Världen kollapsade tisdagen den 29 oktober 1929. På New York-börsen störtdök aktiekurserna, som en trasig hiss rasar i en skyskrapa.
Alla ville sälja de aktier som under det gångna årtiondet hade legat bakom uppkomsten av ett nästan världsomspännande välstånd. Kurserna föll så snabbt att kurstelegrafen inte hängde med.
De slutgiltiga kurserna fick aktiehandlarna först två och en halv timme efter att börsen hade stängt.
Någon tröst gav pappersremsan inte: priset för en aktie i Goldman Sachs, det gamla, väletablerade investeringsbolaget, hade fallit från sextio till trettiofem dollar.
Stabila bolag som General Electric och telefonbolaget AT&T upplevde ett liknande kursfall. Åtskilliga investerare fick vinka farväl till hela sitt sparkapital på dagen, som för alltid skulle bli ihågkommen som ”svarta tisdagen”.
Ett enda bolag behöll sin kurs: International Match Corporation, ägt av den svenske tändsticksmiljonären Ivar Kreuger. Genom hela den tumultartade dagen låg International Match stabilt på en kurs kring 33 dollar.
Samtidigt hade Kreuger precis via sitt andra bolag, Kreuger & Toll, gått med på att låna ut 125 miljoner dollar till den tyska regeringen.
Bankpersonal över hela världen kliade sig i huvudet. För dem var det en gåta hur Kreuger kunde stå emot mot den flodvåg av konkurser som 1929 drabbade världsekonomin.
Till dem som undrade hörde finansmannen J.P. Morgan. Han beslöt sig för att undersöka saken. Dagen efter ”svarta tisdagen” skrev han ett telegram till en nära medarbetare: ”Är mycket intresserad av Kreuger & Tolls avtal med den tyska regeringen.”
Det skulle visa sig att J.P. Morgan hade skäl att vara misstänksam. Tre år senare avslöjades det att vare sig Ivar Kreuger eller hans affärer var vad de utgav sig för.
Allt byggde på lögner och bluffar. Ivar Kreuger, den framgångsrike sonen till en tändsticksfabrikant från Kalmar, hade lurat hela världen.
Börskraschen på Wall Street ledde till att många investerare blev utblottade.
Fenomenalt minne en tillgång
Ivar Kreuger kom till världen 1880 som äldste son till Ernst August Kreuger, som ägde Kalmar Tändsticksfabrik.
Redan när Ivar var ung stod det klart att han var begåvad med ett enastående minne. Han lärde sig de latinska namnen på alla växter han kände till, och kunde ordagrant återge prästens senaste predikan.
Redan som sextonårig tog Ivar studenten, och fyra år senare kunde han kalla sig maskin- och civilingenjör.
Som familjens äldste son var det givet att Ivar skulle ta över sin fars tändsticksfabrik. Kalmar var dock inte stort nog för den ambitiöse unge mannen.
I stället reste han till Amerika och fick jobb hos Fuller Construction Company, Manhattans ledande byggföretag. Arbetet som vanlig ingenjör med en timlön på femtio cent förslog dock inte i längden.
”Jag kan inte tro att jag förväntas tillbringa mitt liv med att tjäna pengar åt andra rangens människor. Vänta bara – jag kommer att uträtta stora saker”, skrev han till sina föräldrar.
Många tusen människor fick men för livet av att arbeta med vit fosfor på 1800-talets tändsticksfabriker.
Svensk gjorde tändstickan säker
Den första tändstickan dök upp 1826 och var gjord av det giftiga ämnet vit fosfor.
Det gjorde tändstickan lätt att tända på till exempel en vägg eller byxbaken, men att den tände lätt ledde till olyckor.
Dessutom drabbades arbetarna på tändsticksfabrikerna av skador av fosforn. I synnerhet underkäken blev porös som pimpsten.
Arton år senare presenterade den svenske kemisten Gustaf Erik Pasch en lösning på problemen: säkerhetständstickan gjord med röd fosfor.
Den nya komponenten var inte alls lika giftig, och så kunde den endast tändas mot en yta av röd fosfor på askens sidor.
Snabbt bygge gör Kreuger rik
Kreuger saknade pengar för att starta eget, men han hade en talang som var värd mer än en kassakredit. Trots att han av naturen var introvert hade han förmågan att träffa rätt personer och etablera värdefulla kontakter. Kreuger memorerade omfattande finansstatistik och långa passager från böcker, så han aldrig skulle sakna något att prata om och alltid kunna göra sig intressant.
År 1908 fick Kreuger reda på att den framträdande ingenjören Julius Kahn hade utsett svensken Paul Toll att representera Kahns firma i Europa.
Nu kom Kreugers vältalighet första gången till sin rätt, när han övertalade Kahn att även han skulle ha den posten. Fylld av förhoppningar reste Kreuger till England, där Toll bodde, och tillsammans grundade de byggbolaget Kreuger & Toll.
Företaget inledde sin verksamhet med 2 500 dollar i kassan – motsvarande nästan en miljon kronor i dagens penningvärde. Kreuger visste emellertid precis hur han skulle göra för att dra in mer pengar. Tid var pengar i byggbranschen, och om ett projekt blev försenat kostade det fastighetsägaren förlorade hyresintäkter.
”Jag kan inte tro att jag förväntas tillbringa mitt liv med att tjäna pengar åt andra rangens människor. Vänta bara – jag kommer att uträtta stora saker.” Ivar Kreuger i ett brev hem till sina föräldrar, 1908
Till skillnad från konkurrenterna garanterade Kreuger & Toll – som första bolag i Europa – att deras byggen skulle vara färdiga i överenskommen tid.
När Kreuger & Toll fick kontrakt på att bygga ett sexvåningshus i Gullspång, beslutade Kreuger sig för att satsa. Han lovade att om byggnaden inte stod färdig en viss dag skulle han betala ägarna 1 200 dollar för varje dag bygget var försenat.
I gengäld skrev beställaren under på att betala ut en bonus, om bygget stod färdigt i förtid. Kreuger spelade högt, för mer än två dagars försening skulle betyda att Kreuger & Toll gick i konkurs.
Den unge ingenjören tog emellertid chansen och satte snabbt igång med att anlita arbetare som var villiga att slita i treskift för att klara tidsfristen.
Grannarna klagade på störningar nattetid i form av skarpt ljus på byggarbetsplatsen och ljudet av roterande cementblandare, men det problemet löste Kreuger genom att få en sakkunnig inom byggbranschen att utfärda ett tvivelaktigt intyg om att betongen inte klarade av att man tog pauser i byggprocessen under vintern.
Kreuger använde intyget för att övertyga polisen om att allt skedde i enlighet med föreskrifterna.
Strategin lyckades: huset stod färdigt i förtid, och Kreuger inkasserade den överenskomna ersättningen. Snart var bonusavtal av det slaget ett stående inslag i Kreuger & Tolls byggprojekt.
Kreugers imperium bredde ut sig över jorden
Försäljningen av tändstickor gav inte i sig några större vinster, men genom att skaffa helt eller partiellt monopol kunde tillverkaren själv sätta priset och därmed tjäna stora pengar. Vid Kreugers död sträckte hans tändsticksimperium ut sig över hela jorden.
Monopol
Ivar Kreuger skaffade monopol genom att ge stora lån till ländernas regeringar. Mot att få lån till en låg ränta garanterade länderna Kreuger ensamrätt på marknaden för tändstickor.
Reellt, men inte formellt monopol
Att Kreuger saknade avtal om monopol med ett lands regering hindrade inte att han kontrollerade marknaden. Han uppnådde sin dominerande ställning genom att köpa upp konkurrenter eller pressa ut dem från marknaden. Överlevande konkurrenter var små.
Bra avsättning utan monopol
På vissa marknader förhindrade lagstiftningen att Kreuger kunde få en monopolliknande position. Så var fallet i USA, som hade en ”anti-trust”-lag riktad mot dominerande företag. Trots det kunde Kreuger sälja enorma mängder tändstickor i landet.
Marknader delade med konkurrenter
Om Kreuger inte kunde tvinga bort konkurrenterna från marknaden ingick han gärna avtal om att dela marknaden. Det skedde till exempel i Asien 1927, då Kreuger ingick ett avtal med de stora japanska tillverkarna av tändstickor. Så fick han Kina som marknad.
Avtalet om monopol i Tyskland kom till bland annat för att de tyska politikerna ville hålla billiga tändstickor från det kommunistiska Sovjetunionen ute ur landet.
Kreuger hade endast avtal med ett fåtal länder, men hans svenska tändstickor såldes över i stort sett hela världen.
Tändstickor blir big business
Efter några år hade Kreuger & Toll rykte om sig att vara Sveriges bästa byggfirma. Bolaget byggde bland annat grunden till Stockholms stadshus och OS-stadion för sommarspelen i huvudstaden 1912. Året därpå bytte Kreuger karriär.
Han överlät byggandet åt Toll och gick i sin fars fotspår: tändstickor var storsäljare, och Sverige var världens ledande tillverkare.
Tändstickstillverkarna tjänade inte särskilt mycket per ask, men det hade Kreuger råd med. För lånade pengar köpte han upp små familjeföretag och slog ihop dem i aktiebolag. På så sätt blev han av med konkurrenterna, vilket gjorde att han kunde höja priset avsevärt.
År 1915 kunde Kreuger dra in en halv miljon dollar och ge sina aktieägare en svindlande avkastning.
När första världskriget gjorde det svårt att få tag i råvaror började Kreuger köpa upp sina leverantörer av till exempel fosfor, som behövdes i tändstickshuvudena. Kreuger övertog även de fabriker som tillverkade maskiner till produktionen.
Vid krigsslutet hade han lagt under sig marknaden. Konkurrenterna fick välja mellan att sälja till honom eller gå under. Snart hade Kreugers firma monopol på tändsticksproduktionen i Sverige.
Utöver att förse hemmamarknaden exporterade Kreuger även berg av tändstickor till Europa och Asien. För att kringgå tullreglerna köpte han upp små lokala tändsticksfabriker, så han kunde producera inom ländernas gränser. En del marknader var dock stängda för Kreuger.
I länder som Frankrike och Tyskland hade staten monopol på tändstickor – medan import och utländsk inblandning var strängt förbjuden.
Kreuger lät sig inte avskräckas. Många europeiska länder led av de ekonomiska sviterna av världskrigets förödelse.
Genom att erbjuda regeringarna i de utarmade länderna stora lån i utbyte mot monopol på produktion och försäljning av tändstickor kunde han snart titulera sig världens största tillverkare av tändstickor.
För att förverkliga planen behövde Kreuger mycket pengar – och bästa stället att skaffa det var i USA, så hösten 1922 gick han ombord på ett passagerarfartyg med kurs mot New York.
Lögner och fiffel bakom framgångar
Kreuger var skicklig på att föra människor bakom ljuset. Han förfalskade dokument och underskrifter och skröt ompåhittade kontakter, när han gjorde affärer.
Samma pengar på flera håll
En uppsjö av dotterbolag gjorde Ivar Kreugers affärsimperium helt ogenomskådligt. Dessutom bokförde han samma pengar i flera av bolagen, så att hans förmögenhet såg mycket större ut än den verkligen var. Bedrägeriet gav honom tillgång till billiga lån.
Underskrifter återanvändes
När Kreuger ingick ett avtal gjorde han en gummistämpel så att han hade en kopia av motpartens underskrift. Med sin samling av ”äkta” underskrifter kunde Kreuger underteckna falska handelsavtal med betydelsefulla personer och ta lån med dessa som säkerhet.
Mussolini ”ringde” med knapptryckning
På Ivar Kreugers skrivbord stod hela tre telefoner – efter tändstickskungens fall visade det sig att en av dem inte var inkopplad. Kreuger kunde få den att ringa genom att trycka på en knapp under bordet. Det hjälpte Kreuger att framstå som betydelsefull inför gäster, när han under ett besök fick samtal från statschefer. Till exempel mottog Kreuger ”samtal” från Stalin och Mussolini.
Skådespelare skapade illusion
Ivar Kreugers kontakter inom filmbranschen kom till nytta, när trovärdigheten behövde byggas upp. För en middag hyrde han skådespelare som spelade rollerna som gästande ambassadörer. Bland andra Donald Durant – partner i banken Lee, Higginson & Co. – blev djupt imponerade av Kreugers fina kontakter och investerade i hans bolag.
Tändstickskungen går i land
Kreuger var en mästare på att skapa en image som förtroendeingivande affärsman, och det började han med så snart han var ombord på skeppet. Han reserverade telegrafen i flera dygn, så att alla skulle förstå hur viktig han var.
I skeppets restauranger charmade han de andra passagerarna med sin espri.
Den fashionabla publiken hänfördes av Kreugers berättelser om filmbranschen, som han också hade investerat i. Ingen anade att allt var omsorgsfullt inövat.
Vid ankomsten till New York tog Kreuger till sitt nästa knep: när en journalist bad om en tändsticka för att tända sin pipa tycktes Kreuger bli ställd. Med sitt bästa pokeransikte rotade han genom fickorna utan att hitta någon.
”Tändstickskungen som inte bär på tändstickor”, stod det på tidningens förstasida nästa dag. I ett slag var han på allas läppar, precis som han ville.
När Kreugers imperium var som störst sålde han 55 miljoner tändsticksaskar per dag. Askarna var kända för sina färgsprakande motiv.
Charmar sig till avtal
För att skaffa fram kapital hade Kreuger stämt möte med styrelsen i Lee, Higginson & Co., en av USA:s största och mest välrenommerade banker.
Tändstickskungen var i toppform efter båtresan, och bankmännen tyckte uppenbarligen om vad de såg. Kreuger levde blygsamt och spartanskt och drack sällan alkohol. I sin välsittande kostym tilltalade han New Yorks finansiella elit.
Med sin oklanderliga och anspråkslösa framtoning såg han enligt en av bankens ledande personer ut som ”en solid affärsman, som förtjänade hjälp och stöd från en av nationens ledande banker”.
Bankdirektören Donald Durant stod för kontakten med Kreuger och var till en början nervös för dennes bristande erfarenhet av utlåningsverksamhet. Han tyckte även att det var märkligt att Kreuger i stort sett inte hade några dokument med sig, utan hade alla avtal och siffror i huvudet.
Efter att under ett antal möten ha sett Kreuger i aktion försvann dock tvivlet. År 1923 stiftade banken Lee, Higginson & Co. och Kreuger bolaget International Match Corporation.
Allt gick som smort för Kreuger. Årtiondet efter världskriget karaktäriserades av enorm tillväxt och oerhört välstånd – och kallades ”det glada tjugotalet”.
Amerikanerna älskade framgångshistorier, och den lugne och trygge Kreuger hade aldrig svårt att få pengar av investerare. Han drog in totalt 250 miljoner dollar.
För pengarna lyckades tändstickskungen få monopol i femton länder och dominera marknaden i ytterligare nitton.
Även tändare var förbjudna i en del av de länder där Ivar Kreuger hade monopol.
Monopol försvarat med alla medel
Tändsticksmonopolet togs på stort allvar med de länder som Kreuger ingick avtal med.
I Peru anställde myndigheterna till exempel så kallade provokatörer, som frågade personer på gatan efter eld.
Om en tillfrågad tog fram ett märke som inte tillhörde Kreuger ledde det till höga böter – och ofta även ett knytnävsslag. Böterna var på mellan tio och fyrtio dollar.
En ask med Kreugers tändstickor kostade fyra cent i Peru. Den amerikanska konkurrenten tog endast en cent för sina askar, som innehöll dubbelt så många tändstickor.
Kritisk revisor blundar
Trots att Kreuger snart betecknades som en av världens rikaste män omgärdades han av mystik. Det berodde inte enbart på att han av naturen var reserverad.
Hans affärsmetoder hade alltid varit en smula tvivelaktiga. Kollegor berättade senare hur han på styrelsemöten, som varade endast några minuter, slungade ur sig siffror, medan han gjorde det klart att han inte ville bli emotsagd.
”God morgon, mina herrar. Det har beslutats att öka Kreuger & Tolls kapital med tolv miljoner kronor genom att utfärda nya aktier till en kurs på 240 procent. Hör jag några protester? Tack, mina herrar”, löd det under ett styrelsemöte. Inga av de nämnda siffrorna stod med i bokföringen. De största intäkterna bokfördes ofta endast som ”avkastning av andra investeringar”.
Både affärspartner och aktieägare kunde räkna ut att Kreuger tog sig friheter med bokföringen, men alla tjänade bra på honom och var därför inte särskilt intresserade av att veta vad som låg bakom framgången.
När Kreuger började göra affärer i USA ökade tillgången till kapital och därmed även möjligheterna att jonglera med siffrorna.
Snart hade han upprättat fyrahundra dotterbolag till Svenska Tändsticks AB, som stod för Kreugers tändsticksproduktion.
”Det finns inte en enda konkurrent som kan skada oss allvarligt.” Ivar Kreuger, 1929
De flesta av bolagen hade endast ett syfte – att göra det möjligt att flytta runt pengar, så att Kreuger kunde framstå som mycket förmögnare än han var, och därmed locka till sig ännu fler aktieägare.
En revisor var tändstickskungen dock tvungen att ha, eftersom ingen respektabel bank ville göra affärer med ett bolag som inte lät en revisor stå som garant för bokföringen.
Företaget Ernst & Ernst tilldelade Kreuger den korrekte A.D. Berning som fast kontakt. Berning kunde inte undgå att lägga märke till att Kreugers räkenskaper hade stora brister. Ofta bestod de bara av ett antal kolumner med siffror, som endast med svårighet gick att koppla ihop med varandra.
Revisorn reagerade även på att Kreuger plötsligt ändrade omräkningskursen för svenska kronor i förhållande till amerikanska dollar, så att bolagets behållning steg. Kritiken tystnade emellertid, när Kreuger bjöd med Berning och hans hustru på utlandsresor och lyxiga kryssningar.
Den tidigare så petige revisorn valde att bortse från sina dubier och skrev under boksluten medan han drömde om befordran.
Inget verkade kunna rubba tändstickskungen, som den 28 oktober 1929 fick äran av att avbildas på omslaget till den amerikanska tidskriften Time.
”Det finns inte en enda konkurrent som kan skada oss allvarligt”, berättade Kreuger för tidskriften.
Att tändstickskungen hade rätt bevisades dagen därpå. Medan aktiekurserna störtdök på New York-börsen och slet med sig världen ner i en ekonomisk depression, höll Kreugers bolag stånd.
Han ingick till och med ett låneavtal med den tyska staten, vars ekonomi var oerhört ansträngd efter kravet på skadestånd från krigets segermakter.
Misstankarna växer
Även om Kreuger utåt verkade självsäker, vacklade hela hans imperium. Krisen innebar att de länder som han lånat pengar inte kunde betala tillbaka – kassan höll på att sina.
Trots det kunde Kreuger berätta för sina finanskontakter att han i oktober 1930 lyckats få till ett låneavtal med den italienske diktatorn Mussolini.
Avtalet skulle dock vara hemligt, eftersom pengarna skulle gå till att stärka den italienska militären. Som garanti för lånet hade Kreuger fått obligationer för tjugoen miljoner pund.
Det var bara att problem – avtalet var påhittat. Kreuger hade själv tryckt en trave obligationer, som han prydde med en förfalskad italiensk underskrift.
Kreuger använde obligationerna som säkerhet för ett miljonlån i svenska banker, men hans tid höll på att löpa ut; oavsett hur mycket han fifflade med siffrorna kunde han inte få ihop pengar för att betala sina investerare. Bekanta noterade att Kreuger, som vanligtvis åt enkelt och sällan drack alkohol, nu både åt och drack utan måtta.
Svarta moln började dra ihop sig över tändsticksimperiet, i takt med att flera av Kreugers samarbetspartner började ställa frågor.
Kreuger var omväxlande nedstämd och manisk. Bekanta såg honom lyfta telefonluren, trots att det inte ringde, och han telegraferade till adresser som inte fanns. Även hans berömda minne började svika honom: ”Jag tappar förståndet. Jag minns inte. Jag kan inte tänka”, klagade han.
År 1932 lyckades han få ett lån på två miljoner från Sveriges Riksbank. I utbyte skulle den svenska statens revisorer få lov att gå igenom tändstickskungens affärsverksamhet med lupp.
Kreuger, som befann sig i New York, gick med på avtalet i tron att revisorerna inte skulle sätta igång förrän han återvände till Stockholm.
Dessförinnan skulle han den 12 mars ha ett möte med framträdande franska bankirer på Hôtel du Rhin i Paris. Där skulle hans svada säkert kunna rädda honom igen.
Hundra miljoner försvinner
När Kreuger kom till Paris var de svenska revisorerna emellertid i full gång, och de var framför allt intresserade av bland annat de italienska obligationerna.
Bankirerna som kom till mötet i Paris väntade spänt på att höra Kreugers version av vad som pågick. Men han dök aldrig upp.
Efter två timmar åkte en av Kreugers affärspartner, Krister Littorin, till finansmannens lägenhet. Där fann han Kreuger liggande död i sin säng med en pistol i vänster hand.
”Jag har ställt till det så att jag anser att detta är den bästa lösningen för alla”, löd avskedsbrevet.
Kreugers död kom som en chock för allmänheten, som reagerade med sorg. Lånen till de utarmade europeiska länderna hade gjort honom till en hjälte bland ekonomer och gemene man.
Tidningen London Express skrev att det var som om himlen förmörkats, och att ”människor tänkte samma tankar som vid Caesars död”.
Den kände ekonomen John Keynes kallade Kreuger för ”vår tids kanske mest begåvade affärsman”.
”Jag har ställt till det så att jag anser att detta är den bästa lösningen för alla.” Ivar Kreugers självmordsbrev, 1932
Några veckor senare började opinionen dock svänga. Undersökningar i Sverige slog fast att Kreuger hade lurats och ljugit i åratal.
Till exempel påstod han under perioden 1918–1930 att han hade tjänat 316 miljoner dollar, medan han i själva verket tjänat endast 40 miljoner.
När en sammanställning av Kreugers affärer den 5 april 1932 lästes upp i den svenska riksdagen stod det klart att företaget saknade två miljarder kronor – mer än Sveriges sammanlagda budgetunderskott.
Den svenska Riksbanken var nära knuten till Kreugers verksamheter genom bland annat lån, och hans konkurs drog undan mattan under den svenska ekonomin.
Aktiemarknaden avstannade i det närmaste helt, och arbetslösheten steg till 25 procent 1932. Först efter andra världskriget kom Sverige – vars intakta industriapparat innebar att landet kunde tjäna på återuppbyggnaden av Europa – på fötter igen.
Listan över Kreugers långivare omfattade mer än 15 000 personer, företag och länder. Sammanställningen var på tvåhundra sidor.
En del långivare fick tillbaka sina pengar, men de flesta gjorde stora förluster. När allt var klart kunde revisorerna konstatera att hundra miljoner pund av investerarnas pengar under årens lopp hade gått upp i rök.