Tolv år som slav: Violinist lockades i bakhåll

Den 32-årige Solomon Northup har rykte om sig att vara en verklig virtuos på fiolen.

Han spelar så att dansgolvet gungar och under vinterns alla baler på United States Hotel i Saratoga Springs i delstaten New York är han en efterfrågad underhållare.

Men även om han är populär kan Nor­thup inte leva på musiken och för att för­sörja hustrun Anne och parets tre barn som är nio, sju och fem, måste Northup ta alla småjobb som dyker upp.

I mars 1841 får han plötsligt en fantastisk möjlighet att göra musiken till sitt levebröd. När han är ute på jakt efter påhugg i sin hemstad kommer plötsligt två välklädda herrar fram till honom:

”Vi har hört att du är skicklig och kan trolla med fiolen”, säger en av de vita männen. Medan hästvagnarna skumpar förbi på den stenlagda gatan, och vårsolen skänker byggnaderna en gyllene ton, börjar Northup att tala med de båda främlingarna som presenterar sig som Brown och Hamilton.

De berättar att de arbetar för en kringresande cirkus och att de just nu är på jakt efter talanger som kan ge föreställningarna ett välbehövligt lyft.

Skickliga musiker växer inte på träd, suckar de, och i nästa andetag frågar de om Northup eventuellt kunde vara intresserad av att spela några kvällar i huvudstaden Washington.

Lönen är bra, faktiskt mycket bättre än något arbete Northup erbjudits, och inför utsikten att tjäna en hel dollar om dagen – plus tre dollar extra per kvällsföreställning, har familjefadern inte mycket att fundera över.

Northup tackar ja till jobbet och skyndar sig hem för att hämta fiolen och packa lite kläder för resan.

Hans hustru Anne arbetar på en restaurang i en annan stad och är borta flera dagar åt gången.

Barnen bor hos sin moster och eftersom Northup räknar med att besöket i huvudstaden ska bli kort, släpper han tanken på att skriva ett litet brev till sin hustru.

”Jag måste vara hemma före henne”, tänker han när han plockar upp sitt sparsamma bagage och stänger dörren bakom sig. Några minuter senare sitter Solomon Northup i en vagn flankerad av sina nya arbetsgivare.

En resa till en okänd värld har börjat och för Northup, som aldrig har ­varit utanför delstaten New York, känns allt som ett enda stort äventyr.

Sällan har han känt sig så glad och förväntansfull, och han måste hela tiden nypa sig i armen för att fatta att allt inte bara är en dröm.

Glaset fullt med sömnmedel

När det lilla sällskapet efter ett par dagar anländer till Washington är det rörigt i staden.

President William Henry Harrison har just avlidit och invånarna har gått ut på ­gatorna för att hylla nationens bortgångne ledare.

Northup betraktar storögt den överdådiga begravningsprocessionen, Vita huset och alla andra sevärdheter som Hamilton och Brown pekar ut för honom.

Senare samma eftermiddag följer han villigt med sina gästfria värdar från det ena värdshuset till det andra, men när dagen börjar lida mot sitt slut mår Northup allt sämre, det känns som om huvudet ska explodera.

Han vet inte att Brown och Hamilton har lagt sömnmedel i hans glas, och när de erbjuder sig att följa honom till hotellet tar han tacksamt emot deras hjälp.

Mitt i natten vaknar Northup av outhärdliga smärtor och en obeskrivlig törst. När ett antal män plötsligt tränger in i hans rum fattar han inte vilka de är eller vad de vill.

Svag och viljelös låter han dem dra upp honom på benen, och i hopp om att främlingarna ska ta honom till en läkare vacklar han ut från hotellet.

Vaknar till prygel och hjärntvätt

När Solomon Northup kommer till sans igen är hans liv förändrat. Han vet inte hur länge han har varit medvetslös men när han slår upp ögonen upptäcker han att han ligger på ett brädgolv i en fuktig och illaluktande fängelsehåla.

Händerna är slagna i kedjor, fötterna likaså, och hans pengar och personliga papper ligger inte längre i fickan.

Drömmen om att tjäna lite extra pengar har förvandlats till en mardröm och när två män slår upp dörren till hans cell, får Northup en försmak av det helvete som ska förfölja honom i många år.

”Nå, boy, hur mår du nu?”, frågar den äldste av de två männen, James H. Birch. Han är en medelålders man med ett bistert utseende och en imponerande rondör.

Northup svarar att han känner sig sjuk och illamående. Samtidigt kräver han en förklaring till varför han har låsts in.

”Du är min slav, och jag har köpt dig”, svarar Birch. Upprepade gånger förklarar Northup att han är en fri man med hustru och barn i delstaten New York, och att det måste handla om ett fruktansvärt missförstånd.

Northups invändningar biter dock inte på Birch, som hävdar att Northup är en förrymd fånge från Georgia.

Om Northup insisterar på något annat ska han snart få lära sig vad som gäller. Birch befaller sin fångvaktare, en man vid namn Ebenezer Radburn, att slita kläderna av den förvirrade Northup.

Ett ögonblick senare haglar piskrapp och käppslag över fiolspelarens nakna kropp.

”Påstår du fortfarande att du är en fri man?” skriker Birch i pauserna mellan slagen. Varje gång Northup svarar bekräftande faller slagen hårdare. Till slut är smärtorna så outhärdliga att Northup inte får fram ett ord, utan bara ligger och stönar i en blodpöl.

”Om du en enda gång till gör anspråk på friheten eller vågar påstå att du är en fri man eller att du har kidnappats, ska du veta att det här är rena rama smekningarna jämfört med den prygel som väntar dig”, hotar Birch innan han och fångvaktaren Radburn lämnar den nu nästan livlöse Nor­thup ensam.

Säljs på slavmarknaden

Ett par dagar senare får Northup tillåtelse att lämna sin cell för en stund och hämta lite frisk luft på en inhägnad gård.

Där myllrar det av svarta människor i alla åldrar – gamla män med slocknad blick, desperata kvinnor med små barn som hänger i kjolarna på dem och skräckslagna unga pojkar som är helt ensamma.

Alla kommer från olika delar av landet och har sin egen sorgliga historia att berätta. Några har fötts som slavar, och väntar nu på en ny ägare. Andra är, i likhet med Northup, fria svarta som kidnappats och sålts till James H. Birch i Washington.

Slavhandlarens plan är att skicka allihop med båt till sydstaten Louisiana där han tänker sälja dem till högstbjudande på en slavmarknad.

Några veckor senare står Nor­thup och de andra från slavgården i Washington uppradade som handelsvaror, uppställda för inspektion av potentiella köpare i staden New Orleans.

Barn och vuxna beordras att ställa upp sig på långa led medan vita män undersöker dem minutiöst och trycker, nyper och klämmer på dem överallt på kroppen.

Likt hästar på en marknad viker man upp läpparna på slavarna så att köparna kan undersöka deras tänder. Om varan faller kunden i smaken sätter förhandlingarna om priset fart.

Solomon Northup – som av Birch tvingats ändra sitt namn till Platt – är i fin kondition och dessutom en skicklig hantverkare.

Han säljs för 1000 dollar. Därmed är han 300 dollar dyrare än Eliza, som är mor till Randall på tio år och Emily på sju.

Eliza bönfaller slavhandlaren att inte ta hennes barn ifrån henne. Hon trycker dem intill sig, håller fast dem och gråter förtvivlat men slavhandlaren visar ingen nåd.

Barnen slits brutalt ur hennes armar och säljs till två olika plantageägare.

”Ta inte mina barn ifrån mig, jag ber er, ta dem inte ifrån mig. Jag dör om ni tar barnen ifrån mig!”, skriker Eliza medan barnen gråtande släpas bort.

Räddad från hängning i sista stund

Solomon Northup är en slav med någorlunda tur. Han kunde som de flesta av sina ödesbröder ha hamnat hos en våldsam tyrann till herre.

I stället hamnar han och Eliza hos den gudfruktige William Ford, som äger en timmer­firma i ett stort skogsområde nära Red River i Louisiana.

Ford är en av få slavägare som behandlar de svarta med respekt. Han tillåter dem till och med att äga en Bibel, vilket väcker stark motvilja hos andra slavägare i grannskapet.

De hånar Ford, kallar honom blödig och fullkomligt olämplig att äga niggrer. Men Northup inser snart att en sympatisk ägare inte är någon garanti för en uthärdlig tillvaro som slav.

Hos Ford finns en vit snickare anställd, John Tibaut, och han har från första dagen ett horn i sidan till Northup.

En dag ska de båda tillsammans utföra en del reparationer på Fords hus. Tibaut kör hårt med Northup, passar på honom som en hök och kritiserar oavbrutet hans arbete.

När Ford under vintern 1842 får ekonomiska svårigheter tvingas han sälja 18 slavar. Till sin stora fasa hamnar Northup i Tibauts ägo.

Den hetlevrade snickaren kan emellertid inte få fram alla pengar på en gång och juridiskt sett är Northup fortfarande Fords egendom fram till dess att Tibaut kan betala de 400 dollar som återstår. Trots det behandlar Tibaut sin nye slav som om han ägde honom fullt ut.

Northup får i uppgift att bygga ett skjul på Fords plantage, men när Tibaut dyker upp för att inspektera arbetet exploderar han av raseri.

De spik som Northup använder är enligt den vite mannen inte långa nog och när Northup försvarar sig med att detta är de spikar han fått instruktioner om att använda, drar Tibaut fram piskan och börjar prygla Northup.

Men Northup blir också rasande. Han skakar av ilska och bestämmer sig för att ta strid, om det så ska kosta honom livet.

”Jag finner mig inte i detta”, ropar han och går till motangrepp på den fullkomligt oförberedde Tibaut. En sekund senare ligger de båda männen på marken och slåss med knytnävarna. Det är först när en tillsyningsman kommer förbi som slagsmålet upphör.

Tibaut är blåslagen och kläderna hänger i trasor när han går därifrån. Innan dess har han hotfullt fräst att han kommer tillbaka.

En timme senare dyker Tibaut upp igen. Nu har han med sig två män, tre långa piskor och ett rep.

Tibaut har kommit för att hämnas och innan Northup hinner fly har de övermannat och bakbundit honom.

”Var ska vi hänga niggern?” ropar en av dem och lägger en snara om halsen på slaven. Tibaut pekar mot ett träd.

När männen släpar iväg med den hjälp­löse Northup ber han en tyst bön för sin hustru och sina barn, som inte vet var han är. Just som Northup tror att hans sista stund är kommen får han plötsligt hjälp från oväntat håll.

”Den som vågar flytta slaven så mycket som en fot från den plats där han nu ligger, är en död man”, vrålar William Fords uppsyningsman Chapin.

Han har en pistol i vardera handen och siktar på Tibaut och hans kompanjoner.

”Ni har ingen rätt att mörda Platt. Lagen gäller för både slavar och vita män. Du är en oduglig dåre Tibaut, och om du och dina vänner håller livet kärt är det bäst att ni gör som jag säger”, ropar uppsyningsmannen och viftar med sina vapen.

Under månaderna som följer förvärras Northups konflikt med den hetsige Tibaut och när slavägaren en dag tappar besinningen och går till angrepp med en hacka, lägger Northup benen på ryggen.

Med sin ägares glupska spårhundar i hälarna rusar han iväg i riktning mot träskmarkerna längs Red River, där giftormar och alligatorer ­lurar. Men där finns det även gott om gömställen.

Mirakulöst nog lyckas han komma undan sina gläfsande förföljare och efter att i flera dagar ha legat gömd i den täta mangroven vågar han sig ut i dagsljuset igen och tar sig hem till sin förre ägare, William Ford.

Återseendet är sorgligt och lyckligt på samma gång. Medan Northup varit borta har Eliza blivit allt mer förtvivlad och till slut dött av sorg över sina förlorade barn. Den goda nyheten är att Ford, som fruktar att konflikten mellan Tibaut och Northup kommer att sluta i en blodig tragedi, har övertalat Tibaut att sälja sin slav.

Slavflicka blir ihjälslagen

Northup kan knappt tro att han har haft en sådan tur och kan nu äntligen ana ljuset i mörkret. Tibaut säljer honom emellertid till den alkoholiserade bomullsplantage­ägaren Edwin Epps, vars största nöje – bortsett från flaskan – är att plåga sina slavar.

Från morgon till kväll låter han piskan vina över ryggen på slavarna medan de vettskrämda försöker värja sig från de smärtsamma rappen.

”Dansa, lortiga nigger, dansa”, befaller Epps, som fått öknamnet ”nigger breaker” – negerknäckaren.

Varenda slav hos Epps har djupa ärr över ryggen och snart gäller det även Northup. Han tvingas till och med själv piska en ung kvinna, Patsy, som han tycker mycket om.

Epps, som vill ha Patsy för sig själv, har kommit på henne med att titta på en annan man. Den svartsjuke slavägaren beordrar Northup att piska henne men efter ett par slag vägrar han att fortsätta. Då tar Epps över och piskar flickan till döds.

Hos Epps är varje dag den andra lik. En timme före soluppgången väcks slavarna av ett signalhorn.

De äter frukost och packar sedan sin lunch: kallt fläsk, majspann­kakor och vatten. Om slavarna försover sig, väntar ett straff på minst 20 slag med piskan.

Från det att solen går upp till den går ned arbetar de på bomullsfälten. En uppsyningsman övervakar arbetet från hästryggen och piskar dem som sackar efter.

Slavarna får en enda paus under dagen. Då har de 10–15 minuter på sig att äta sin medhavda mat.

Varje dag måste slavarna plocka minst hundra kilo bomull var. Den som inte uppfyller kvoten piskas.

Om de har plockat mer höjs kvoten nästa dag. Innan slavarna får återvända till sina stugor måste de sköta en mängd sysslor, de ska bland annat utfodra djuren och hugga ved.

Först kring midnatt kan de äta middag och lägga sig att sova i ­sina stugor som har stampat jordgolv och saknar fönster.

Sängarna består av 30 centimeter breda plankor med en ”huvudkudde” av en bit trä och en grov matta till täcke.

Prygeln, det omänskliga slitet och den ständiga förödmjukelsen hör till vardagen. Det är bara Northups älskade fiol som håller slavarnas humör uppe.

När han spelar under de mörka kvällstimmarna kan de för en kort stund glömma sitt lidande och snart sprider sig ryktet om den gudabenådade fiolspelaren ända till grannplantagerna.

Plötsligt vill alla höra Northup spela.

Ett par gånger i månaden får Northup slippa det hårda slitet på fälten för att uppträda i de fina hemmen där vita män och kvinnor applåderar och sticker till honom en slant som tack för musiken.

På så vis får han råd med ett par extra skor, en pipa, lite tobak och annan vardagslyx som kan lätta upp tillvaron lite grand.

En dröm kvarstår dock, och den delar Northup med ­alla slavar: De ger aldrig upp hoppet om friheten.

Vit man hjälper Northup

Northup hoppas kunna smuggla ut ett brev till sin familj och sina vänner så att de kan hjälpa honom tillbaka till friheten.

Men det finns inte en slav som äger vare sig papper eller penna, och först efter nio långa år lyckas Northup komma över en bit papper.

Med en fjäder som penna, och bläck som han tillverkat själv av krossad bark, skriver Northup ett nödanrop. Sedan försöker han muta en fattig vit arbetare för att få det skickat från posthuset i närmsta by, Marksville.

Men mannen skvallrar för Epps och i sista stund, innan slavägaren hittar brevet, hinner Nor­thup bränna det. Det räddar livet på honom – samtidigt som hans sista hopp om frihet krossas.

Det går inte en enda dag utan att Northup försöker fundera ut en flyktplan. Men hindren är oöverstigliga.

Överallt vaktar den vite mannen över den svarte, och en förrymd slav kan vara helt säker på att tillfångatas och skickas tillbaka till ett straff med hundratals piskrapp, brännmärkning, stympning eller hängning.

En junidag år 1852 dyker emellertid en räddande ängel upp.

Den vite, kanadensiske snickaren Samuel Bass ska bygga ett nytt hus åt Epps. Den medel­ålders Bass är en man med stort mod, och han drar sig inte för att ge uttryck för sina åsikter om slaveriet inför Epps.

”Om jag så vore lika rik som Krösus skulle jag aldrig drömma om att äga en slav. Slaveriet är en styggelse och borde förbjudas.

Alla människor har skapats fria och lika inför Gud, oavsett om de är svarta eller vita”, dundrar Bass.

”Ja, alla män är lika, men niggrer och apor är det inte”, flinar Epps hånfullt. På avstånd lyssnar Northup på männens diskussion, och han blir imponerad av Bass som fortsätter att beskylla Epps för att förtrycka sina medmän­niskor.

Under alla sina år som slav har Northup aldrig hört en vit man motsätta sig slaveriet så högljutt, och tanken slår honom att detta kan vara en man som han kan lita på.

I början av augusti 1852 samlar Northup mod. I en hel månad har han väntat på en chans till ett samtal mellan fyra ögon.

Nu är han äntligen ensam med Bass och för första gången på nästan tolv år vågar Northup anförtro sig åt en annan människa.

En sen natt, i stearinljusens sken, berättar Northup sin historia: sanningen om sin bakgrund, familjen uppe i norr och om kidnappningen.

När han är klar lovar Bass att göra allt som står i hans makt för att hjälpa Northup tillbaka till friheten.

Själv har Northup ingen möjlighet att skicka brev, men Bass tar villigt på sig uppgiften trots att han riskerar livet.

Att hjälpa en slav till friheten kan leda till dödsstraff, men Bass är villig att ta risken.

Den 15 augusti 1852 skickar Bass iväg en mängd brev till Northups vänner och släktingar uppe i norr. Nu är det bara att vänta på svar.

Tolv års mardröm är över

Veckorna och månaderna sniglar sig fram utan att det kommer något svar på breven. Så småningom förlorar Northup hoppet om att någonsin få återse sin familj.

Döden verkar vara den enda utvägen ur den förbannade slavtillvaron. Så en kylig januarimorgon år 1853, när han som vanligt plockar bomull, ser han två främmande män stiga ned från en vagn och målmedvetet gå rakt genom plantagen med kurs mot slavarna

”Var är den boy som kallas för Platt”, frågar den ene – den lokale sheriffen från Marksville.

”Det är han, massa”, svarar en av slavarna och pekar på Northup. Tusentals tankar far genom huvudet på Nor­thup när männen närmar sig.

Men när de är ett par meter bort känner han plötsligt igen mannen som går bredvid sheriffen. Northup faller på knä och sträcker upp sina händer mot den grådisiga himlen.

”Henry B. Northup! Tack Gud, tack Gud!” utbrister han med darrande, gråtfylld röst.

”Släng iväg bomullskorgen, dina dagar som bomullsplockare är över. Kom med oss”, säger Henry Northup, en avlägsen släkting som är advokat och en av de många som fått brev från Bass.

Advokaten har kommit för att befria Solomon Northup och föra hem honom igen. Yr av lycka lämnar den före detta slaven plantagen och det slaveri som varit så nära att knäcka honom.

Slaven drar slavhandlaren inför rätta

På den långa färden tillbaka till familjen i Saratoga Springs gör Northup och Northup i mitten av januari 1853 ett stopp i Washington för att möta James H. Birch i rätten.

Birch var den man som sålde Northup till slaveriet, men i rätten påstår slavhandlaren att han handlat i god tro.

”Jag kom över Northup på ett hederligt sätt och hade ingen aning om att han var en fri svart. Jag trodde att han var född och uppvuxen i Georgia”, försvarar sig Birch.

Eftersom Northup är svart får han inte själv vittna mot den vite mannen, och domaren väljer att tro på Birch, som kan lämna rätten som en fri man.

Men Solomon Northup låter sig inte nedslås av motgången. Han är alldeles för uppslukad av det återseende som väntar honom.

Nästan tolv år har gått och han har aldrig slutat tänka på sin familj. När han den 21 januari år 1853 kliver in i sitt hem tas han emot av en förvirrad ung kvinna.

När Northup såg henne senast var hon en liten flicka på sju år. Nu har hon både man och barn, och när Northup berättar för sin vuxna dotter Margaret vem han är, överväldigas hon av känslor och får inte fram ett ord.

Ett ögonblick senare kommer Northups hustru Anne och hans andra dotter Elizabeth in i rummet. Med tårarna strömmande nedför kinderna kastar de sig i hans armar i en omfamning som varar i evigheter.

Efter hemkomsten ger sig Northup in i kampen mot slaveriet och är bland annat aktiv i den hemliga gräsrots­rörelsen Underground Railroad, som hjälper slavar att rymma.

I samband med det arbetet besöker han år 1853 en vän i Vermont, i nordöstra USA, men efter det försvinner han spårlöst ur historien. Inga källor nämner hans namn eller hemort efter detta år och när hans hustru dör år 1876 omnämns hon som änka.

Northup dör troligen någon gång mellan 1863 och 1875, men omständigheterna kring dödsfallet är oklara.

Några historiker hävdar att han kidnappades och mördades av politiska fiender, andra antar att han dog en naturligt död.

Åren som slav hade tagit hårt på hans hälsa och Northup var förmodligen inte mer än omkring 60 år när han äntligen fick vila i frid.