Den höga och rufsiga björnskinnsmössan användes första gången av franska soldater på 1700-tallet.
Mössan var troligen inspirerad av dragonernas höga hjälmar, som kunde ha en hög pälsbräm.
Dessa hjälmar utvecklades med tiden till rena pälsmössor och blev populära bland framför allt grenadjärer.
Syftet med den höga björnskinnsmössan var att få soldaterna att se längre – och därmed mer fysiskt skrämmande – ut, när de ryckte fram på slagfältet.
Björnskinnsmössan hade sin storhetstid i början av 1800-talet, då det franska kejserliga gardet under Napoleon blev känt för sina rufsiga hjälmar.
Gardisterna utgjorde ett elitförband av noga utvalda soldater, som lydde direkt under kejsaren och sattes in i de mest kritiska ögonblicken för att avgöra hårda strider.
Gardet var fruktat i hela Europa, vilket innebar att björnskinnsmössan förknippades med militär effektivitet och anammades av flera andra europeiska länder – bland annat försågs Svea livgarde med björnskinnsmössor 1823.
De franska gardisterna besegrades slutgiltigt av britterna vid Waterloo 1815.
Kort därefter miste den opraktiska björnskinnsmössan sin betydelse på slagfältet och reducerades till en del av gardisternas paraduniform i olika länder.