Därför har vi skottår
Vart fjärde år är det skottår. Varför är det egentligen nödvändigt med en extra dag i kalenderåret? Och varför låg skottdagen från början den 24:e februari och inte den 29:e februari? Svaret finns i det gamla Rom.
Här i Skandinavien kan februari kännas som en lång och kall startsträcka inför våren. Vart fjärde år måste vi dessutom alla finna oss i att behöva vänta en dag extra på mars.
Medan det vanligtvis är bara 28 dagar i februari förlängs vinterns sista månad med en så kallad skottdag vart fjärde år.
Skottdagen existerar för att jorden inte hinner hela vägen runt solen på 365 dagar, utan behöver strax under 365 dagar och sex timmar för att fullfölja sin resa.
Utan skottår skulle det vart fjärde kalenderår finnas en dag för mycket, vilket på längre sikt skulle rubba på säsongerna, så att det på norra halvklotet skulle vara vinter i juli och sommar i december.
Skottår gav romarna huvudbry
Den romerske kejsaren Julius Caesar var den förste som försökte lösa oredan i kalendern.
År 46 före vår tideräkning hade kalendern hamnat 67 dagar efter i förhållande till årstiden, vilket skapade stor förvirring bland lantbrukarna.
Det fick Caesar att förse år 46 med 67 dagar extra plus en skottmånad på 23 dagar. Året, som bestod av 445 dagar, kallades Annus Confusionis – förvirringens år – av romarna.
Månadernas längd anpassades året därpå, så att de tillsammans utgjorde ett år med 365 dagar. Att februari är kortare än de andra månaderna är alltså en kvarleva från den romerska kalendern, i vilken man använde just februari för att sätta in en extra dag – en skottdag.
I Sverige är det numera den 29:e februari som är skottdagen, men från början var det den 24:e.
Det beror på att februari i den romerska, julianska kalendern bestod av endast 23 dagar, vilket alltså gjorde den 24:e februari till den egentliga skottdagen.
Kalendern är inte felfri
Julius Caesars kalender var dock inte helt exakt. I genomsnitt varade ett julianskt år 365,25 dygn, men ett astronomiskt år varade endast 365,24219878 dygn.
Det innebar att kalenderåret och det astronomiska året inte följdes åt, och år 1582 beslutade påve Gregorius XII att göra något åt problemet.
Han införde den gregorianska kalendern, som justerade antalet skottår, så att det är bara 97 skottår på 400 år.
Kalendern, som infördes i Skandinavien på 1700-talet, är dock inte felfri.
För vart 10000:e år slår det fel på tre dagar i kalendern. Nästa förskjutning på ett dygn äger rum år 5153. Då är det dags att komma med en lösning.