Publiken tar förväntansfullt plats i Burgtheater i Wien den 1 maj 1786. Den kejserliga teatern har urpremiär på en humoristisk opera komponerad av självaste Wolfgang Amadeus Mozart, den tidens största musikaliska namn.
Föreställningen heter Figaros bröllop och handlar om betjänten Figaro, som ska gifta sig med sin stora kärlek, kammarjungfrun Susanna. De tjänstgör båda två hos greve Almaviva, som har ett gott öga till Susanna. Till publikens stora munterhet försöker han gång på gång förföra henne.
”Han är kung, han gör som han vill. Tar flickan från hennes mor och använder henne – krigarens dotter, den unge mannens brud.” Beskrivning i Gilgamesheposet, nedtecknat mellan åren 2100 och 1200 före Kristus
Den liderlige greven hotar rentav med att kräva droit du seigneur, en fransk term som på latin är känd som jus primae noctis, som översatt till svenska blir ”rätt till första natten”.
Till slut lyckas paret stäcka grevens otillständiga plan. Figaro får sin Susanna och hon slipper gå i säng med någon annan än sin make.
Mozart och publiken var uppenbart bekanta med grevens påstådda privilegium, men har herremän någonsin haft rätt att ligga med en annan mans kvinna på hennes bröllopsnatt, eller tillhör det bara fiktionens värld?
FÖR OCH EMOT: Bruket nämns i forntiden
Fenomenet nämns i många verk, bland annat i det babyloniska Gilgamesheposet och den franska medeltidsdikten Baudouin de Sebourc, där en härskare kräver sin rätt att gå i säng med en brud om han inte får en andel av hennes hemgift.
Den grekiske historikern Herodotos (cirka 484–420 före Kristus) skriver om en libysk stam som följer seden: ”De är den enda stam där det är sed att föra alla kvinnor som ska stå brud till kungen, så att han kan välja dem han finner behagliga.”
Bröllopsavgifter betalades av bönder i vissa områden i medeltidens Europa. Eventuellt skulle betalningen säkerställa att herremannen inte krävde sin rätt till första natten.
Många furstar har genom historien utan tvivel tvingat sig på kvinnor, men det finns inga bevis för att rätten till första natten skulle ha varit lagstadgad.
I alla verk som nämner rätten beskrivs den som antingen en tradition som tillhör det förflutna eller en sed som förekommer i områden långt från författarens hemort.
Även om herremännen inte hade rätt till första bröllopsnatten, engagerade sig vissa av dem gärna i sina bönders giftermål. I ett försök att försköna lokalbefolkningen lär den danske godsägaren William Halling (1744–1796) i landskapet Vendsyssel ha gift bort de stiligaste männen på godset med de vackraste kvinnorna.
Gilgamesh var en sumerisk furste, som efter sin död påstås ha blivit kung i den undre världen.
SLUTSATS: Frågan splittrade Europas lärde
Tills 1800-talet rådde allmän konsensus om att rätten till första natten hade funnits någon gång i ett avlägset förflutet.
Under loppet av århundradet blev dock traditionen föremål för många europeiska forskares uppmärksamhet. Medan vissa av dem vidhöll att bruket hade historiska rötter, växte kören av kritiska röster.
Föreställningen om herremannens rätt till första natten förevigades år 1874 på en tavla av den ryske konstnären Vasilij Polenov.
Vändpunkten kom år 1881. Då drog den tyske juristen Karl Schmidt, efter att ha gjort en grundlig genomgång av de historiska källorna, slutsatsen att det inte fanns några bevis för rättens existens i det medeltida Europa.
Därmed var saken i princip utredd. En del forskare har visserligen hållit fast vid påståendet att rätten funnits en gång i tiden, men de flesta ansluter sig i dag till Karl Schmidts slutsats att den bara är en myt.
MYTKROSSARNAS DOM:
Det finns inga bevis.
