Fez-förbud satte Turkiet i brand

Hattar hämtas från utlandet

Den röda, cylinderformade huvudbonaden har burits av den osmanske sultanens undersåtar i århundraden, från Nordafrika till Balkan.

Det är precis därför Turkiets landsfader, Atatürk, ser den som en symbol för allt det som var dåligt i Osmanska riket: konservatism, okunnighet och brist på utveckling.

Och av den anledningen ska männen i det nya Turkiet, som enligt Mustafa Kemal Atatürk ska bli modernt och upplyst, bära hatt av västligt snitt: Turkiets samtliga ideal samlade i ett enda attribut.

Tre månader efter Atatürks hatt-tal blir hans ord till lag då det nybildade parlamentet antar lag nr 671: ett förbud mot den gammalmodiga fezen.

Dessförinnan har Atatürk förberett reformen genom att åka på en lands­omfattande turné där han har talat inför sitt folk om hattens alla fördelar.

I tidningarna har det förekommit kampanjer där männen fått lära sig att använda hatten på rätt sätt – till exempel hur man ska hälsa på andra när man bär hatt.

Informationskampanjen blir en stor framgång. De flesta turkar vill mer än gärna lyda landsfaderns uppmaning, och redan innan fezen förbjuds är hattarna slutsålda i alla storstäder.

Myndigheterna måste skyndsamt importera tusentals hattar från bl.a. Ungern för att möta ­efterfrågan innan Turkiet byggt upp en egen hattindustri.

I vissa städer säljs hattarna slut direkt nere i hamnen, så snart fartygen lagt till vid kaj.

78 män avrättas

Men det är inte alla turkar som välkomnar hatten. Många är osäkra på om den europeiska huvudbonaden ens är tillåten enligt islam, och de vänder sig till de religiösa auktoriteterna för att få veta om det är syndigt att bära hatt.

Även rent praktiskt visar sig hatten vara problematisk för praktiserande muslimer: det breda brättet gör att de inte kan vidröra marken med pannan när de ber.

Lösningen blir en fatwa som manar de troende att be barhuvade. Men för säkerhets skull väljer många turkar att ta på sig en mjuk liten hätta under bönen.

De mest religiösa turkarna vill dock fortfarande inte befatta sig med hatten.

I synnerhet ute på landsbygden predikar de religiösa ledarna att fezen är muslimernas traditionella huvudbonad – och att ett förbud mot fezen är ett förbud mot själva islam.

Dagen då lag nr 671 träder i kraft väljer ett stort antal turkar att behålla sina fezer på sig. I de allra flesta fall händer inget mer än att lagbrytaren får sin ­huvudbonad konfiskerad.

Men i vissa fall arresteras orosstiftarna och döms till mellan två och sex månaders fängelse – helt enligt den nya lagen.

På andra platser blir övergången till hatt mer våldsam, och Atatürks domstolar får mycket att göra i de flesta storstäder.

Till exempel fylls väggar och plank i Sivas – Anatoliens konservativa högborg – av plakat med propaganda mot den nymodiga, sekulära hatten.

Myndigheterna svarar med att arrestera samtliga religiösa ledare i staden och skicka två av imamerna, som lett motståndet, till galgen.

Samma dag, ungefär 20 mil där­ifrån, för en religiös sektledare alla sina anhängare ut på gatorna i Kayseri, i en stor demonstration mot fezlagen. 300 män grips, och sektledaren och fyra av hans närmaste män döms till döden.

Längre österut i landet – i Erzurum – är oroligheterna farligt nära att glida ur myndigheternas kontroll, och de anser sig vara tvungna att införa undantagstillstånd under en hel månad. Tretton personer döms till döden för kuppförsök.

Motståndet mot hatten fortsätter under flera månader, innan Atatürk sakta men säkert lyckas tysta ned protesterna med sitt järngrepp.

När lugnet äntligen återställts och hattarna sitter stadigt ­placerade på turkarnas huvuden, har sammanlagt 78 hattmotståndare mist livet i galgen.