Dominikanermunken Étienne av Bourbon trodde knappt sina öron, men den gamla kvinnan framför honom var fullständigt övertygad: I den lilla skogen utanför byn Villars-les-Dombes inträffade gudomliga mirakel.
Fler kvinnor från den fattiga trakten i Frankrike bekräftade den gamla damens historia och berättade att mödrar tog med sig sina dödssjuka barn ut i lunden för att binda fast stycken av barnets kläder på trädgrenarna.
Om modern dessutom lämnade barnet i skogen skulle det på ett mirakulöst sätt vara botat när hon återvände några dagar senare – tack vare Sankt Guinefort, vars grav fanns därute.
För Étienne av Bourbon var det här helgonet fullständigt obekant och historien osade av vidskepelse. Det var just den här typen av oskick som dominikanermunken år 1250 hade kommit för att utrota i regionen.
Omkring år 1231 hade dominikanerna tillsammans med Franciskanerorden fått i uppdrag av påven Gregorius IX att leda den påvliga inkvisitionen.
Som påvens inkvisitor hade Étienne av Bourbon fått i uppdrag att resa runt för att ta reda på om bönderna var goda katoliker eller om de ägnade sig åt vidskepelse.
Ritualerna i skogen skulle kunna falla under den sistnämnda kategorin, och därför var Étienne av Bourbon tvungen att göra fler undersökningar i byarna runtomkring. Efter ett par dagar hade påvens inkvisitor skaffat sig en klarare bild av vad som försiggick.
”Jag trodde att detta var en helig person, så jag fortsatte att fråga folk. Till sist förstod jag att det faktiskt var fråga om en hund”, skrev en skärrad Étienne av Bourbon senare i sina papper om vidskepelse, De Supersticione.
Gravstenen slogs sönder
Enligt invånarna i Dombes hade vinthunden Guinefort helt oförskyllt blivit ihjälslagen av sin ägare, en adelsman i trakten. Medan adelsmannen var ute på jakt vaktade hunden sin herres lille son som låg i vaggan.
När adelsmannen kom hem såg han att hunden hade blod kring munnen. I raseri dödade han hunden med sitt svärd eftersom han trodde att den hade dödat pojken. Men pojken var oskadd och blodet kom från en orm som hunden hade bitit ihjäl för att skydda barnet.
Adelsmannen skämdes över vad han gjort. Han gav sin döda hund en fin grav i en gammal brunn och planterade en liten lund kring minnesmärket.
Det dröjde inte länge förrän folk i området började gå till den trofasta hundens grav för att be. De var övertygade om att deras småbarn därigenom skulle hålla sig friska; Guinefort hade ju visat sig vara barnens beskyddare.
Detta var en gripande historia men inkvisitorn Étienne av Bourbon var orubblig. Enligt katolska kyrkan kunde bara människor vara helgon, inte djur.
Därför beordrade inkvisitorn godsägaren i området att fälla skogen där kulten utövades. Det falska helgonets gravsten vältes och resterna av hunden grävdes upp och brändes.
Och om det var någon som tillbad hunden igen riskerade vederbörande dryga böter eller att få sin egendom konfiskerad.
Nöjd med sin insats reste Étienne av Bourbon tillbaka till Lyon. Och ända till sin död år 1262 var han övertygad om att det falska helgonet hade utplånats. Men katolikerna i södra Europa var inte alls färdiga med hunden Guinefort.
Legenderna smälte samman
Hundkulten föll snart i glömska inom kyrkan. Men för de fattiga bönderna var Guineforts ädla gärning en symbol för deras egen kamp mot svält och spädbarnsdöd.
Överallt i Dombes fanns sumpmarker och gölar där malariasmittade myggor frodades. Våtmarkerna hade anlagts av en adelsman som på sin tid hade låtit översvämma böndernas åkrar.
I sjöarna hade han odlat fisk som han bl.a. sålt i Lyon under fastan då man inte fick äta kött. Överklassens girighet hade resulterat i att sjukdomar och hungersnöd dödat mängder med fattiga spädbarn i Dombes.
Ryktet om Guineforts förmåga att bota spreds även till andra delar av Frankrike. Från 1300-talet smälte berättelsen om den trofasta vinthunden samman med legenden om människan Guniforto – ett kyrkligt erkänt helgon som hade dödats av en pil.
Under århundradena som följde tillbads Guniforto/Guinefort i sydfranska kyrkor och i de italienska städerna Pavia och Milano. Helgonet ansågs vara särskilt viktigt i kampen mot pesten.
Arkivarie avslöjade hundkulten
Inte förrän 1879 såg arkivarien Louis Augustin Vayssière till att helgonets förflutna som hund åter sattes i fokus. Han hade hittat Étienne av Bourbons texter om Guinefort och bestämt sig för att titta närmare på saken eftersom det hela hade utspelat sig i hans egna hemtrakter.
Efter en del efterforskningar fick han klart för sig att bönderna i Dombes fortfarande gick till den gamla gravplatsen för att be – väl medvetna om att de bad till en hund. Vayssière menade att de därmed ägnade sig åt ”avgudadyrkan”.
Man kunde ha förväntat sig att kyrkan genast skulle fördöma syndarna, men det visade sig snart bli precis tvärtom. År 1886 skrev prästen J. Delaigue en avhandling och kom till slutsatsen att Étienne av Bourbon hade blivit lurad.
Enligt Delaigue var det säkert bara några skojfriska personer som hade velat få sig ett gott skratt och därför slagit i munken att traktens pilgrimer tillbad en hund. Alltså kunde de pilgrimer som nu besökte graven knappast kallas syndare, de hade ju faktiskt tillbett en människa.
Egentligen borde man till och med bygga en kyrka på platsen så att Sankt Guinefort-kulten kunde växa sig stark och få fler anhängare, hävdade J. Delaigue.
Så blev det emellertid inte, men kulten fick leva vidare. I början av 1900-talet kom kvinnor fortfarande till minnesmärket för att be för sina sjuka spädbarn. De offrade till exempel småmynt eller lämnade kvar ett par skor för att barnet skulle kunna lära sig gå.
Omkring år 1930 dog hundkulten ut, troligen till följd av att levnadsstandarden i området, liksom i övriga Västeuropa, blev högre och att sjukdomarna minskade, t.ex. torrlades flera av sumpmarkerna.
I moderna tider hade bönderna inte längre något behov av ett hundhelgon med förmåga att bota sjuka.
Människoätare blev helgon
Bysantinerna avbildade Sankt Kristoffer med ett hundhuvud.
Guinefort är inte det enda katolska helgon som framställts som en hund. Innan Sankt Kristoffer blev omvänd till kristendomen var han enligt ortodox tro en drygt två meter lång, människoätande jätte med ett hundhuvud.
Enligt legenden bestämde sig Kristoffer någon gång på 200-talet att bara tjäna den mäktigaste av alla män. Först gick han till den kung som påstods vara den mäktigaste, men Kristoffer blev besviken – kungen fruktade Satan.
Därför gick han till den onde själv och erbjöd sina tjänster. Men även Satan visade sig vara rädd – för Jesus. Till sist anslöt sig Kristoffer till kristendomen och hjälpte bland andra sina trosfränder över en farlig flod.
I synnerhet på bysantinska ikoner avbildas Sankt Kristoffer ofta med ett hundhuvud och den klassiska helgonglorian. Senare i västerländsk tradition försvann hundhuvudet och helgonet avbildas i dag oftast som en man som bär Jesusbarnet över en flod.