Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

De dödas dag är en stor fest för livet

Många hundra års traditioner smälter samman på Día de Muertos – de dödas dag – när de dödas själar återvänder från dödsriket och besöker de levandes värld.

Shutterstock & www.juaneuan.com

Varje år klockan ett på natten den 2 november stävar en grupp båtar ut på sjön Pátzcuaro i centrala Mexiko.

Det lugna vattnet speglar ljuset från flera hundra lanternor, som passagerarna håller i.

Ombord finns flera generationer – far- och morföräldrar, nyblivna föräldrar och små barn.

Med sig har de stora korgar fyllda med gula tagetes, även kallade dödsblommor.

De är på väg ut till ön Janitzio, där flera tusen människor ligger begravda på en stor kyrkogård.

Familjerna letar under tystnad upp sina släktingars gravar och inleder en välbekant ritual:

Gravstenarna och de vita marmorkorsen tvättas rena, vissna blad plockas bort, och gravarna dekoreras omsorgsfullt med höga stearinljus och massor av doftande tagetes.

Somliga lägger även bananer, tequila och benformat bröd vid gravarna.

Mexikanerna anser nämligen att deras döda släktingar har befunnit sig hos dem under ett dygn – och nu är det snart dags att återbörda släktingarna till dödsriket.

Under hela natten berättar familjens äldsta historier om de döda släktingarna för att hålla minnet av dem vid liv.

Somliga utbringar även en skål för de döda och äter en enkel måltid, innan kyrkklockorna ringer in gryningen.

När solens ­första strålar lyser upp kyrkogården går familjerna ombord på båtarna igen och går till mässan i kyrkan.

Mexikanernas hyllning av de döda är snart över.

Kyrkogårdens vita kors skulle kunna tyda på att denna tradition infördes av de spanska erövrarna, men faktum är att de dödas dag är en unik blandning av européernas och aztekernas seder.

En blandningstradition, som mexikanerna senare har kryddat med karakteristiska inslag som sockerkranier, benbröd och satiriska verser.

Hundratals stearinljus och gula tagetes pryder de avlidnas gravar under högtiden.

© Peter Langer/Bridgeman Images

HÖGTIDEN FIRAS I TRE DAGAR

Barngravar täcks med blommor, döda barn bjuds hem, och kyrkogårdar badar i ljushav, när mexikanerna hyllar de döda.

  • 31 oktober: ”Víspera de Todos los Santos” (alla helgons afton)

    På alla helgons afton visar mexikanerna sin respekt för döda barn, som de kallar angelitos – små änglar.

    Barnens gravar smyckas med orkidéer och slöjblommor, varpå familjerna lägger ett spår av tagetes fram till sin ytterdörr.

  • 1 november: ”Día de los Angelitos” (de små änglarnas dag)

    Döda barn bjuds hem Mexikanerna tror att himlens portar öppnas vid midnatt, varpå de döda barnen kan söka sig till sina familjer med hjälp av stigarna av ­tagetes.

    Senare på dagen kommer även de vuxnas själar på besök för att ­beundra familjens husaltare – ett så kallat ofrenda.

  • 2 november: ”Día de Muertos” (de dödas dag)

    Högtiden kulminerar med de dödas dag.

    Före gry­ningen samlas människor på stadens kyrkogårdar, där lanternor och stearinljus håller ”onda andar” på avstånd.

    Familjemedlemmar gör i ordning gravarna och vakar över dem, tills solen går upp, varpå de går till mässan.

    Senare jagas onda andar på flykten med högljudda upptåg och musik.

Aztekerna äter de döda

Om en nutida mexikan kunde resa tillbaka till år 1518 skulle han eller hon nog inte känna igen många aztekiska traditioner.

Det infödda folket firade också döden – genom en hyllnings­festival för döds­gudinnan Mictecacihuatl, som kunde pågå i upp till en månad.

Statyer av Mictecacihuatl visar en kvinna med dödskallehuvud och en klänning bestående av sammanflätade ormar.

Hennes huvudsakliga uppgift var att ta hand om de dödas ben i underjorden, även kallad Mictlán, så att de inte stals.

Aztekerna betraktade inte dödsriket som något skrämmande, utan som en fridfull plats, där de döda väntade tills de kalla­des tillbaka till de levandes värld under den årliga festivalen.

Under dödsfestivalen åt aztekerna bröd och sötsaker formade som män­niskor, vilket fungerade som en symbolisk förening av de döda och de levande.

”De som inser förödelsens omfattning, trycker genast undan det som ett försvar mot en djup, förlamande smärta och sorg”.
Munken Bartolomé de las Casas

Människo­offer och rituell kannibalism var inte ovanligt bland aztekerna, så inspirationen till den människoformade maten kom sannolikt därifrån.

Aztekerna offrade även mat på små ­altare, så att de döda kunde stilla sin hunger, när de kortvarigt återvände för att avlägga besök i de levandes värld.

Mot slutet av 1500-talet observerade den spanske prästen Bernardino de Sahagún till och med hur aztekerna ”formade ben av amarantdeg”, som de sedan ”åt av efter hand”.

Många amarantväxter betraktades av aztekerna som växter med en särskild, helig betydelse, så de använde ofta delar av dem som ingredienser i maten till de religiösa ritualerna.

INGEN DÖDSDAG UTAN...

Spanjorerna sprider sjukdom

Det tog endast två år för Hernán Cortés och 630 av hans spanska landsmän att besegra en styrka av inemot 300000 azteker.

Därmed tog de år 1521 kontroll över det mesta av det land vi i dag känner som Mexiko.

Med hjälp av skjutvapen, hästar och en effektiv militär strategi krossades aztekernas mäktiga armé med en oerhörd brutalitet.

Som munken Bartolomé de las Casas skrev 1552: ”Spanjorerna utförde ständigt massakrer och begick övergrepp med sina blodiga händer och svärd”.

Segerherrarna började genast exploatera det erövrade landet. Många infödda tvingades arbeta i silvergruvorna, och metallen och annat av värde skickades med fartyg till Europa.

Spanjorerna hade inget annat än förakt till övers för aztekerna med deras många gudar och många religiösa högtider.

Därför stängde spanjorerna alla aztekernas skolor och tempel, samtidigt som de förbjöd en lång rad traditioner – till exempel användningen av amarantväxter, eftersom de var viktiga inslag i de religiö­sa ceremonierna under dödsfestivalen.

Med påvens välsignelse satte spanjorerna även igång med att konvertera aztekerna till katolicismen.

Redan år 1560 hade 800 missionärer från tre munkordnar fullt upp med att döpa de infödda.

Vad européerna inte kunde förutse var att de själva bidrog till att de slagna aztekerna envist höll fast vid sin tradition att hedra de döda.

Spanjorerna förde näm­ligen med sig dödliga sjukdomar från ­Europa, och dessa decimerade lokalbefolkningen i en ofattbar omfattning.

Historiker bedömer att inemot 95 procent av de infödda dog på grund av bland annat smittkoppsepidemier.

Katastrofen skapade ett djupt nationellt trauma hos de få som överlevde samt ett ökat behov av att minnas och hedra alla de döda.

Munken Bartolomé de las Casas beskrev det: ”Om det så var genom krig, utmattning eller sjukdom, går den enorme förödelsen av liv bland 1500-talets mexikaner inte att begripa. De som inser förödelsens omfattning, trycker genast undan det som ett försvar mot en djup, förlamande smärta och sorg”.

Mexico alter traditioner

Pyntade altare bjuder de döda välkomna

Mexikanernas hyllning till de döda utspelar sig inte bara på gatan ochkyrkogården, utan även privat i hemmet. Där ­bygger familjen ett husaltare, ett ofrenda, som ska visa de döda att de inte är bortglömda.

Claus Lunau/HISTORIE
Mexico alter traditioner

Sockerkranier

Ätbara kranier med den dödas namn ska påminna besökare om livets flyktighet.

Claus Lunau/HISTORIE
alter Mexico traditioner

Ett porträtt

Överst i mitten står en bild av den döda, som för en stund återvänder till de levandes värld.

Claus Lunau/HISTORIE
Mexico alter traditioner

Jungfru Maria

Statyetter av Jungfru Maria och eventuella andra katolska helgon visas upp som en symbol för den bortgångnas tro.

Claus Lunau/HISTORIE

Gamla traditioner blomstrar igen

De gamla ritualerna ville inte dö, så spanjorerna såg sig tvungna att absorbera dem i den katolska tron.

Aztekernas dödsfestival införlivades därför som en del av den kristna alla själars dag den 2 november, då troende inom den katolska kyrkan hedrar de avlidnas själar, som befinner sig i skärselden.

Man hoppades att aztekerna efter hand skulle upphöra med sina egna traditioner och i stället anamma de spanska.

Vid 1500-talets mitt kunde munken Toribio de Benavente emellertid berätta följande från delstaten Tlaxcala:

”På alla helgons dag offras det många saker till de döda i nästan alla de indianska städerna. Somliga offrar spannmål, andra filtar, andra mat, bröd, kyckling och choklad”.

De lokala traditionerna fortsatte, och i samband med en stor sjukdomsepidemi 1576 blev det uppenbart för den spanske prästen Bernardino de Sahagún hur det egentligen låg till.

”Under denna plåga har jag bedömt tron hos dem som kommit för att bekänna sina synder. Vi kan vara säkra på att om den spanska nationen inte gör någonting så kommer vårt missionsarbete att vara bortglömt om 50 år”, löd slutsatsen från den frustrerade prästen.

Mexikanerna höll envist fast vid sina gamla seder och hade ännu inte accepterat de kristna budskapen på allvar.

Även européerna hyllar de döda

Traditionerna i samband med de dödas dag kan emellertid inte förklaras enbart med hänvisning till aztekernas ritualer.

Spanjorerna hade nämligen själva lämnat ett Europa som på den tiden hade ett betydligt intimare förhållande till döden.

Under medeltiden krävde digerdöden på kort tid flera miljoner liv, vilket gjorde att begravningar och sörjande blev dominerande inslag i det offentliga rummet.

Massdöden inspirerade kontinentens konstnärer till att skapa otaliga versioner av ”dödsdansen”: målningar och graveringar, där skelett dansar med de levande, som en påminnelse om att vi alla ska dö – ett så kallat memento mori-motiv.

De dödas dag firas även på andra håll än i Mexiko – bland annat i Bolivia i Sydamerika.

© Christinespengler/Getty Images

I dessa bilder personifieras Döden ofta som ett skelett som dansar långdans med samhällets livrädda medborgare – dignitärer såväl som vanliga människor.

Dessutom var bröd och annan mat en central del av allahelgonfirandet i Spanien.

I Barcelona såldes små kakor som kallades panellets del morts, och de flesta familjer rostade kastanjer över öppna eldar den 2 november.

Redan 1344 stod det i ett testamente från Mallorca:

”Varje år på alla helgons dag ska mina arvingar lämna fyra korgar med bröd, stearinljus och andra obligatoriska saker på min grav”.

De särpräglade sockerkranier som mexi­kans­­ka barn äter på de dö­das dag, skulle inte heller existera utan inflytande från span­jorerna.

Kolonisatörerna etablerade stora sockerrörsplantager i Oaxacadalen, och till skillnad från sockret från de karibiska kolonierna såldes detta socker på framför allt de lokala marknaderna.

Plantagerna ägdes ofta av kloster, som blev kända för att producera allehanda sötsaker, som med tiden kom att ingå i de religiösa ritualerna.

Till dessa hörde det benformade, söta ”dödsbrödet”. Som ett resultat av det spanska arvet kal­lar mexikanerna ofta dessa bröd för pan de muerto i stället för det mexikanska tortilla de muerto.

Traditionerna smälter samman

Under 1600-talet började det oundvikliga ske: De spanska och aztekiska dödstraditionerna smälte långsamt samman till en gemensam begivenhet.

Det var med illa dold avsky som missionären Francisco de Burgoa berättade följande:

”I dessa indianska nationer är berusningen lika permanent som deras hedniska ritualer. När de begraver sina släktingar och vänner äter de vidskepliga festmåltider. Den vidskepliga traditionen är så stark att även de bästa kristna har anammat den”.

I en text från 1740 använder prästen Francisco de Ajofrín namnet på den moderna hög­tiden för första gången, och han nämner flera inslag, som förekommer än i dag:

”Inför de dödas dag säljer de tusentals figurer av små får och lamm, som alla är gjorda av söt deg och som ges till barnen. Det finns även en stor marknad för kistor, gravstenar (gjorda av choklad eller enbart socker, red.) och tusentals figurer föreställande de döda, präster, munkar, nunnor, biskopar och ryttare”.

De dödas dag i sin nuvarande form är därför nästan 300 år gammal, men under lång tid firades den framför allt under privata former.

De särskilda aztekiska inslagen, som amarantbröd och det till synes obekymrade förhållandet till döden, betraktades nämligen som farliga av de spanska myndigheterna.

Det uppstod en oro för att de infödda skulle återfå sin nationella identitet och göra uppror.

Därför begränsades år 1766 försäljningen av alkohol efter nio på kvällen och större folksamlingar på kyrkogårdarna den 2 november förbjöds.

”På de dödas dag proppar små barn i sig sockerkranier och chokladkistor, medan de roar sig med leksaker formade som skelett”.
Den sovjetiske filmaren Sergej Eisenstein

Självständighet ger medvind

De dödas dag förde en relativt stillsam tillvaro fram till Mexikos självständighets­förklaring 1821.

Lösgörelsen från Spanien resulterade i en uppblomstring av aztekiska traditioner.

Den 2 november blev en riktig folkfest och en hyllning av inte enbart döden, utan av den unika mexikanska identitet som uppstått.

Efter det var det inte spanjorerna utan landets egen aristokrati som började frukta de upptåg, som tequilaberusade folkmassor kunde utlösa.

År 1847 fick spritbutiker därför order om att begränsa öppettiderna till två–tre timmar dagarna kring de dödas dag. Den 2 november samma år kunde tidningen The North American Star berätta:

”I går, på festivalens förs­ta dag, gick allting lugnt och stilla till, utan några störande inslag över huvud taget, och vi förväntar att vi kommer att kunna skriva det samma om i dag och i morgon”.

Huvudskälet till att tidningen skrev så var att samtliga medier i Mexiko pressades av regimen och dess ”okrönta monark”, president Antonio López de Santa Anna, att rapportera enbart om kyrkliga handlingar och ignorera de folkliga traditionerna och festliga inslagen.

Endast en publikation vågade gå emot strömmen: Mexikos första illustrerade tidning, El Calavera (Kra­niet), som gavs ut första gången i ja­nuari 1847.

Dess sidor var proppfyllda med satirteckningar som gjorde narr av landets korrupta politiker och aristokrater – bland annat genom att framställa dem som skelett.

Efter 31 nummer stängdes tidningen av myndigheterna, och dess redaktörer fängslades och anklagades för uppvigling.

Tidningen lades ned, men satirteckningarna som företeelse hade kommit för att stanna.

Skelett blir symbol för högtiden

På 1880-talet började konstnären José Guadalupe Posada rita skelett, som uppträdde med aristokratiska attribut.

Till en början var det endast oskyldiga illustrationer till sånger, men när landets sociala spänningar tilltog omkring år 1900, började Posada framställa makthavarna som cyklande, drickande och dansande skelett.

En av de mest berömda av Posadas figurer, en aristokratisk skelettdam som kallades La Calavera Catrina (Dödens dam), skulle komma att bli högtidens mest igenkända figur.

Överklasskelett blev helgdagens maskot

Skelettkvinnan La Calavera Catrina – Dödens dam – är högtidens mest kända symbol, och avbildningar av henne syns i hela Mexiko.

Vid tiden för början av den blodiga mexikanska revolutionen 1910 fick satirteckningarna sällskap av dikter, som i samband med de dödas dag fungerade som en dräpande samhällskritik.

Tidningen La Opinion tryckte denna så kallade Calaveradikt den 4 november 1913, efter tre år av våld och sociala konflikter:

”Jag ska inte ned till kyrkogården / varför? / det vore dumt av mig / att se så många änkor / sörjande och ledsna / jag vill inte se dotterns smärta / utan tröst / du kan se henne på denna dag / vid faderns grav / bara för att se henne lite senare / på gatorna och avenyerna / där hon måste prostituera sig”.

Alla Calaveradikter var inte så allvarliga. Det skickades även anonyma och retfulla dikter till familjemedlemmar, många med en rejäl portion svart humor.

På Madagaskar hålls det fester för lik, vilket ska få de dödas själar att känna sig älskade.

© Alamy/Imageselect

Hela världen hyllar de döda

Mexiko är inte det enda landet i världen som hyllar de döda med färgrika och bisarra ritualer. Från Italien i väster till Japan i öster träffas familjer och vänner årligen för att minnas de döda.

Det kanske mest kända firandet av de döda – allhelgonaafton – härstammar från den keltiska skördefesten samhain, som markerade vinterns början.

Senare adopterade den katolska kyrkan högtiden, som nu skulle handla om att hylla helgon och be för de döda.

I USA har firandet utvecklats till hallo­ween, då man klär ut sig, och i dag firas traditionen världen över.

Trots att halloweenfirandet spridit sig håller många länder fast vid sina egna helgdagar för de döda med unika traditioner.

I Bolivia smyckas till exempel de dödas kranier med blommor, medan man i Nepal föser kor genom gatorna, eftersom djuren anses leda de dödas själar på vägen till nästa liv.

  • © Shutterstock

    Ryssland:

    Befolkningen i Ryssland hedrar under påsken de döda under högtiden radonitsa. Då håller man en gudstjänst, varpå prästen välsignar den mat som församlingen haft med sig. Därefter äter alla de välsignade rätterna vid sina släktingars gravar.

  • © Shutterstock

    Japan:

    Inför den religiösa högtiden obon reser miljoner japaner hem till sina födelseorter. Där rengör familjerna gravarna, innan själarna hälsas välkomna med en rituell dans och ett husaltare. Till slut tar man ­farväl av de döda genom att sjösätta små lanternor.

  • © Shutterstock

    Kina:

    Under festivalen qingming möts unga och gamla kineser vid förfädernas gravar för att be för deras själar. De offrar bland annat te, vin och symboliska sedlar för att hedra de döda. För att avvärja onda andar hänger man även upp kvistar från pilträd under firandet.

  • © Shutterstock

    Italien:

    I Italien är det på allhelgonadagen ­tradition att besöka gravar med en bukett av ­krysantemum, som förknippas med döden. Därför är det inte en blomma man ger till sin partner, medan den är ­populär som morsdagspresent i Australien.

  • © Shutterstock

    Madagaskar:

    På den afrikanska ön anser man att en död persons själ inte släpps fri förrän ­kroppen är helt upplöst. Därför öppnas graven vart sjunde år­. Är liket kvar lindas det in i sidentyg och bärs runt på gravplatsen, medan man spelar musik och dricker alkohol.

De döda genererar pengar

Under perioden efter andra världskriget resulterade det ökande välståndet i att flera tusen vanliga amerikaner fick råd att åka på semester utomlands.

Många åkte söderut till Mexiko, där de dödas dag snabbt visade sig vara ett stort dragplåster.

Snart började resebyråer organisera särskilda resor till mexikanska kyrkogårdar under högtiden.

Mexikos turistdepartement ville naturligtvis ha en del av kakan, så 1971 organiserades en reklamkampanj, där de dödas dag i det närmaste framställdes som en färgstark stadsfest snarare än den privata hyllning det brukade vara.

I utvalda städer anpassades firandet, så att det även omfattade en socker­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­kranie­tävling, en parad, matstånd, teaterföreställningar och kyrkogårdar fyllda med tv-kameror – allt för turisternas skull.

Kronan på verket var ofta en ”special tour” i privata hem, där besökare mot betalning kunde få lov att se ett autentiskt offeraltare, höra en berättelse om den döde och få ett glas tequila.

Mexiko är emellertid ett stort land med hundratals byar, där de gamla och unika traditionerna ofta lever kvar utan några större störningar.

För en utom­stående kan det vara svårt att förstå den djupare meningen med de dansande skeletten och sockerkranierna, men den sovjetiske filmaren Sergej Eisenstein kom nära att fånga essensen av det under sitt besök i Mexiko 1930–1931:

”Överallt i Mexiko blandas döden och livet ständigt samman. På de dödas dag proppar små barn i sig sockerkranier och chokladkistor, medan de roar sig med leksaker formade som skelett”.

Festivalen är inte enbart ett firande av de döda utan även en hyllning till livet.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj