Stanken var påträngande när de små järnfilspånen rördes ut i en skål med vinättika och metallen sakta löstes upp. Det blev inte bättre när lösningen därefter blandades med teblad och pulver från nötfrukten myrobalan, som är rik på garvämnen. Kvar i skålen låg en svart massa.
För många japaner på medeltiden var denna illaluktande lösning vägen till ett perfekt utseende.
”Svårt att inte vända sig om med en stark känsla av vämjelse.” Den brittiske diplomaten Rutherford Alcocks reaktion när han såg de svarta tänderna
Den svarta massan skulle smörjas på tänderna, så att emaljen blev svart.
Processen upprepades flera gånger i veckan, men det var mödan värt. Resultatet var ett garnityr som alla japaner drömde om: skinande svarta tänder.
Svarta tänder blev en succé
Arkeologiska fynd i Japan har visat att fenomenet med svartfärgade tänder kan spåras ända tillbaka till kofunperioden (cirka 300–700 efter Kristus). Det var dock först under Heianperioden, mellan åren 794 och 1185, som svarta tänder, ohaguro, fick verklig spridning i Japan. Vid det laget var fenomenet så vanligt att det nämndes i folksägner och även i världens kanske första roman, Berättelsen om Genji från 1000-talet.
Aristokraterna var först med att färga sina tänder. Både män och kvinnor smetade på den svarta blandningen, så att tandsjukdomar som karies och parodontit inte syntes lika tydligt. På den tiden var de flesta munnar fulla av missfärgade tänder, men med ohaguro doldes alla de gula och bruna nyanserna effektivt.
Tänderna skulle vara knivskarpa
Ädelstenar var eftertraktade på forntiden
Glimmande diamanter i tänderna är en inte helt ovanlig syn i dag. Traditionen kan spåras över 2 500 år tillbaka i tiden, då maya borrade små hål i tänderna och satte in vackra stenar.
Urin och mjölk gav vitt leende
Kritvita tänder var lika eftertraktade i romerska riket som de är i dag. Ett vackert garnityr symboliserade välstånd, och för att få det använde romarna en blandning av getmjölk och urin, som har en blekande effekt.
Filade tänder lockade besökare
I århundraden har afrikanska stamfolk filat tänderna. Det var bland annat en tradition hos mbutifolket i Kongo. År 1904 ställdes Ota Benga, en av stammens medlemmar, ut på Bronx Zoo i USA.
Samtidigt var teorin att det svarta lagret skyddade tänderna mot de oangenäma sjukdomar i munnen som leder till tandvärk.
Japanerna tyckte rent generellt att svarta, glänsande föremål var mycket vackra, så ansiktet betraktades som perfekt när en kolsvart frisyr och svarta ögonbryn kompletterades med svärtade tänder.
Modet spred sig till geishornas värld, där många av de dansande och konverserande värdinnorna tog emot sina gäster med ett strålande, kolsvart leende. Eftersom geishorna målade ansiktet med vitt smink blev missklädsamma gula tänder väldigt framträdande, men genom att färga garnityret svart löste värdinnorna det problemet – till gästernas stora belåtenhet.
Ett mörkt leende var ärbart
Under Edoperioden (1603–1867) blev ohaguro populärt även i lägre samhällsklasser. Unga kvinnor kastade sig över den svarta färgen för att liksom geishorna dölja sina missfärgade tänder och på så vis öka chansen att bli gift. Även många prostituerade började färga tänderna för att bli mer attraktiva.
Bland gifta kvinnor blev det rentav en tradition att svärta tänderna när de rörde sig på gatorna och i parkerna.
Tills långt in på 1800-talet likställdes kvinnlig skönhet i Japan med svarta tänder.
Färgen svart var en symbol för ärbarhet och trofasthet, så för gifta kvinnor blev ohaguro ett tecken på att de inte gav bort sitt hjärta till någon annan än sin make.
Den symboliska betydelsen fick även samurajerna att måla sina tänder svarta. För de manliga krigarna handlade det emellertid inte om trohet mot en partner av det motsatta könet, utan om trohet mot och lojalitet med sin herre.
Västerlänningar avskydde seden
Under den senare hälften av 1800-talet började västerländska utlänningar få tillgång till det isolerade kejsarriket. Det fick stor betydelse för ohaguro.
Västerlänningarna kände nämligen enbart avsky för japanernas svarta tänder. I européernas kultur förknippades mörka tänder med dålig tandhygien, så främlingarna förvånades över att de japanska kvinnorna ville vanställa sig så som de gjorde.
År 1863 skrev den brittiske diplomaten Rutherford Alcock att när han såg på ”deras stora munnar fulla av svarta tänder”, så var det ”svårt att inte vända sig om med en stark känsla av vämjelse”.
En del geishor färgar fortfarande tänderna svarta.
Det ökade inflytandet från väst innebar att alltfler japaner slutade färga tänderna. År 1870 förbjöd den japanska kejsaren Meiji till och med ohaguro i sin iver att anpassa landet till väst. En del japaner på landsbygden fortsatte visserligen färga garnityret, men traditionen dog så småningom nästan helt ut.
I dag är ohaguro en mycket sällsynt företeelse. Endast vissa av dagens geishor håller fast vid att svärta tänderna.