Historiska begravningar: Från blodiga ritualer till kokta lik
Begravningsritualer kan se väldigt olika ut beroende på var och när i historien de ägt rum: De rikaste peruanerna tog oskyldiga med sig i graven, och i 1800-talets Europa var människor så rädda för att bli begravda levande att de installerade alarmklockor i kistorna.
Stormannen och hans familj fick mat, husdjur och tjänstefolk med sig i graven.
Det gamla Peru: Begravningar kostade oskyldiga livet
Peruanerna menade under de första århundradena efter Kristus att döden bara var en övergång. Enligt dåtidens mochekultur fortsatte livet som det gjort på jorden.
Begravningarna speglade exakt det liv individen hade levt. De döda fick mat med till livet efter detta liksom föremål som passade deras sociala status.
Betydelsefulla personer fick sina smycken, ädelstenar och andra värdesaker med sig i graven.
De efterlevande offrade också ofta både tjänstefolk och soldater som skulle tjäna och skydda sin herre i livet efter detta.
Välbeställda personer begravdes i pyramidformade gravkomplex medan vanliga människor bara rullades in i tyg och begravdes med en sten som minnesmärke.
Gravplatser för fattigare personer hade gravar för både män och kvinnor.
Fördel: Den döda får ett fint eftermäle. De efterlevande kan minnas och sörja på ett personligt sätt med gravgåvor och andra föremål.
Nackdel: Begravningar kostar människoliv. Människooffer hör till begravningskulturen och kostar många människor livet.
Jordnötter var populära. Nötterna var en viktig råvara för både rik och fattig och de följde med i graven.
1800-talet: Larm såg till att ingen blev levande begravd
På 1800-talet var rädslan stor för att bli levande begraven. En koleraepidemi härjade Europa och många drabbade föll i koma.
Då läkarna ännu inte hade utvecklat metoder för att slå fast om döden hade inträtt fruktade många sjuka missbedömningar.
Lösningen blev säkerhetskistan: en kista med snöre till en klocka på marken så att den levande begravda skulle kunna slå larm.
Säkerhetskistan gjorde att man kunde slå larm, om man blivit levande begravd.
1200-talet: De döda kokades
Korsfarare som dog utomlands skickades ofta hem för att begravas i kristen, vigd jord.
För att undvika lukt och annat otrevligt kokade krigskamraterna först den döde i vatten eller vin.
På så vis skildes köttet från benen som lätt kunde transporteras hem. Metoden användes fram till år 1300 då påven förbjöd den.
Skeletten var helt rena och lätta att transportera.