Sultan Süleyman den präktiges flotta ligger i Artabukten utanför Greklands västkust. Flottans 122 fartyg leds av en man som européerna med skälvande röst kallar Barbarossa, Rödskägg.
I Osmanska riket bär storamiralen i stället det ärofulla namnet Khair-ed-Din, ”trons beskyddare”. De muslimska osmanerna för nämligen heligt krig mot det kristna Europa och Barbarossa är sultanens järnnäve till sjöss.
Barbarossa har beordrat in sin flotta i Artabukten, eftersom inseglingen till det trånga farvattnet bevakas av de två starka osmanska fästningarna i Preveza och Actium. En stor kristen flotta genomför en belägring, men av rädsla för fästningarnas kanoner vågar den sig inte in i bukten.
Efter flera dagars väntan väljer den listige piraten att slå till i ett gynnsamt läge. I gryningen den 28 september 1538 är det vindstilla, vilket är en fördel för osmanernas galärer, som ros av slavar. Stora delar av den kristna flottan utgörs av imponerande segelfartyg, som utan vind ligger helt stilla på havet, utan möjlighet att manövrera.
Osmanska riket år 1516: Preveza (1) ligger på den grekiska västkusten, som ingick i sultanens rike. Barbarossa föddes på ön Lesbos (2) och kom senare till Konstantinopel (3). Som pirat angrep han bland annat Rhodos (4), Fondi (5) och Tunis (6). Tillsammans med sina bröder erövrade han ett rike med Alger (7) som huvudstad.
Barbarossa beordrar sina galärer att attackera fienden med sina rammar och skicka upp krigare på de kristna fartygens däck för att inta dem.
Den mäktiga kristna flottan, som påven har svurit ska tömma Medelhavet på muslimer, skingras. När det slutligen blåser upp flyr fartygen.
Barbarossa har gett sultanen sin hittills viktigaste sjöseger.
Slaget vid Preveza gör att osmanerna tar kontroll över Medelhavet i tre årtionden – och ger Barbarossa den blodiga hämnd som han livet igenom har törstat efter sedan de kristna mördade hans bröder.
Krukmakarsonen som blev pirat
Barbarossa föddes omkring år 1478 på ön Lesbos i Egeiska havet. Hans far var en tidigare kavallerist i den osmanska armén som nu livnärde sig som krukmakare.
Sin fjärde och yngste son döpte han till Hizir. Vid den här tidpunkten fanns det ingenting som tydde på att pojken en dag skulle komma att kallas ”världshistoriens störste pirat”, som många historiker i dag benämner Barbarossa.
När Hizir blev vuxen började han tillsammans med sina bröder segla faderns kärl och krukor till Konstantinopel (vår tids Istanbul), så att de kunde säljas på marknaden.
I Konstantinopel stötte Barbarossa på pirater som sålde slavar. Piraterna kapade kristna fartyg, huvudsakligen längs den spanska kusten, och seglade sitt byte till Osmanska rikets viktigaste handelsstäder.
I Osmanska rikets huvudstad stötte bröderna på nordafrikanska pirater, som sålde slavar och kapat byte. I Europa var Nordafrika känt som ”Barbarkusten”, men Hizirs och hans bröders ögon tindrade vid åsynen av allt guld som piraterna rövat från spanska fartyg på väg hem från Sydamerika.
Rikedomarna från hedningarnas fartyg lockade, så omkring år 1505 blev Hizir och hans bröder pirater. Under de därpå följande tolv åren lärde de känna alla Medelhavets avkrokar och kapade mängder av kristna fartyg.
Livet till sjöss var lukrativt, men farligt. En av bröderna miste tidigt livet, varefter storebror Oruç erövrade hamnstaden Alger på Nordafrikas kust och förvandlade den till ett befäst piratnäste.
Storebror Oruç, som hade rött skägg och var först med att kallas Barbarossa av sina offer, seglade till Konstantinopel år 1517. Där erbjöd han sultanen att låta piratnästet ingå i sitt imperium, förutsatt att Oruç fick bli den nya provinsens guvernör. Det gick sultanen med på.
”Oruç kämpade som ett lejon till sista andetaget.” Ur Diego de Haedos krönika från år 1612
Med titeln följde dock även ansvaret att försvara provinsen, vilket kom att kosta Hizirs två sista bröder livet. Deras härjningar blev till slut outhärdliga för Spaniens kung Karl I, som år 1518 seglade 10 000 soldater till Afrika.
De steg i land och marscherade mot Alger, så att Oruç tvingades strida långt ifrån havet. Han förskansade sig i staden Tlemcen, 50 mil väster om Alger, med en armé om 6 500 man, men spanjorerna stormade staden.
”Oruç kämpade som ett lejon till sista andetaget”, skriver den spanske munken Diego de Haedo i sin krönika. Även Hizirs tredje bror Ishak stupade bland ruinerna.
Nyheten om nederlaget fick Hizir att lämna Alger. Medan Nordafrikas kust försvann vid horisonten svor han att ta en gruvlig hämnd på alla kristna. Det löftet kom att förändra världshistorien.
Tretusen lik flöt i havet
Med sig på flykten hade Hizir bara två fartyg och ett fåtal trogna pirater, men det dröjde inte länge förrän han hade samlat en slagkraftig flotta av sjörövarskepp.
Medan vissa oghuzer utvandrade till Mindre Asien (1) slog sig andra ner vid Kaspiska havet (2). I Turkmenistan bodde många av dem i runda tält, så kallade jurtor, till ända in på 1900-talet.
Osmanerna kom från Asiens slätter
I 1 200 år var Mindre Asien en del av romarriket och Bysantinska riket. Först på medeltiden slog sig turkisktalande folkgrupper ner i området.
En grupp turkiska stammar vid namn oghuzerna hade i århundraden bott på stäpperna mellan Aralsjön och Kaspiska havet, men fördrevs av mongolerna. På 1000-talet dök dessa turkisktalande ryttare upp i Mindre Asien. Liksom mongolerna bodde oghuzerna i runda tält, drack hästmjölk och åt hästkött. I det varma, bördiga Anatolien slutade de leva som nomader och blev i stället bönder.
Kontakter med den muslimska abbasiddynastin, som omfattade större delen av Mellanöstern, fick oghuzerna att konvertera till islam på 1100-talet.
Medan det kristna Bysantinska riket föll sönder bildade oghuzerna egna furstendömen längs Svarta havet. En av de mäktigaste furstarna hette Osman (1280–1299) och hans rike låg strax söder om Konstantinopel.
Utsikterna till rikt byte fick krigare att samlas runt honom och ge sig ut på plundringståg i bysantinska områden. Plundringarna var så lyckade att Osmans ättlingar under loppet av 1300- och 1400-talet erövrade hela Mindre Asien och södra delen av Balkanhalvön.
Det växande riket fick sitt namn efter sin grundare: Osmanska riket.
Förutom resterna av en piratflotta ärvde Hizir sin storebrors namn och blev den nye Barbarossa, trots att han inte hade något rött skägg. Därefter började han härja i Medelhavet.
”Han stormade in över Spaniens kuster, där han brände, plundrade och tog slavar”, står det i Diego de Haedos krönika.
Tusentals pirater anslöt sig till Barbarossa, som året efter återvände till Alger och tvingade bort spanjorerna. Tretusen kristna togs till fånga. När den spanske kungen erbjöd sig att betala lösen för dem avvisade Barbarossa hans erbjudande och avrättade dem allihop. Liken kastade han i havet.
Trots segern insåg Barbarossa att han behövde en stark allierad för att kunna hålla spanjorerna borta från Nordafrika. Liksom sin storebror vände han sig till sultanen för att få skydd.
”Han skickade ett fartyg till Konstantinopel med ett brev till den osmanske högheten samt rika gåvor till sultanen, hans främsta ministrar och hans favoritkonkubiner”, skriver de Haedo.
Sultan Selim I utnämnde Barbarossa till guvernör, varefter piraten firade överenskommelsen med att plundra hamnstäder längs den franska Rivieran.
En okänd europeisk konstnär porträtterade Barbarossa på 1500-talet. Konstnären hade uppenbart aldrig träffat piraten, eftersom han målade honom med rött skägg.
År 1520 ärvde Süleyman den präktige tronen från sin far. Den nye sultanen beslutade att på allvar utmana Europa till sjöss. Barbarossa kom att spela en avgörande roll i sultanens plan.
Plundrande riddare fördrevs
I årtionden hade osmanerna skaffat manskap till sin blygsamma flotta genom att tvångsrekrytera undersåtar från de delar av Balkanhalvön som imperiet lagt under sig. Besättningarna utgjordes i många fall av greker, albaner och kroater från bergen. De saknade helt erfarenhet av ett liv till sjöss.
Genom att knyta Barbarossa närmare sultanen kunde osmanerna dra nytta av hans erfarenhet av sjökrigföring. På Barbarossas rekommendation byggde sultanen både stora krigsfartyg som de europeiska och mindre fartyg med en ramm i fören och endast ett fåtal kanoner. De snabba galärerna var nämligen svåra för fienden att träffa med sina kanoner.
Süleymans nya flotta, som bemannades av erfarna pirater, sattes in för första gången år 1522, då mot Johanniterorden.
Johanniterna på Rhodos var pirater av värsta sort, som kapade talrika osmanska handelsfartyg och tog med sig bytet till fästningen på sin ö. Deras härjningar fick Süleyman den präktige att skicka ett brev till riddarnas stormästare Philippe de Villiers de L’Isle-Adam: ”Mitt tålamod är slut. Jag är trött på dina förolämpningar och mitt folk har tröttnat på dina övergrepp. Ge mig Rhodos, så kommer ditt liv att skonas. Om du väljer krig kommer du inte att slippa undan.”
När stormästaren inte svarade skickade sultanen sin nya flotta med 100 000 soldater till ön. Efter ett halvårs belägring tvingades stormästaren till förhandlingsbordet. Det hela slutade med att johanniterna fick lämna Rhodos.
Nu var hela östra Medelhavet under sultanens kontroll. På den här tiden var styrka till sjöss en förutsättning för att kunna föra krig. Vägarna var få och i dåligt skick, så kanoner, soldater och förnödenheter behövde i de allra flesta fall transporteras till havs.
Barbarossas fartyg seglade bland annat sultanens elitstyrka janitsjarerna till Rhodos.
Medan påven dundrade mot Süleyman och kallade honom ”Kristi fiende” intog osmanerna Ungern. År 1529 belägrade de under en kort period även Wien. Efter två veckor tvingades emellertid sultanens trupper ge upp och dra sig tillbaka.
Den spanske kungen insåg att osmanerna måtte besegras till sjöss ifall hans imperium skulle kunna säkras. Kungen var även kejsare över Tysk-romerska riket, som förutom av Spanien bestod av Österrike, delar av Tyskland, Nederländerna, södra Italien samt kolonier i det nyligen upptäckta Amerika.
Vacker grevinna skulle fångas
För att försvaga Süleyman den präktige behövde Barbarossa sättas ur spel. År 1531 skickade därför kejsaren den genuesiske amiralen Andrea Doria och en flotta om 40 fartyg till Algeriet för att inta piratens provins.
Hamnstaden Cherchell, som ligger åtta och en halv mil väster om Alger, stormades av 1 500 soldater. Soldaterna började dock plundra staden innan den var helt intagen, så Barbarossas pirater inledde ett motanfall som kostade 900 genuesare livet.
En kort tid senare drog sig den kristna flottan tillbaka, varefter Barbarossa kunde fortsätta med sina plundringståg. Samma höst angrep han Spaniens Medelhavskust och öarna utanför Toulon i södra Frankrike.
Under sultan Süleyman den präktige (1520–1566) hade de osmanska fartygen kontroll över både Medelhavet, Röda havet och Persiska viken.
År 1533 kallades Barbarossa till Konstantinopel. Osmanernas storvesir (rikets näst mäktigaste man) rekommenderade sultanen att utse piraten till kapudan pasha, storamiral över den osmanska flottan. Han sa: ”Detta är en sann man av havet. Tveka inte att göra honom till flottans ledare.”
Piraten firade sin befordran med ett djärvt plundringståg och seglade in i Neapelbukten med 200 fartyg.
”De stackars kristna, som trodde sig vara säkra, togs fullkomligt på sängen. Många städer, byar och gårdar plundrades och ett oändligt antal män, kvinnor, barn och spädbarn vid mödrars bröst släpades iväg till fångenskap”, skriver Diego de Haedo.
Barbarossa var inte bara ute efter slavar till Konstantinopels slavmarknad. Han försökte också tillfångata Giulia Gonzaga, den vackraste kvinnan i Europa.
Den 21-åriga grevinnan av Fondi skulle seglas till Konstantinopel och överlämnas åt sultanen, men hon kom undan, trots att piraterna omringade hennes stad mitt i natten. Det sägs att hon halvnaken kastade sig i sadeln och red ner en osmansk soldat.
Giulia Gonzaga blev änka i unga år när hennes make, greven av Fondi, dog. Ryktena om hennes skönhet och stora begåvning nådde ända till Konstantinopel.
Barbarossa blev rasande, men plundringståget hade i själva verket ett viktigare syfte. Han ville få Tunisiens kalif att sänka garden genom att skapa rykten om sitt långa plundringståg i Italien. Den planen lyckades.
I augusti 1534 dök Barbarossas mäktiga flotta plötsligt upp utanför staden Tunis, vilket fick kalifen att fly.
Med tiden stod Barbarossas långa hämndkampanj den tysk-romerske kejsaren så dyrt att han två år senare försökte muta piraten och få honom att byta sida. Ett sändebud skickades till Alger med order om att antingen köpa piraten eller lönnmörda honom.
Som alltid var Barbarossas svar kort och koncist. Han höjde sin kroksabel och högg huvudet av sändebudet.
Efter segern över den stora kristna flottan vid Preveza år 1538 stod storamiral Barbarossa på höjden av sin makt. Han var Medelhavets mest fruktade man och en av huvudorsakerna till att den tysk-romerske kejsaren år 1544 tvingades ingå ett förödmjukande fredsavtal med Süleyman den präktige.
Barbarossa begravdes i Konstantinopel i ett mausoleum skapat av den store osmanske arkitekten Mimar Sinan.
Barbarossa, som nu hunnit bli 66 år gammal, drog sig tillbaka för att njuta sitt otium i Konstantinopel, där han lät bygga ett palats. När han år 1546 tog sitt sista andetag gick sultanens hov ut med följande meddelande: ”Havets herre är död.”