Fastlagen firades med orgier och upptåg

I Norden firade våra hedniska förfäder övergången mellan vinter och vår och när kristen­domen infördes gjorde kyrkan delar av detta firande till en fest före fastan.

Fastlagsriset kan till exempel spåras till norsk folktro där man risade människor,­ marker och djur för att säkra fruktbarheten. Med kristendomens intåg blev risandet en symbol för Kristi lidande.

Fastlagen var en enda stor matorgie

Fastlag kommer från tyskans ”fastel­abend” som egentligen betyder kvällen före fastan. Men festen före den trista faste­perioden varade i tre dagar – på vissa ställen i en hel vecka.

Då vräkte man i sig mat och spelade varandra spratt. Söndagen kallades ”fläsksöndag” och måndagen ”blåmåndag” eftersom altaret i kyrkan täcktes med ett blått tyg för att markera början på fastan.

Tisdagen hette ”vittisdag” efter det ljusa brödet, mjölkprodukterna och äggen som man åt – eller bara ”fettisdag”. Fastlagsbullar är en tradition från vittisdagen. Själva fastan inleddes på askonsdagen.

I Ångermanland bjöd traditionen att det skulle ätas inte mindre än sju måltider under fettisdagen, bland annat kokt fläsk. Och man skulle ha dopp i grytan med ett julbröd som sparats speciellt för ändamålet.

I Uppland, Södermanland och Värmland bestod köttet på fettisdagen oftast av kokta grisfötter. Anledningen till de stora matkalasen var förstås att ha någonting att ta av under fastan.

Att fastan sedan naturligt råkade sammanfalla med att vinterns matförråd höll på att sina för folket i Norden, gjorde avhållsamheten lättare att acceptera för gemene man.

Fastan var inget för de rika

Kyrkans påbud om 40 dagars avhållsamhet betydde dock inte att det alltid efterlevdes – fastan blev till exempel inte särskilt vanlig bland invånarna i Skandinavien.

Om det nu berodde på detta, eller på att han ville skaffa pengar till Peterskyrkan, så gav påven Leo X skandinaverna möjligheten att i början av 1500-talet köpa avlatsbrev, så kallade smörbrev.

Breven gav välbärgade personer tillstånd att äta smör och ost under fastan – med gott samvete och utan att hamna i skärselden. De rika kunde också få andra att fasta åt sig. I stället för att fasta själva, kunde de till exempel köpa fastemat till sex fattiga.

Munkarna i klostren var de som verkligen skulle leva efter fastereglerna, men även här tolkade och anpassade man påbudet. Till exempel odlade munkar på norra Jylland vinbergssnäckor i klosterträdgårdarna. Sniglar räknades nämligen inte som riktigt kött och kunde därför ätas under fastan.

Luften var tät av förolämpningar

Dagarna fram till fastan vigdes inte enbart åt matorgier – det var också en tid för färgstarka upptåg. Söderut förekom fester med kostymer och masker som i karnevals­traditioner – ordet karneval kommer från latinets carne vale, ”farväl till köttet”.

Men även Skandinavien har på vissa platser en tradition med fastlagsupptåg med bestämda utklädda figurer. Bland dem fanns tiggaren, kärringen och pajasen (narren).

De hånade folk i skydd av sin förklädnad och använde ett språk som anständigt folk under normala omständigheter aldrig skulle ha tolererat. Men ingen­ting var normalt under fastlagsfesterna och även herrefolk och präster kunde riskfritt få ett par förolämpningar med på vägen.

För folket var fastlagsdagarna ett andningshål. För en kort stund kunde gårdskarlar och mjölkpigor glömma vardagens mödor och få utlopp för sina frustrationer.

Och även om kyrkan gjorde en del försök att bromsa festligheterna blev dessa aldrig satta i verket – kanske för att kyrkan bedömde att festdagarna fungerade som ett slags säkerhetsventil.

Den folkliga vreden släpptes även lös på mer bestialiska sätt, bland annat genom att slå katten ur tunnan.

Seden att stänga in en levande katt i en tunna och därefter slå på tunnan med käppar och slutligen slå ihjäl katten, anses ha kommit till Skandinavien med de holländare som bosatte sig på Amager i Danmark på 1700-talet.

Katten symboliserade det onda som skulle­ för­drivas och det har säkert skapat en känsla av gemenskap att kunna enas mot en gemensam fiende, särskilt i små städer.

På många håll gav det även skattefrihet i ett år för ägaren av den vinnande gården.

Fastepåbudet avskaffades i Norden när Luthers protestantism trängde ut den katolska kyrkan 1536, och därmed försvann ”ursäkten” för att festa och smörja kråset.

Myndigheterna och kyrkan försökte därför förbjuda fastlagstokerierna, och så sent som 1683 förbjöds fastlagståg i Danmarks lag. De svenska kungarna höll också långt efter reformationen fast vid att man inte borde festa eller gifta sig under fastan.

Men traditionen har bevarats fram till våra dagar – visst ville folket slippa fastan, men inte festen.