upp på dem.

Förutom alla fördelar hade konkubinerna också makt; de kunde viska små önskningar i sultanens öra när de var ensamma.

Men en konkubin måste samtidigt ständigt vara på sin vakt gentemot de andra som delade sultanens säng. Konkurrensen om hans gunst var skoningslös och kvinnorna tog alla till­fällen i akt för att spela ut varandra.

Det var nämligen bara en enda av dem som kunde bli sultanens haseki – hans favorit.

Ingen av de andra visade sig dock kunna konkurrera med Mâh-­Peyker, som utnyttjade hela sin charm och begåvning för att knyta Ahmed till sig.

Sultanen blev som besatt och han kallade henne Kösem, som kan betyda både ”hårlös” och ”ledarinna”. Under det namnet blev hon senare känd för världen utanför Topkapi.

Rykten om sultanens nya ögonsten spred sig i Konstantinopel, och snappades upp av de europeiska ambassadörerna.

I början av 1600-talet hade stormakter som Frankrike, Venedig, Spanien och till och med det fjärran England ­sina utsända i den osmanska huvudstaden, och de försökte följa med i maktkamperna innanför Topkapis murar.

Det var ­inte alltid så enkelt; sändebuden fick aldrig tillträde till haremet där sultanen och hans kvinnor levde. I stället köpte de information av eunuckerna som ­regelbundet passerade genom portarna.

På så vis hade den venetianske ambassadören fått information om kvinnan Kösem som år 1612 var på väg uppåt:

”Hon är vacker och driven. En av hennes många talanger är en vacker sångröst, varför kungen älskar henne mycket högt”, rapporterade Simon Contarini hem.

”Hon respekteras förvisso inte av alla, men man lyssnar till henne i vissa frågor och hon är sultanens favorit.

Han vill ha henne nära hela tiden.” Förutom att ­underhålla Ahmed och tillfredsställa hans lustar gav den 23-åriga kvinnan honom nu även ­politiska råd.

Andra konkubiner blev utbytta, men sultanen höll fast vid Kösem. När hon dessutom visade sig vara en bra barnaföderska och levererade tre döttrar, kastade Ahmed till och med ut sin tidigare favorit. Nu var Kösem drottning – i allt annat än till namnet.

Slavinnor bevarade dynastin

På den tiden då os­manerna fortfarande bara var en av många stammar på det turkiska höglandet slöt sultanerna förbund med sina grannfurstar genom att gifta sig med deras döttrar.

Men ­Murad II:s äktenskap med en serbisk prinsessa år 1435 blev det sista i sitt slag.

Arton år senare erövrade osmanerna Konstantinopel och därefter ansågs sultanen ­vara så mäktig att han inte kunde ned­låta sig till att gifta sig med en simpel kungadotter.

I stället skaffade han barn med haremets slavinnor, och de belönades för att ge honom pojkar som kunde ärva tronen.

Kösems prestige nådde nya höjder när hon äntligen lyckades producera en son, år 1612.

I vanliga fall innebar en prinsfödsel att slavinnan flyttades till Konstantin­opels gamla palats, där hon skulle ägna sig åt att uppfostra barnet.

Men Ahmed kunde inte vara utan Kösem. Hon fick stanna kvar i Topkapi som hans officiella favorit.

Fyra år senare rapporterade Venedigs nye ambassadör, Cristoforo Valier:

”Hon kan göra som hon vill med sultanen, hon äger hela hans hjärta och ingenting nekas henne någonsin.” ­

Kösem njöt av sin makt och betalade genom att föda fler pojkar. Allt såg ljust ut, men då inträffade katastrofen: Konstantinopel drabbades av en fläcktyfusepidemi och Ahmed I blev ett av offren.

Tidigare hade tronföljden i Osmanska riket avgjorts genom blodiga inbördeskrig, men på 1600-talet var det oftast den äldste manlige medlemmen i dynastin som övertog makten.

Till Kösems stora förtret stod två personer före hennes söner i kön. Ahmeds yngre bror Mustafa blev ny sultan, och änkan Kösem tvingades flytta från Topkapi till det gamla palatset.

Kösem hade med ens förlorat all sin makt – och dessutom levde hon nu i ständig skräck för vad som kunde hända hennes söner.

Enligt gammal osmansk sed skulle en nyinsatt sultan nämligen undanröja alla potentiella rivaler. ­Ahmed hade aldrig utnyttjat den regeln, men Mustafa skulle kunna göra det – när som helst.

Det såg ut som om hon förlorat allt – men i osmansk politik kunde allt förändras över en natt, och snart kom Kösem tillbaka, starkare än någonsin.

Sultan Mustafa visade sig vara så svag och oduglig att han måste ersättas av sin brorson.

Mustafa efterträddes av Osman II, som dumdristigt provocerade sitt mäktiga livgarde, janitsjarerna, och de hämnades genom att strypa honom.

Sultanens elittrupper skulle hädanefter komma att ligga bakom flera liknande palatsrevolutioner.

Efter en kaotisk period fick Kösems äldste son överta tronen. Men den 11-årige Murad var för ung för att regera; han behövde en stark förmyndare tills han blev vuxen.

Kösem bestämde allt

Minderåriga regenter var ett vanligt ­fenomen i Osmanska riket; sultanernas vana att avrätta sina bröder avlägsnade de äldsta tronföljarna.

När en minder­årig intog tronen utsågs någon vuxen att regera i hans namn tills pojken var gammal nog.

Ofta gick uppdraget till stor­vesiren, som var den som skötte den dagliga administrationen i riket.

Regenten kunde inte agera efter eget huvud – sultanmodern måste godkänna allt han gjorde. Hennes titel var valide sultan, och hon hade sista ordet i många viktiga frågor.

”En mors rätt är Guds rätt”, löd ett gammalt osmanskt ordspråk, och sultanmoderns befogenheter hade utökats enormt under 1500-talet.

Under generationer av minderåriga och odugliga ­regenter hade hon kommit att bli den verkliga härskaren – först inofficiellt, senare helt öppet. Men ingen mor hade hittills själv intagit posten som regent för sin son – förrän Kösem kom.

Kösem bröt mot alla normer för hur högt en kvinna kunde nå när hon lät sig hyllas som Osmanska rikets regent år 1623. Ända tills Murad IV blev vuxen kunde hon regera i eget namn.

Under åren som följde hade Kösem all makt i sina händer. I egenskap av sultanens mor vakade hon som en hök över haremet i Topkapi, och som den regent hon var utnämnde hon ståthållare till provinserna, bekämpade den utbredda korruptionen och brevväxlade regelbundet med europeiska drottningar.

När den persiske shahen erövrade Bagdad år 1624 gjorde hon en väldig insats för att stärka sin armé, och tio år senare lyckades hon återerövra staden.

När sonen Murad omsider blev tillräckligt gammal för att styra riket, förlorade Kösem något av sitt inflytande. Men det visade sig bara vara tillfälligt.

Sultanen dog redan år 1640, bara 27 år gammal, och hans mor hamnade återigen i maktens centrum.

Murad hade inga barn, och hans ende bror var den mentalt instabile yngre brodern Ibrahim. Alla andra hade avrättats på sultan Murads order.

På sin dödsbädd gav Murad order om att även Ibrahim skulle mördas, men den ordern ignorerades – om prinsen miste livet skulle dynastin Osman dö ut.

Trots sina brister var Ibrahim alltså den ende som kunde ärva tronen efter sin bror. Och med ­honom som sultan behövde Osmanska riket verkligen en stark sultanmoder i kulisserna.

Alla kunde offras

En valide sultan var mor till, och beskyddare för, sin son och därmed även för hela Osmanska riket. I sällsynta lägen kunde hon bli tvungen att välja vilken roll hon skulle sätta i främsta rummet. Det insåg Kösem efter åtta instabila år med Ibrahim som sultan.

”På längre sikt kommer han varken låta dig eller mig leva. Vi kommer att förlora kontrollen över makten”, skrev Kösem till storvesiren år 1648. ”Hela samhället ligger i ruiner. Få bort honom från tronen omedelbart.”

Sultanmodern var beredd att offra sin siste son för att rädda riket och sig själv. Officiellt måste hon låta sig övertalas till att acceptera hans detronisering och avrättning, men det var en ren formsak.

Ibrahim hade hunnit få flera söner innan han avsattes, och en av dem hamnade nu på tronen. Därmed borde ­Kösem ha spelat ut sin roll; enligt traditionen skulle hon överlåta ställningen som valide sultan till pojkens mor.

Men den framgångsrika slavinnan, som nu hunnit bli 59 år gammal, hade inga planer på att skänka bort makten. Hon skaffade sig stöd hos janitsjarerna och stannade kvar i Topkapi.

Kösem visste att hon måste vara på sin vakt mot den lille sultanens mor, Turhan. Den unga ukrainskan visste allt om haremets komplicerade maktspel och alla tecken tydde på att hon ville ta makten i palatset.

Efter tre år bestämde sig Kösem för att hotet mot hennes enväldiga makt måste elimineras. Hon tänkte avsätta barnsultanen och sätta en annan av ­Ibrahims söner på tronen – en som hade en mer lätthanterlig mamma.

Men en slavinna avslöjade Kösems planer för Turhan, som genast började planera mord. Sultanens mor bildade en hemlig allians med den högste färgade eunucken, och mot dem kunde inte ens Kösems trogna vänner bland janitsjarerna hjälpa henne.

Den 3 september 1651 föll den mäktigaste kvinnan i Osmanska rikets historia. Enligt rykten som sipprade ut ur ­palatset blev hon strypt – antingen med en gardin eller med sitt eget långa hår.

Hon begravdes vid sidan av Ahmed, som hon trollbundit så många år tidigare, och Turhan övertog platsen som ­rikets starka mor. Intrigerna fortsatte – men med nya aktörer.