Att gå ner på knä har sedan forntiden varit ett tecken på vördnad och underkastelse inför en auktoritet – till exempel en kung eller en gudom.
När människor började knäböja för att visa respekt är oklart, men historikerna vet att Alexander den store på 300-talet före Kristus krävde att hans hov skulle knäböja för honom – inspirationen kom från Persien.
Möjligen med inspiration från Alexander blev knäböjande vanligt även inom romarriket, där undersåtarna knäböjde för kejsaren.
Det religiösa knäböjandet blev en del av den kristna gudstjänsten under medeltiden.
Kyrkan anammade knäböjandet
Den kristna kyrkan började anamma traditionen under medeltiden, och de troende knäböjde under gudstjänsten för att visa respekt för nattvarden, som betraktades som Kristi kött och blod.
Under reformationen på 1500-talet förkastade flera protestantiska reformatorer knäböjandet som en överflödig ritual, som gjorde tillbedjan onödigt komplicerat. Knäböjandet fasades därför ut inom protestantismen, men det är fortfarande viktigt inom bland annat den katolska, anglikanska och lutheranska kyrkan.
I dag föreskriver traditionen att en person går ner på vänster knä för till exempel en kunglighet – medan knäböjande för Gud eller en religiös auktoritet i kyrkan sker på båda knäna eller på höger knä.