Traditionen härrör från medeltiden. När en man dubbades till riddare fick han så hög status att det var legitimt att straffa alla som förolämpade hans heder.
Enligt vissa källor skulle den nyblivne riddaren lära sig att uppskatta sin nya position genom att en sista gång förolämpas utan att genast hämnas tiofalt.
Den nyblivne riddaren fick då en rejäl örfil, som han förväntades ta emot. Efter det utgjorde emellertid en örfil en utmaning till envig som ingen man av heder kunde avböja.
Med tiden ersattes örfilen av en handske som kastades framför fötterna på personen som utmanades.
Kanske berodde det på att en örfil med en av de tunga järnhandskar som ingick i riddarnas rustning hade kostat den utmanade inte bara hedern, utan möjligen även ett antal tänder.
Principen att avgöra hedersfrågor med vapen är dock betydligt äldre.
Den tidigaste kända lagen om detta är från östra Germanien och stiftades på 400-talet.
Den fastslår att endast anklagelser om grova brott som mord och förräderi fick avgöras med en duell.